The Stendhal Syndrome


• Dario Argento • Italien • 1996 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Sindrome Di Stendhal


SPELTID:

• 113 min.


MEDVERKANDE:

• Asia Argento
• Thomas Kretschmann
• Marco Leonardi
• Luigi Diberti
• Paolo Bonacelli
• Julien Lambroschini
• John Quentin
• Franco Diogene
• Lorenzo Crespi
• Vera Gemma
• Veronica Lazar
• Maximilian Nisi
• Leonardo Ferrantini
• Sandro Giordano
• Cinzia Monreale
• Michele Kaplan


MANUS:

• Dario Argento
• Franco Ferrini
• Graziella Magherini


FOTO:

• Giuseppe Rotunno


MUSIK:

• Ennio Morricone


PUBLICERAD:

• 26 November 2004 - 13:24:08


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Dario Argento Collection


 


 
 

"Alla" minns väl vilket mottagande "Trauma" fick när den släpptes... "Ljummet" är ett rätt bra ord... Men det var sällan man fick veta vad som generellt ansågs vara så undermåligt med den. Det kändes som den filmen speciellt började nära trenderna där man jämför alla filmer med "Tenebrae" eller "Deep Red" med syftet att få dem att verka sämre eller mindre värda. Så man gick väl och undrade vad Argento skulle hitta på efter nästa uppehåll på ett par år. (Det här var ändå en tid då man fick vara glad om man hörde talas om en ny italiensk skräckfilm en gång om året eller. Gialli kunde man nästan bara fantisera om.)

Men "The Stendhal Syndrome" kom som en rejäl överraskning på alla sätt. Tidigt surrade ryktena om att den skulle bli extremt våldsam och en resa in i totalt mörker om man "jämförde" med de tidigare turerna. Och det blev det ju också. Filmen fick problem med BBFC (Närmare tre minuters klipp.), och precis som alla Argento-filmer på den tiden, så stötte den på lite distributionssvårigheter här och var. Och mottagandet denna gång var överlag antingen positivt eller väldigt negativt. Efter att ha sett den en gång kändes det först om Argento hade blivit lite väl mycket influerad av samtida seriemördar-thrillers från U.S.A., men samtidigt slogs man av känslan att hans film högg djupare än "alla andras" när det gällde våldsscener och psykologiska beröringspunkter.

Mig veterligen är detta första gången som Argento baserade en av sina filmer på en roman - I detta fall Graziella Magherinis. Själva Stendhalssyndromet är en verklig psykisk åkomma (Dokumenterad på 1800-talet av Marie-Henri "Stendhal" Beyle.) som triggas av storslagna och / eller ett stort antal konstverk på ett och samma ställe. Vanliga sympton är hallucinationer, skenande puls, korttidsminnesförlust, personlighetsklyvning, förvirring (Ja, jag antar att det inte kan bli mer förvirrande än med personlighetsklyvning och minnesförlust kombinerat.) samt gamla hederliga mardrömmar.

Polisen Anna Manni har ett tag spårat en våldtäktsman som nu också har börjat mörda sin offer. Under en spaning som leder henne till ett museum drabbas hon av Stendhalssyndromet och däckar. Hon får hjälp av en till synes hjälpsam man som, rätt gissat, råkar vara mördaren. Utan minne om vem hon är lyckas hon ändå ta sig hem, ovetande om att mördaren har förföljt henne dit. Anna blir misshandlad och våldtagen, vilket förståeligt nog förändrar hennes tillvaro till det sämre. Snart förändras också hennes personlighet till den grad att hon inte längre kan fortsätta jobba. Under tiden fortsätter morden, och Anna får rådet att ta ledigt och åka bort ett slag. Men problemen har inte ens börjat för hennes del.

I vanlig ordning lyckas Argento flytta fokus i filmen på ett smidigt sätt utan att man märker det (Precis som i... Ja... "Tenebrae"...), men bakom alla lager av brutalt våld av olika slag finns mordgåtan och mördarjakten som gradvis glider ur händerna på Anna. Och detta p.g.a. Stendhalssyndromet i kombination med det traumatiska som hon har upplevt. Men det finurliga i "The Stendhal Syndrome" är hur denna mordgåta yttrar sig och hur den inte följer mallarna. Ändå lyckas den hålla sig kvar som ett centralt tema i historien även när filmen följer Annas komplicerade vardag och när man tror att filmen borde vara slut. Men slut-twisten som alltid har varit Argentos starka sida är än en gång smart, lättköpt och trovärdig i sammanhanget. Trots sidospåren och Annas oförmåga att till slut "vara detektiv" finns det utrymme för en aha-upplevelse som man inte har sett i en Argento-rulle tidigare.

Annars är "The Stendhal Syndrome" ett konstverk i sig - Fotot är vackert och stämningsfullt (Med en ruskigt horribel CGI-effekt som inte var snygg ens då.) med några finfina kameratrick och Ennio Morricone är ett säkert kort som kompositör. Nu så är jag inte förtjust i filmmusiken för fem öre, men den har en slags hypnotiserande och oroväckande klang som passar filmen. (Ja, som om det vore någon nyhet. Att Morricones musik passar den film han har skrivit den till, alltså.)

Den internationella versionen saknar ett par scener från "Annas del" av filmen. Märkligt nog är detta två scener som två skådespelerskor från "The Beyond" är med i - Cinzia Monreale (Som mördarens ex.) respektive Veronica Lazar. Även om dessa scener inte nämnvärt för handlingen framåt, så kan man undra varför just de klipptes bort och inte två andra som hade känts lika slumpmässiga. Ja, vem vet. Men de gör i vilket fall ingen skada när nämnda scener är på plats i den italienska s.k. "Director's Cut".

Ett fan av Argentos mer komplexa och mer sexuellt orienterade (Och med detta menar jag att protagonisten eller antagonisten genomgår en kris som bottnar i hans eller hennes sexuella identitet. Och detta är ju närvarande i filmer som "Tenebrae" och t.o.m. "Opera".) filmer ska så klart kika närmare på "The Stendhal Syndrome" då den har en stark koppling till hans viktigare filmer i själva utförandet och samtidigt en nerv som lyste med sin närvaro i "liknande" Thrillers då. När Argento sedan återvände till mer Giallo-genomsyrat territorium i och med "Non Ho Sonno", så kändes det i efterhand som om "The Stendhal Syndrome" var ett viktigt steg i hans utveckling både som historieberättare och konstnär. För det är en film som växer för varje titt om man bara ger den en chans att få göra det.

 



  

IDÉ : 87%


Seriemördare har oftast varit inne på film, men Dario Argentos psykon har alltid varit snäppet värre än alla andra.

  

STORY : 92%


Väldigt "typisk" Argento, men vissa nyckel-element saknar lite av den substans som man tyvärr är van vid från tidigare.

 
  

REGI : 90%


Överglänser det mesta som väntat, även om Argento inte på långa vägar överträffar sig själv.

  

FOTO : 84%


Snyggt som i alla andra Argento-rullar, men här finns några riktigt motbjudande miljöer.

 
  

SKÅDESPELERI : 85%


Klart godkänt. Thomas Kretschmann är bäst som det mänskliga monstret och Asia Argento blir en bättre skådespelerska för varje film.

  

MUSIK : 47%


Hackade Morricone upp sig som en repig vinylskiva när han skrev musiken?

 
  

TEMPO : 93%


Aningen maklig under speltidens närmare två timmar. På så lång tid hinner det komma ett par sega scener...

  

ATMOSFÄR : 83%


...Men man sitter som fastnitad under de väldigt intensiva våldsscenerna.

 
  

UTFÖRANDE : 86%


En av Argentos mindre lyckade filmer. (Och då är den ändå lyckad!)

  

REPRISVÄRDE : 84%


Kanske inte den Argento-rulle man slänger på oftare än andra, men den har "dolda" kvalitéer som framträder efter några tittar.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Filmen är riktigt våldsam plus att den har rikligt med blodstänk.

 
 

Twisten halvvägs in i filmen och så twisten i slutet - Som vanligt!

 
 

Nu ska vi inte vara såna...

 
 
Argento förstärker sin roll som en av de stora innovatörerna.

RECOMMENDED CINEMA