Voices From Beyond


• Lucio Fulci • Italien • 1991 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Voci Dal Profondo


SPELTID:

• 91 min.


MEDVERKANDE:

• Duilio Del Prete
• Karina Huff
• Pascal Persiano
• Laurence Flaherty
• Bettina Giovannini
• Frances Nacman
• Paolo Paoloni
• Sacha Darwin
• Antonella Tinazzo
• Lucio Fulci


MANUS:

• Lucio Fulci
• Piero Regnoli
• Daniele Stroppa


FOTO:

• Alessandro Grossi


MUSIK:

• Stelvio Cipriani


PUBLICERAD:

• 9 December 2004 - 11:36:19


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
20103-----------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

"Voices From Beyond" blev den starkaste filmen på länge för Fulcis del, men det blev också ytterligare en film som bemöttes med samma meningslösa kritik som de tidigare filmerna. Skillnaden är att det finns en både gripande och sammanhängande Giallo-liknande story utan synbara s.k. "plot holes". (Man vet att man börjar bli rabiat när man sitter och tittar på Fulci-rullar med kompisar och tyst kräver att de ska tycka att det är det bästa som finns. När de påpekar luckor i handlingen, så förlorar man lite nattsömn eftersom man börjar leta efter förklaringar som man sedan försöker pracka på dem.)

Så gott som alla Fulci-rullar (Som kan sorteras in i facket: "En av de bättre som han har gjort.") börjar med en minnesvärd inledning. Ta bara "Nightmare Concert". Eller "The New York Ripper". "Voices From Beyond" börjar med ett barnamord när Giorgio Mainardi tröttnar på gråt och skrik medan han ligger med sin älskarinna. Han sliter fram en dolk och hugger ungen ett par nya andningshål. Det här är dock bara en mardröm och istället ligger Mainardi för döden. Han har redan hostat upp ett par deciliter blod som han har färgat sina sängkläder med. Och så kolar han av sina inre blödningar.

Släktingarna väntar uppenbarligen på hans arv som ett gäng gamar och Mainardi blir begravd. Plötsligt hör vi hans röst och det har inte gått bättre än att hans ande har blivit kvar i kroppen eftersom han inte får någon ro. Varför vet vi snart - Han är nämligen säker på att han i själva verket blev mördad av någon i hans närhet. Hans släktingar hade inte mycket till övers för gubbjäveln och han tyckte då inte om sina släktingar heller. Förutom Rose som kommer till farsans begravning. Relationen mellan Rose och Mainardi var alltid bra och nu ber han Rose om hjälp att lösa mordet på honom. Han kontaktar henne i en dröm och berättar läget. Och att hans själ bara kan hänga kvar i krokarna tills kroppen har förmultnat.

En obduktion skulle säkert avslöja vad Mainardi egentligen dog av (Missa inte Fulci i sin sista cameo som obducent.), men det finns kanske de som inte vill att dödsorsaken ska avslöjas. Ett av Mainardis inre organ förvaras i formaldehyd i väntan på en noggrannare undersökning, men någon ser till att den åker i golvet. Bevisen är borta och Mainardis död avskrivs som "naturliga orsaker", men Rose har all orsak att tvivla. Plus att hon faktiskt vill hjälpa farsan att ta reda vem av hyenorna det var som såg till att han avled. Tiden är dock knapp och likmaskarna börjar redan bli intima med honom.

Medan Rose gräver i sin familjehistoria, så får vi veta mer om Mainardis bakgrund och vad det var för människor som han hade runt sig - Allt från bittra fruar till älskarinnor. Alla verkade ha ett motiv, men någons var extra stark. Fulci väver ihop en engagerande och smart historia med hjälp av tillbakablickar och en och annan härligt mardröm som involverar levande döda. (Bl.a. en fin attack i en krypta.) Den som är orolig för att han / hon inte ska få se halvruttet kött bubbla samt annat gulligt behöver inte oroa sig speciellt länge. Fulci vet hur man tar till vara på alla tillfälligheter, särskilt när det gäller mardrömmars visualiserande. Roses drömmar där hon pratar med sin pappa har en fin stämning och de ger också storyn en lite rörande touch. Det är genom drömmarna som Rose får ledtrådar som hon kan använda i jakten på mördaren. (Eller mördarna.) Man måste säga att det är en finurlig approach till Giallo som få har gjort tidigare. (Om nu någon ens har gjort det en gång. Jag kommer bara inte på någon.) Fulci och medförfattarna Piero Regnoli och Daniele Stroppa fick till ett riktigt vasst manus där man får en möjlighet att leka deckare samtidigt som man får fortsätta gissa tills Rose kommer på sanningen. Det tål att sägas igen - Det är en finurlig twist som nästan bokstavligt talat finns under näsan på en av karaktärerna, men som man inte kopplar till ett eventuellt mord. Och saknar man en film med en scen där det ligger ögon i en sopptallrik (Som sedan punkteras med ett bestick.), så uppfyller "Voices From Beyond" även den önskningen. Och man får så klart se mer maggot-action i närbild medan Mainardis andliga närvaro i världen blir allt svagare.

Som vanligt finns det plats för ett Synth-dominerat soundtrack som är mycket behagligare att lyssna på än dyrare scores inspelade med en hel orkester. Lågbudget-soundtracken är ofta mer melodiska, fastnar lättare i skallen och låter inte som de alla är gjorda av en och samma person. De passar den här typen av filmer, helt enkelt. Den här gången är det esset Stelvio Cipriani som har skrivit musiken. Turligt nog har man sluppit den s.k. "Amiga"-elgitarren i alla italienska skräckfilmer. (Om man räknar bort Mariano Bainos kortfilm "Dream Car".) Personligen bävar jag alltid för att den ska höras någonstans. Anledningen till att jag ens nämner den är för att jag kände igen ett par instrument från "Amiga"-tiden.

"Voices From Beyond" känns i vilket fall som helst som en ordentlig comeback för Fulci på alla sätt efter "Nightmare Concert" där han summerade 80-talet och smög in en drös hintar till fansen. "Voices From Beyond" är helt enkelt Fulci med nya friska tag och med ett manus som visar hur mycket renodlad Horror han kan få med i en och samma film. Samtidigt vet man ju redan var Il Maestro går för och det hade varit så intressant att se hur hans "The Wax Mask" hade blivit. (Garanterat bättre än Sergio Stivalettis version.)

För oss som t.o.m. har lyckats njuta av "Aenigma" och "The Ghost Of Sodom" innebär denna nytändning bara en lång rad plus i kanten. Just därför känns det så givande att se Fulcis filmer i en kronologisk ordning - Filmerna har en röd genre-baserad tråd och de får en helt annan feel när man kan knyta samman dem på ett sätt som känns bra. Nu så vet jag inte hur "Le Porte Del Silenzio" fungerar rent konsekvent i en Fulci-maraton, men en sak är säker - "Voices From Beyond" sitter fint efter "Demonia" och "Nightmare Concert" - Både som en filmupplevelse och som en renodlad skräckfilm. Det här var allt man hade vågat hoppas på. Men det hade varit för bra för att vara sant om Fulci hade fått fortsätta på denna nya väg.

Fulci tillägnade "Voices From Beyond" till sina få, riktiga vänner: Clive Barker och Claudio Carrabba. Två andra extremt motarbetade konstnärer, månntro?

 



  

IDÉ : 79%


En riktigt schysst grundidé - Varken mer eller mindre.

  

STORY : 78%


Några helschyssta vändningar i deckargåtan, men mycket går annars på halvfart.

 
  

REGI : 83%


Ännu en halvkraftig ansträngning av Fulci. (Och då ska man veta att om en reguljär "halvkraftig ansträngning" är som en smekning med en silkeshandske, så var Fulcis varianter som ett knytnävsslag med ett knogjärn.)

  

FOTO : 69%


Alessandro Grossi gör det han ska och inte så mycket mer.

 
  

SKÅDESPELERI : 74%


Ingen som lyser starkare än någon annan.

  

MUSIK : 78%


Några as-schyssta trudelutter av Stelvio Cipriani.

 
  

TEMPO : 78%


Detta är långt ifrån en seg rulle, men ibland händer det för lite för att man ska orka vara engagerad non-stop.

  

ATMOSFÄR : 79%


Stämningen i en film lyckades Fulci nästan alltid få till. (Förmodligen även om han hade sovit sig igenom produktionen.)

 
  

UTFÖRANDE : 82%


Ingen alltför minnesvärd avslutning på en såpass mångsidig karriär. (Med tanke på hur toppen såg ut. Men filmen står sig väl mot mycket annat från den här cinematiska medeltiden som började 1990.)

  

REPRISVÄRDE : 75%


Fulci har gjort mängder med filmer som man hellre ser och minns honom för. "Voices From Beyond" är därför endast för fansen och inga andra.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

För att vara en av Fulcis absolut sista filmer, så är "Voices From Beyond" oväntat stark.

 
 

Splatter är alltid välkommet.

 
 

Om man ändå fick drömma om Zombier...

 
 
Får ej missas. (Om man är ett fan.) Det här blev Fulcis mest helgjutna (nya) Horror på år och dag.