Zombie 3 - Nights Of Terror


• Andrea Bianchi • Italien • 1980 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Le Notti Del Terrore


SPELTID:

• 82 min.


MEDVERKANDE:

• Karin Well
• Gianluigi Chirizzi
• Simone Mattioli
• Antonella Antinori
• Roberto Caporali
• Claudio Zucchet
• Peter Bark
• Anna Valente
• Raimondo Barbieri
• Maria Angela Giordano


MANUS:

• Piero Regnoli


FOTO:

• Gianfranco Maioletti


MUSIK:

• Elsio Mancuso / Berto Pisano


PUBLICERAD:

• 21 November 2004 - 11:29:25


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

G O R E O M E T R I

 
 

1. En Zombie smaskar på en bit kött som nyss var en del av Professor Ayres kropp.

2. Några Zombies blir skjutna i magen. (Kulorna river upp sår som blöder någon sorts brun sörja.)

3. George får magen uppsliten av några Zombier som drar ut hans inälvor.

4. Två torra Zombie-skallar blir krossade med stora stenar. (Slow motion time, baby!)

5. Kathleens hand blir fastnaglad med en kniv (I en fönsterlucka.)

6. En Zombie kapar av Kathleens huvud med en lie. (Blod pumpar ur halsen.) Huvudet ramlar ned på några Zombier.

7. Kathleens hand slits sönder när Zombierna drar i hennes ben.

8. Zombierna har slitit upp Kathleens mage och fingrar på hennes inre organ.

9. Sex Zombier får skallarna bortsprängda av hagelsvärmar.

10. Glasskärvor skär in i Leslies huvud när en Zombie försöker dra ut henne genom ett trasigt fönster.

11. Janet sticker en hillebard i magen på en Zombie. Flera gånger. (Café au lait – Pour vous!)

12. James hugger av armen på en Zombie. (Återvinning av en mening där från tidigare.)

13. Sedan delar han skallen på den med tre likadana hugg.

14. Evelyn hugger av en Zombies händer. (Båda!)

15. Mark hackar sönder huvudet på en Zombie.

16. Evelyn halshugger en Zombie.

17. Leslie äter på Michaels avhuggna arm.

18. Leslies blod rinner ned i badkaret när Evelyn dunkar hennes bakhuvud mot badkarskanten.

19. Professor Ayres biter sönder halsen på Nicholas. (Blodsprut.)

20. Ayres gnager på Nicholas tarmar.

21. En Zombie-munk tar ett bett ur James hals. (Blodsprut.)

22. Zombie-munkarna fingrar på James diverse inälvor innan de börjar käka.

23. Michael tar ett bett ur Evelyns bröst. (Blodet stänker.)

24. Zombier fingrar på Evelyns inälvor.

25. George har tagit ett bett ur Evelyns kind. (Blod rinner ur köttsåret.)


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

22 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Japan Shock Video
• MEDIAGLUTT:
II. DVD Vs. DVD » Zombie 3 - Nights Of Terror : Japan Shock Video Vs. Njutafilms


 


 
 
  

"When the moon turns red, the dead shall rise!"

Normala symptom vid det här laget är stela leder, försämrad syn, blodsmak i käften och, tills vidare, obotlig impotens. Hjärnan borde nu vara som på en äkta Zombie bl.a. tack vare att vi har tagit oss igenom Fragassos / Matteis underbara djungel-spektakel med livet i behåll. Förståndet rann ut någonstans på vägen, men det har vi ändå ingen nytta av längre. Men man är inte en riktig man (Eller kvinna.) förrän man har sett Andrea Bianchis "Le Notti Del Terrore". Innan man har känt dess fulla vrede och vansinne flämta en i nacken är man vek, blöt, mesig och feg. Man kan omöjligt bli en hel människa innan dess. När man väl har blivit det är man så klart aningen mer härdad inför framtida eldprov och utmaningar. Hur vet man då när man är en hel människa? Tja, när du har ett signerat och inramat foto av Peter Bark, försöker ragga upp din "Maria Angela Giordano"-liknande morsa för att du faktiskt är tänd på henne samt vet i sömnen hur död luktar, så vet du att du definitivt är på god väg. Du måste så klart också kunna se världen genom Zombiernas ögon och veta vad fan det är som gör "underhållning" God med stort G. Att se med deras ögon hjälper inte och det är inte riktigt samma sak. För det sistnämnda förutsätter ju att man själv är en Zombie. Men i denna sinnessjuka värld fylld av en massa hemskheter - Vem vet vad man är...? Vem vet, om man inte kommer över till "andra sidan"...? Andra sidan råkar vara destinationen nu, så i med högsta stollighetsväxeln och nita fast gaspedalen i botten... Håll i er, för det blir åka av... I "Le Notti Del Terrore" a.k.a. "Zombie 3 : Nights Of Terror".

Att Andrea Bianchi valde en helt annan approach till sin Zombie-film än vad Fulci gjorde blir pinsamt solklart på några få minuter. Tropikerna lyser med sin frånvaro, atmosfären är rätt så sleazy per automatik (Med tanke på att Bianchi redan 1980 hade hunnit med att göra en hel del uppmärksammad Sleaze som "Malabimba" och "Strip Nude For Your Killer".) plus att författaren till "Le Notti Del Terrore", Piero Regnoli, inte är det allra minsta intresserad av att förklara varför Zombierna är uppe och lattjar istället för att ligga i jorden. Inte för fem öre. Här ska 80+ minuter användas till något helt annat än att visa hur man snickrar ihop en Zombie (Som Dr. Obrero i "Zombi Holocaust".) eller hur man kokar ihop något gott som väcker döda till liv. (Som "Hope Center" i "Hell Of The Living Dead".) Med Bianchi vid rodret kan det dock bli andra bullar än både Bruno Matteis, Marino Girolamis och Lucio Fulcis trängandes på samma plåt. Bianchi borde väl åtminstone vid det här laget veta hur man gör absolut ingenting intressant och mycket lite djävulskt intressant. "Le Notti Del Terrore" fick chansen att visa upp sig både som "Burial Ground" och "Zombie 3". Den sistnämnda titeln är lite sådär halv-djärv. Man har inte rakt av vågat döpa den till "Zombi 3", utan man har lagt till ett "e" i slutet för att ingen ska hala fram hagelgeväret och ringa efter en taxi hem till Bianchi om filmen inte skulle råka vara lika fantastisk som "Zombi 2". För det är den minsann...! Inte...! På långa vägar... Nej, allvarligt talat - Den går egentligen inte ens att jämföra med "Zombi 2"... Gör man en sådan orättvis jämförelse, så märker man snart att man inte har mycket att komma med. Men ställer man "Le Notti Del Terrore" som en egen liten pärla kanske vid sidan om "Virus" och "Zombi Holocaust", så kanske man börjar tycka att den är packad med en unik charm och att så gott som alla "Zombi 2"-kloner från samma tid står sig slätt mot den. Ingen kan motstå en film med sådana premisser som dessutom i första akten lockar med allt som på sikt gör en Sleaze-rulle toppenbra. Plus en massa Zombier som man ju får på köpet! Oj oj oj - Det här måste vara bra...! Det kan inte bli annat än bra...! (Undrar hur många gånger man har fått käka upp just de orden?) På tal om långa vägar är det därifrån filmens mänskliga / humanoida del av karaktärerna kommer. Men det börjar med ett slags intro för att man inte ska tro att "Le Notti Del Terrore" är en p-rulle eller något annat. Vi vet fan inte vem vi ska skicka "Tusen Tack"-kort och en bukett "Stinkande Liket"-blommor till en gång om dagen att så inte är fallet, för djävlar i mig vilket grovkalibrigt, Zalmonella-framkallande Zombie-käk som rollbesättarna grävde fram ur någon jordisk håla. Hade det här varit ett straight porrfilm, så hade den inte varit möjlig att se utan att man hade varit tvungen att slita fram slagborrmaskinen för lite gör-det-själv lobotomering.

"Le Notti Del Terrore" börjar i en grotta någonstans där Professor Ayres (Renato Barbieri) håller på med lite utgrävningar på kvällskvisten. Han hittar en mystisk stenplatta som har några lika mystiska tecken ingraverade och konstraterar att han är den enda som känner till hemligheten och att det är otroligt. (Ja, man skulle aldrig tjafsa emot en Professor med ett så pass enormt skägg. Storleken på skägget tyder nämligen på att han tänker så mycket att han helt enkelt inte har hunnit raka sig på flera år.) Han tar sin ficklampa och går ut en sväng. En bit bort ligger grottorna och katakomberna där Ayres gjorde utgrävningarna. Han fortsätter där han slutade och hackar vidare. Ikväll är dessvärre oturen framme när en av kryptorna öppnas. Ayres vänder sig om... Och där kommer ju en Zombie...! Ayres blir lite handlingsförlamad och tappar hackan och hakan. Zombien kommer närmare och som alla vet är de ständigt hungriga efter de levandes kött... Så hungriga att de ju faktiskt anstränger sig för att komma tillbaks från de döda... Fast mest för att jorden spottar ut dem... Att Ayres säger att han är Zombiens vän hjälper inte heller. Och bakom honom kommer en till. Zombierna tränger in honom i ett hörn, tar var sitt bett och börjar smaska på lite smart kött.

Och så är det dags för förtexterna... En Merca, en Folkvagnsbubbla och en... bil till... kommer körandes på vägarna medan sleazy snutserie-jazz signerat Elsio Mancuso och Burt Rexon brölar i högtalarna. (Jag lovar - Du kommer att studsa omkring som en epileptisk schimpans med danssjuka om du lyssnar på den länge nog.) Någon som är lite åt det uppmärksamma hållet märker att bilarna kör på vänster sida av vägen, så då kan vi också med en dos väldigt god fantasi föreställa oss att vi är någonstans i Storbritannien fast nästa vägskylt kanske hade avslöjat att hela rasket är filmat någonstans i Italien. (Vilket det givetvis var.) De tre bilarna stoppas av en stängd port vid Professor Ayres slott och ut ur Mercan hoppar George (Roberto Caporali) som undrar varför ingen öppnar porten. Det är hans fru Evelyn (Mariangela Giordano) som kör, och parets "son" Michael (Peter Bark) som sitter i baksätet. Deras "son" inom citattecken, ja. Peter Bark är bara non-stop för djävla mycket. Han är tydligen en vuxen man (Här mellan ca. 25-30 bast enligt olika källor.) med en medicinsk åkomma som gör att han bl.a. har stannat i växten. (Sägs det.) Rollen kunde nämligen inte spelas av ett barn, så då tog man Il Barko, slängde på honom en helvetiskt ful peruk och så fick han låtsas vara en liten grabb efter "bästa" "förmåga".

"... Här kommer Peter Bark / Som en grissly är han stor och stark / Han är sin morsas Don Juan..."

Porten glider upp, George säger: "Voilá!" precis som om det var hans förtjänst, och så kör sällskapet fram till slottets gårdsplan. De möts av hushållerskan Kathleen och betjänten Nicholas. Ingen vet riktigt vart Ayres har tagit vägen, men än så länge verkar han inte behövas för handlingens skull och ingen saknar honom nämnvärt.

Det är nu kväll och brasan är tänd. Evelyn tittar till Michael som låtsas sova... När hon har stängt dörren öppnar Michael ögonen och jag kan tänka mig att hela biosalongen fick akut diarré av skräck när de såg den här jäveln stirra på en tolv meter bred duk. Sekunden senare stirrar vi på Leslie (Antonella Antinori)... Hon har klätt sig i sexiga underkläder (Som hon har hittat i ett rum på slottet.) och hennes kille, lobotomi-patienten som nästan blev helt återställd, klämmer ur sig: "Precis som en liten hora... Men jag gillar det..."

Under tiden smyger någon ute i hallen. Lobotomi-patienten (Enligt uteslutningsmetoden är detta James.) har nu klätt av sig (Fy Satan.) och kladdar på Leslie... På Erektionsskalan får den här korta, men outhärdliga scenen en "Förkrympt-dvärgpenis-som-försöker-fly-likt-en-mördarsnigel"... I rummet intill hånglar Evelyn och George. (Fast klippet mellan dessa två... Erotiska *host* scener är så tafflig att man inte ens märker övergången.) Dörren till deras rum öppnas... Någon sliter upp den med en våldsam kraft, vilket överraskar de äls-- (För fan i Helvete, jag kan inte.) Någon närmar sig... En skugga på dörren växer... Och det är visst Barken som ser förskräckt och äcklad ut när han ser morsan och farsan ligga nakna i samma säng. Precis. På Erektionsskalan får den här scenen en hängande "Impotent-sedan-70-talet-och-var-i-helvete-är-Viagran?"-snale... Evelyn rusar upp och ger oss en gratis flukt, innan hon skyler sig. Michael ser ut som om spyorna var på väg att katapulteras upp ur hans ölmage och Evelyn frågar vad han gör där. Hon skickar argt tillbaks honom till sitt rum. Michael smäller igen dörren eftersom han är för liten och klen för att börja veva och plantera knogmackor i ett väl utvalt ansikte.

Mark (Gianluigi Chirizzi) och Janet (Karin Well) är i ett tredje rum där Janet känner på sig att något hemskt kommer att hända och att de borde dra därifrån så snabbt som möjligt. Mark undrar varför hon är så rädd - Hon är ju med honom. Exakt min jävla mening, din Satans idiot. Tönten borde ha lyssnat på henne, för nu är Zombierna på G. Minst fem av dem är på väg ut ur kryptan för att kolla om det är något drag i närheten...

Nästa dag gnäller Michael över hur trist det är på slottet och ute på landet. (Man har inte roligare än man gör sig, Micke.) De andra äter och t.o.m. flarran med "J&B" har åkt fram. George tar en sup och allt är frid och fröjd. Ayres har fortfarande inte dykt upp och boskapet börjar undra vart han sitter och trycker hela dagarna. (Katakomberna vore kanske en bra gissning om han nu grävde där nere dygnet runt praktiskt taget.) De vet bara att han nyligen studerat magi som Etruskerna använde sig av för evigheter sedan. Aha, magi... Som kanske skulle kunna väcka upp döda...? Mystiken tätnar för första gången...!

Medan Mark och Janet går ut för att ta foton i omgivningarna vill George visa Evelyn lite av det som Ayres hittade under sina utgrävningar i närheten. Michael ser skitsur ut, men Evelyn frågar om Michael vill följa med ut. (Tror ni att han tvekar länge när han i sin lilla hjärna garanterat tolkar detta som: "Ska vi gå in i sovrummet och snuska oss lite senare?") Men Zombierna är inte bortglömda för det! En hel armé går nu mot slottet då de äntligen har vädrat färskt käk. Mark tar sina bilder på Janet när hon poserar, och under tiden är Leslie och James (Simone Mattioli) någon annanstans där de snart nog kommer att stöta på det som utlovas i filmens titel.

Under tiden lär George Evelyn att skjuta. (Ja, inomhus av någon konstig anledning.) När Michael återigen får se hans föräldrar stå för nära varandra rusar han fram till dem med återhållen tvärilska och sexuell frustration... Michael tar Evelyns hand och kysser den i hopp om att få någon sorts respons... Evelyn undrar vad som är på tok och kramar honom. George går en bit bort och fattar nog fortfarande inte att hans grabb är tänd på hans fru.

Tillbaks till Mark och Janet igen. Två Zombie-nävar kommer sakta upp ur jorden. (Från under ett lager gräs snarare. Hur nära ytan begraver de folk "nuförtiden" egentligen?) Och så en inzoomning på ett skitcoolt Zombie-fejs med likmaskar och allt som hör till... Zombien kryper fram mot Mark och Janet... De upptäcker den när den grabbar tag i Marks ankel... Gap och skrik följer... Samt frågan: "Vad är det för något?" De kommer fram till att den är ett gående lik, att den inte är mänsklig och att den är horribel. (Vilket ungefär är det samma som man får höra på Arbetsförmedlingen de få gånger man oturligt nog måste gå dit och prata med vinnaren i Nazi-Idol.) Zombien ställer sig sakta upp... Mark och Janet tror att det är bäst att fly. Mark knuffar undan en annan Zombie som anfaller Janet. Och så flyr de hals över huvud... Ännu fler Zombier dyker upp i buskagen. (Den ena mer vanställd än den andra, och några ser ruskigt coola ut.)

Michael hittar under tiden en bit trasa, sniffar på den, och konstaterar för Evelyn att den luktar av "död". I nästa sekund får även de bekanta sig med ett par förmultnade herrar från grann-kryptan. George börjar panga hejvilt med pickan och han kan ju inte veta att man faktiskt måste sätta en kula i skallen på dem och inte i solar plexus. (I alla fall inte om man vill döda dem.) Kulorna river bara upp hål som börjar läcka någon brun vätska som man inte skulle vilja förväxla med morgonkaffet alltför sent. George skriker åt Michael och Evelyn att fly, vilket de gör. Den skrikande George blir nedbrottad av några Zombier, som på nolltid har tömt honom på inälvor. De drar i lever, tarmar och andra organ som ett gäng gamar på en kannibalistisk julbuffé. T.o.m. julduken (Hans skitfula röda tröja.) är ju framme och allt. Tjusigt så det svider i koloxidvägarna. (Om man nu inte står ut med filmen, utan låser in sig i ett lufttätt garage tillsammans med en bil på tomgång.)

Ja, alltså... Tiden verkar sakta ned obarmhärtigt och trots annalkande Zombie-attacker blir det inget riktigt drag i filmen. Spänningen ligger på noll precis hela tiden. Men Guld-scenen number fucking one kommer ändå lite senare. Under lugnet efter den första Zombie-attacken sätter sig Michael och Evelyn för att återhämta sig från chocken. Hon frågar om han någonsin kan förlåta henne för att han tog med sig honom till detta hemska ställe. Självklart kan han det - Ständigt kåt och nykär som han är. Michael pussar på hennes kinder och mun, smeker hennes bröst och säger sedan i ett känslosamt ögonblick att han älskar henne så mycket... Hans hand glider uppför hennes lår och in under hennes klänning. Michael säger med darrande röst att han behöver känna henne nära och minns med stigande upphetsning att Evelyn brukade hålla honom mot hennes bröst när han var liten... (Fast, vad fan - Det är han väl fortfarande tekniskt sett?) Michaels hand glider mot hennes skrev... Sedan... Thwack! En örfil så att Barkens fula jävla peruk nästan fladdrar av. Man ser riktigt hans hjärta gå i kras innan han rusar iväg...

Och så utbrister han förtvivlat:

"What’s wrong?! I’m your son!"

...

Helvete...?!!!

"What’s wrong?! I’m your son!"

Det här är nog ta mig fan utan tvekan en av de mest minnesvärda och sinnessjuka replikerna som någonsin har yttrats på ljudfilm. Och så titta noga när Mariangela Giordano i nästa sekund ropar:

"Michael...?!"

Spana in Bästa Kvinnliga Biroll med filmhistoriens naturligaste tårar i ögonen. (Det här är skådespeleri...!) En stund senare springer Evelyn iväg för att hämta Michael. Hon hajar till när hon ser en blodpöl vid dörren. Hon går närmare och ser fler mindre blodfläckar som leder bort genom korridoren till en annan dörr. Hon öppnar dörren... Kikar in i slottets scheisserie... Och där, vid badkaret, sitter Leslie och gnager på den nu charkade Michaels amputerade arm som om den vore god eller något. (Inte den armen som han tafsade på Evelyn med dock, så Freud kan fara åt helvete med sina teorier om att farsan skulle kastrera honom. Plus att han är död sedan länge. Plus att det var en brud som fick fixa det hela.) Den som dubbade Evelyns repliker orkade inte skrika: "Nooo!!! My baby!!!" två gånger på rad, så de kör samma sampling två gånger istället... Evelyn tar upp Michael i sina armar, men han är stendöd. Hon kramar om honom lite, men sedan blir Leslies sena lunch avbruten när Evelyn hugger tag i hennes hår och börjar ruska hennes huvud fram och tillbaks. Sedan dunkar hon hennes bakhuvud mot badkarskanten flera gånger. Lite blod och någon sorts drickyoghurt-liknande grå / vit sörja rinner ned i det. Leslie är nu också stendöd och Evelyn tar upp Michael i sina armar en gång till. Förlusten är minsann svår. Allt han ville ha var lite moderlig kärlek. Och mycket sex - Gärna varje kväll... Som det kan gå...

Som fan det kan gå...

"The Earth shall tremble... Graves shall open... They shall come among the living as messengers of death and there shall be nights of terror..."

Jo. I "Profecy [sic] Of The Black Spider" står det så, och det framgick väl ganska tydligt. Man får bara bortse från det där med att "jorden darrar". Det var mer som "lite oro i någon avkrök". Filmen slutar med detta textstycke innan eftertexterna på ett gäng en gång i tiden ganska så modiga personer rullar.

Det första man omedelbart inser är hur kriminellt korkade människorna i filmen egentligen är. De verkar först och främst inte ha någon som helst vilja att överleva, och de saknar helt och hållet förmågan att tänka ut hur de ska klara sig undan helskinnade. Istället för att planera lite mer långsiktigt än några sekunder, så rusar de blint in i den ena mer hopplösa situationen än den andra. Här finns således en av de enorma skillnaderna om man jämför med "Zombi 2". Fulcis karaktärer var betydligt mer klipska och anpassade sig efter situationerna som uppstod, även om det ständigt gick från värre till värst. I Bianchis film är de helt och hållet i avsaknad av allt vad handlingskraft heter och de verkar vara obotligt likgiltiga. Detta gör att man tappar empatin för personerna, speciellt när de inte på något sätt utmärker sig som protagonister ska göra. Tvärtom har de lika nollställda personligheter som Zombierna, om man nu bortser från Evelyns och Michaels lilla eskapad som faktiskt är det enda dynamiska som händer i hela filmen på manusfronten. Resten av vad som borde ha ägnats åt karaktärisering har möjligen författaren Regnoli först bara drömt om och sedan glömt bort det. Det finns med andra ord inte mycket till riktig personkemi som gör att filmen flyter mellan Splatter-scenerna. Att ha en karaktär som skriker hela tiden och en annan som är så trist att han t.o.m. skulle kunna tråka ihjäl Zombierna, är inte "karaktärisering".

Regnolis manus, då, (Där de flesta problemen ligger utöver det lilla krux att Bianchi inte kan regissera "spänning".), har ändå de intressanta bitarna när han försöker sig på att twista till Freuds teorier om Oidipus-komplexet. Twistandet lyckas faktiskt riktigt bra. Att Regnoli inte slängde med det enbart för att varva upp Sleazet, märks i slutet när både far och son kalasar på den döda Evelyn. De äter verkligen av hennes kött. Varför hade han annars dykt upp där i sin skit-vidriga röda pullover precis efter att Michael har fått "äga" Evelyn? I Sofokles klassiska Eurosleaze-pudding om Oidipus blev ju farsan Laios (Kungen.) köttad och grabben var sedan förutspådd att gifta sig med Kungens änka... Här gick det så klart överstyr när den jävla Michael sedan gick och blev en Zombie, delvis p.g.a. att Evelyn först stötte bort honom. (Få någon ordning på den soppan!) Men då fanns ju heller inte längre hotet (Fadern som tänkte kastrera honom.) eftersom det är redan borta ur leken väldigt tidigt. Men ett avståndstagande ska tydligen ställa till det för en i form av en narcissistisk kränkning som bara kan helas på ett enda sätt - Att få snuska sig med morsan. Här försöker Evelyn sig på att göra denna helning efter att ha känt den otroliga lättnaden över att hans son fortfarande lever. Hon är så lycklig att hon inte ens minns att hennes son faktiskt var död för några timmar sedan. Men helningen går ju inte speciellt bra den heller. Regnoli låter det helt enkelt inte ske eftersom det finns andra hinder i manuset. (Att Michael blir köttad.) Eller så var det producenterna som satte stopp för det. Varför annars besvära sig med att ta med denna bit i handlingen och klargöra så pass tidigt att Michael har amorösa känslor för Evelyn?

Så visst fick de in en fungerande och skruvad aspekt av detta psykologiska komplex i den föga komplexa handlingen. För resten är bara nonsens och ingenting - Som en soppa kokad utan spik. Sedan är det bara så förbannat sorgligt att inte ens Eurohorror ibland kommer undan dessa avskyvärda pekpinnar som för det mesta är formade och stöpta i kristna värderingar. (Katoliker som ju ganska många italienare ändå är.) Allting är annars alltid en fascinerande iakttagelse av människor under förändring och många kan fylla sina filmer till bredden av visdomsord och väl dolda varningar för de som just har väckts till liv (Eller återuppväckts.) av själva viljan att förändras. Men sedan kommer alla pekpinnar - Följ reglerna så går det bra. (Bianchi och Regnoli hade nog inte ens någon regelbok att gå efter. T.o.m. Zombierna verkar ju för fan ha glömt bort vad de är för något!) Lever man fort på vägen, så kommer man att upptäcka att den vägen är väldigt kort. Och har man kul, så smäller det utav bara helvete. Och följer man inte reglerna, så blir man kastrerad, mister en arm eller råkar ut för något annat pissigt.

Vad som annars saknas i manuset till "Le Notti Del Terrore" (När man rakt av jämför med den film som "Le Notti Del Terrore" alltid förtjänade och för alltid förtjänar att jämföras med - Ni vet vilken vid det här laget.), är själva dynamiken i scenerna där det är tänkt att det ska hända något som slutar oväntat eller väldigt dramatiskt / tragiskt. Det verkar som det fanns några hyfsat välfungerande grundidéer och en röd tråd som hade kunnat användas till att knyta ihop dessa scener. Men av någon anledning, om det så var en släng av oöverkomlig inkompetens, så klarade inte Bianchi av att fläta ihop det filmade materialet till en sammanhängade helhet. Med lite tur hade det fungerat, men man kan inte bara lämna dessa saker åt sitt öde och hoppas på att allting ska lösa sig automatiskt. (Är inte detta ännu ett klassiskt misstag eller ett tecken på att filmen inte var så rolig att göra?) Man märker detta i varje enskild etapp eller fas i "Le Notti Del Terrore" att de börjar som ett för stort steg framåt. Men sedan rinner tempot ut i sanden... Och dyrbar tid går åt till att låta händelserna i scenerna tappa fart... För att till slut självdö helt och hållet... Men då klämmer Bianchi till med det som borde ha kommit för flera minuter sedan och som hade kunnat trissa upp tempot igen. Man tröttnar mycket snabbt på detta förfaringssätt och en bättre klippare hade nog kunnat dra upp farten lite. Då hade tyvärr annat blivit lidande. T.ex. hade man inte haft lika mycket tid över till att visa de riktigt stämningshöjande interiörerna på slottet. (Om nu filmen nödvändigtvis var tvungen att vara kortare än 85-90 minuter.) Men även här finns ett problemet - Att Maioletti inte tar till vara på detta fullt ut i varje scen, utan att han är mycket mer förtjust i överanvändandet av närbilder som inte fyller någon funktion. Det hade då varit bättre att bara använda närbilder i dialogscener och s.k. "reaction shots", och inte bara filma en person som ändå inte gör något speciellt i respektive scen...

Nu så ska det ju inte låta som om jag hatar filmen trots att jag halv-sågat nästan allting i den. Tvärtom finns det charmiga element - Element som ska finnas i all älskvärd och egen Eurohorror och framförallt några av de coolaste Zombier som en filmkamera har filmat. Men - Det går inte att komma ifrån att filmen är packad med irritationsmoment som man bara kan skylla Bianchi och Regnoli på. Bianchi har flera gånger visat att han inte kan regissera annat än porr och Regnoli har bevisat att manusförfattande inte är hans grej. Alls. Gino De Rossi står för specialeffekterna i filmen och de blir en av de räddande aspekterna. De kommer med jämna mellanrum och är någon sorts säkerhet för att man inte ska tröttna totalt när ännu en scen som varar i fem minuter kunde ha varit över på en. "Le Notti Del Terrore" har spelat en mer eller mindre avgörande roll för alla som har sett den antingen medvetet eller av en ren tillfällighet. (Som t.ex. hos en kompis.) Det finns flera aspekter i filmen som sätter sig på en djupare nivå i ens undermedvetna. Men när man dissikerar dessa aspekter, så kommer man förr eller senare fram till att det inte är något annat som spökar än det oförståeliga, bisarra och "sjuka" i Michaels och Evelyns förhållande. Och självaste Barken, givetvis. Han är så stenhård att han skrämmer slag på vem som helst. Ett tvättäkta freak för en modern freak-show i cinematisk tappning. Eurohorror-världens egen "The Elephant Man" som väldigt många fans pratar om mer än någon annan. På något sätt är han bara bra och tacksam att avsky. Hade man då trixat bort incest-temat och låtit Michael spelas av en riktig barnskådis, så hade "Le Notti Del Terrore" bara möjligen haft Zombierna och några enstaka Splatter-effekter som minnesvärda ljuspunkter. Och då hade de inte varit tillräckligt många för att kunna märka ut filmen vid sidan om de Zombie-rullar som dök upp i samma veva. Så man får på något gallspyende sätt delvis tacka Barken för att filmen blev så egen som den blev. Det är bara att fråga vem som helst som har sett filmen: "Vad minns du mest från “Le Notti Del Terrore”?" Risken är stor att denna "vem som helst" inte kommer att säga: "Den fantastiska musiken givetvis. Är du helt dum i huvudet, eller?"

"Le Notti Del Terrore" har haft sina små segrar och stunder av överlägsenhet i filmvärlden. Nu så är de väldigt lätträknade, men man kan aldrig komma ifrån att den bakom alla vanvettiga infall hade någon medveten bäring i strävan efter att få bli en klassisk och tung Zombie-splatter om inget annat. Det blev den, så klart. Men inte bara. Fast Fulci själv behövde nog aldrig någonsin känna sig hotad. Han visste ju säkert vilket mästerverk han hade gjort och hade ju vid det här laget mycket vassare grejer på gång. Men som tittare gör man nog det... Känner sig hotad, alltså. Fast det är ens förnuft och rationella tänkande som får sig en törn eller tio på vägen. Hela ens psyke står och vacklar under trycket från "Le Notti Del Terrores" obarmhärtiga skamlöshet som bara Mario Landi toppade med sina rullar "Patrick Vive Ancora" och "Giallo A Venezia". Det är i sådana här ögonblick man märker vad en film egentligen består av, hur väl man kan ta in intrycken från den samt vad man har för långsiktigt utbyte av den. Men det här är verkligen brutal dissikering på en ohälsosam nivå. Skillnaden är dock att Fulcis mästerverk håller för denna dissikering och att den leder till att man älskar dem ännu mer. "Zombie 3" kan man i alla fall lätt hysa någon sorts hat-kärlek för. För den har ju trots allt coola Zombier.

 



  

IDÉ : 77%


Någon var ju tvungen att bli den första som "inspirerades" av "Zombie Flesh Eaters".

  

STORY : 49%


"What´s wrong?! I´m your son!" Där satt den för fan, Barken! (Resten av storyn försvann till en annan film.)

 
  

REGI : 71%


En av Andrea Bianchis mer inspirationsdrivna stunder.

  

FOTO : 70%


Smetade någon "Sleazeoleum" på kameralinsen?

 
  

SKÅDESPELERI : 54%


För helvete--! Vänta nu ett tag!! Saker må se ruskigt illa ut, men vi behöver väl inte hänga upp oss på petitesser?!

  

MUSIK : 59%


Varken några hits eller andra arenavältare.

 
  

TEMPO : 69%


Segt som sirap allt som oftast, men det är precis så att man står ut med filmens seghet.

  

ATMOSFÄR : 77%


Det är ju en italiensk Zombie-rulle. Skulle den inte ha atmosfär, menar du?

 
  

UTFÖRANDE : 73%


Den blev och förblev en klassiker i genren.

  

REPRISVÄRDE : 98%


Säg bara "Zombie 3" när någon frågar om du har någon bra film att rekommendera. (Om din rekommendation blir ifrågasatt, kritiserad, nedvärderad eller förlöjligad, vänd denna någon, ja-- detta skadedjur, ryggen.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Zombierna ser verkligen jäkligt elaka ut.

 
 

Skaka av skräck när Peter Bark äntrar scenen!

 
 

I 9 fall av 10 är "spänningsscenerna" sega som Satan.

 
 
Det står så i "Prophecy Of The Black Spider"!!!