Stagefright


• Michele Soavi • Italien • 1987 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Aquarius


SPELTID:

• 86 min.


MEDVERKANDE:

• David Brandon
• Barbara Cupisti
• Robert Gligorov
• Martin Philips
• Ulrike Schwerk
• Lori Parrell
• Giovanni Lombardo Radice
• Mary Sellers
• Clain Parker
• Michele Soavi


MANUS:

• George Eastman
• Sheila Goldberg


FOTO:

• Renato Tafuri


MUSIK:

• Simon Boswell


PUBLICERAD:

• 26 November 2004 - 08:18:01


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

22 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD MINI-RECENSIONER:
I. EC Entertainment
• MEDIAGLUTT:
II. DVD Vs. DVD » Stagefright : EC Entertainment Vs. Anchor Bay Entertainment


 


 
 
  

Innan rampfebern ens har hunnit slå till.

Inte kunde man tro att en snubbe som fick tungan avklippt i "Caligula 2" och som såg sin flickvän spy upp sina inälvor i "City Of The Living Dead" till slut skulle börja regissera - Och omedelbart bevisa att han är inte är något annat än en naturbegåvning. Han heter, som ni säkert vid det här laget vet, Michele Soavi. Med "Stagefright" satte Soavi nämligen pricken över i:et inom denna redan då tröttsamma genre och lyckades på så sätt höja ribban dit ingen sedan nådde efter det.

Och det funkade tack vare en träffsäker stil, suggestivt kameraarbete och lite klassiskt djälvaranamma.

Handlingen må vara sekundär, men det är den alltid i Slashers. Även här är den otroligt simpel utan att bli en svaghet. Ofta är det ju enkelheten som segrar till sist. Mer än någonsin tidigare stämmer det i Stagefrights fall. Man ska inte behöva sitta med pannan i djupa veck när det är meningen att man ska känna kalla kårar och bara njuta av bilderna. (Och här serveras de med en hel del rött.)

På en teater håller en teatergrupp på att repetera musikalen "The Night Owl" som är en slags moderniserad Jack The Ripper story. (Mördaren har ett stort ugglehuvud som förklädnad.) Premiären är dessvärre alltför snart, så alla är stressade och gruppen måste repetera både dag och natt.

Och så ett studiebesök på stadens mentalsjukhus inte långt därifrån. Här sitter seriemördaren Irving Wallace inspärrad. Wallace har 16 grymma mord på sitt samvete. Han lyckas fly och liftar till nyss nämnda teater där han tar död på en av de som jobbar där. Panik utbryter, polisen kommer dit och säger att mördaren antagligen är Wallace, vilket ger regissören Peter en strålande idé - Han döper om mördarens karaktär i musikalen till Irving Wallace för att göra den till en garanterad succé. Alla i gruppen är naturligtvis chockade och vägrar jobba mer, men en packe dollarsedlar får dem att ändra sig ganska snabbt.

Peter låser ytterdörren, ger nyckeln till en av tjejerna och säger åt henne att gömma den nånstans där ingen hittar den. Nu kommer ingen varken in eller ut, men gissa vem som lyckats smyga sig in? Tro det eller ej - Irving Wallace! Wallace klär ut sig till mördaren och knivar under repetitionen ihjäl en av skådespelerskorna, och det råkar vara hon som vet var nyckeln är.

Och det är nu filmen blir till en riktig nagelbitare. Som alltid kommer de inblandade på att de måste hålla ihop och det går fint - Ett tag.

Stagefright innehåller allt som en bra Splatter ska ha - Stilfullt filmade mord (Med yxor, motorsågar, borrmaskiner, o.s.v.), mängder med spännande scener (Särskilt under sista halvtimmen.) och ett par överraskningar. En intressant grej är också hur mördaren är helt anonym men ändå tar sig tid att reagera på sina offer. I alla andra liknande filmer dyker mördaren bara upp, hugger till och försvinner. Så det är-- Okej, det var väl kanske inte så intressant egentligen. (Men Ugglehuvudet är verkligen en ovanligt rå och känslokall mördare.)

Detta var hur som helst Soavis första egenhändigt regisserade långfilm. Han följde upp denna guldrulle med ett gäng skräckfilmer av hög kvalitet - "The Church", "The Sect" och "Dellamorte Dellamore". (Fömodligen den mest unika och vackraste Zombie-filmen som existerar.) Under slutet av 90-talet drog han sig tillbaks p.g.a. familjeangelägenheter, men förhoppningsvis har han inte sagt sitt inom Horror än.

Så testa något så ovanligt som en otroligt bra och vacker Slasher, skit i allt vad de heter - "Valentine", "I Still Know What You Did Last Summer", etc. och upplev den äkta varan. (Förlåt att jag nämnde "Valentine" och "I Still Know What You Did Last Summer" och påminde er om "Valentine" och "I Still Know What You Did Last Summer".)

 



  

IDÉ : 100%


Allting med "Stagefright" är bara så rasande Rätt...!

  

STORY : 97%


Så sanslöst medryckande och spännande. Och ändå så enkel. (Och för all del väl beprövad!) Flera eloger till George Eastman.

 
  

REGI : 100%


Här har vi en regissör som verkligen riskerar att brinna ihjäl för begreppet film.

  

FOTO : 100%


Renato Tafuri var även inblandad i arbetet bakom Dario Argentos "Opera" och det märks långa vägar.

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


Alla är som gjutna för rollerna.

  

MUSIK : 92%


En ytterst anmärkningsvärd mix av 80-tals Synth / Rock och klassiskt.

 
  

TEMPO : 100%


Overkligt tajt.

  

ATMOSFÄR : 99%


They don´t make ´em like this anymore...

 
  

UTFÖRANDE : 99%


Den Perfekta Slashern med stort P... S...

  

REPRISVÄRDE : 100%


Maximalt. Det är tveksamt om man kan tröttna på "Stagefright".
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Du kommer aldrig att kunna bli helt lycklig om du inte ser den här filmen...

 
 

...Och du hittar ingen mer originell Splatter. I en Giallig (Ett riktigt ord.) miljö. Presenterad som ett fint stycke Stalk 'n Slash.

 
 

Ingen-jävla-ting.

 
 
BÄSTA SLASHERN.

TOP CINEMA