Zombie Flesh Eaters


• Lucio Fulci • Italien • 1979 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Zombi 2


SPELTID:

• 87 min.


MEDVERKANDE:

• Tisa Farrow
• Ian McCulloch
• Richard Johnson
• Al Cliver
• Auretta Gay
• Stefania D´Amario
• Olga Karlatos
• Lucio Fulci
• Ottaviano Dell´Acqua


MANUS:

• Elisa Briganti
• Dardano Sacchetti


FOTO:

• Sergio Salvati


MUSIK:

• Giorgio Cascio / Fabio Frizzi


PUBLICERAD:

• 20 November 2004 - 10:14:08


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

G O R E O M E T R I

 
 

1. En Zombie insvept i vitt tyg blir skjuten i huvudet på nära håll. Man får se ett rejält köttsår under det uppfläkta tyget och lite blod.

2. En skallig, fet Zombie biter en polis i halsen. När Zombien reser sig upp får man se ett öppet köttsår i polisens hals som pumpar blod. (Ett par rejäla sprut.)

3. Zombien skjuts med flera skott. (Han får flera kulhål genom kroppen innan han ramlar ned i vattnet.)

4. En haj blir biten av en Zombie. (Hajen börjar blöda.)

5. Hajen biter av handen på Zombien och sliter den till sig tillsammans med en bit av hans skjorta.

6. En Zombie får fingrarna avknipsade i en dörr när Paola trycker igen den. Lite blod rinner innan fingrarna bryts av och ramlar ned på golvet. (Utanför kameran.)

7. Paola får en lång träflisa rakt in i ögat som blir till hälften utpetat innan flisan bryts av.

8. Flera Zombier sitter och äter på Paolas kött och inälvor.

9. Två Zombier får på käften med en stor tång. (Två korta närbilder på deras blodiga ansikten.)

10. Dr. Menard skjuter ett insvept lik genom huvudet.

11. Peter får vristen söndersliten av en Zombie-hand. (Lite blodflöde.)

12. En Zombie tar ett bett ur Susans hals och sliter loss ett köttstycke. = Über-cool blodfontän i slow motion!

13. Brian skjuter en Zombie med ett gevär. (Sluta.) Det blir två fina sår i dess föga färska kött.

14. Peter klyver skallen på Zombien med ett kors. = Lingonsekunderna!

15. Peter slår en Zombie i ansiktet med en spade innan han slår sönder halva huvudet på den. (Hjärnan blottas.)

16. En Zombie tar ett bett ur Dr. Menards ansikte, vilket leder till att han dör omedelbart.

17. Brian skjuter en Zombie i bröstet och sedan i ögat. (Blodstänk på väggen.)

18. En Zombie tar ett stort bett ur Lucas underarm. Bettet resulterar i ett blödande köttsår.

19. Brian blåser sönder skallen på en Zombie som försöker ta sig in genom en lucka.

20. Brian skjuter två Zombier med ett hagelgevär.

21. Flera Zombier blir skjutna (En huvudknopp som flyger åt helvete och skotthål i diverse Zombie-kadaver.) och brinner upp. (En Zombies brinnande arm faller av och en annan blir begravd under några brinnande, fallande takbjälkar.)

22. Brian drar till två Zombier i ansiktet med hagelgeväret. (Lite blodstänk ur käften.)

23. Zombie-Susan biter Brian i armen (Lite blod som rinner - Inget synligt sår.) innan Peter skjuter henne i huvudet. (Liten blodsplash i pannan.)


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx1010----
2006---------1098
2007434333333587
2008----99988888
2009888888877777
2010777776555556
2011666666566665
2012555555


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009--2---------
2010------4-----
2011------5---6-
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Zombi 3 (1988)
II. Zombi 4 (1988)
• DVD MINI-RECENSIONER:
III. Another World Entertainment
• BD RECENSIONER:
IV. Blue Underground
V. House Of Horror
• MEDIAGLUTT:
VI. DVD Vs. DVD » Zombie Flesh Eaters : Blue Underground Vs. Another World Entertainment


 


 
 
  

"The father of my father always say: ‘When the Earth spit out the dead, they will come back to suck the blood from the living.’"

"Zombi 2". Alias "Zombie Flesh Eaters". (Som har långt över dussinet olika titlar världen över, vilket bevisar det där med att kärt barn inte riktigt har lika många namn som en kär film.) "Zombi 2" är och känns först och främst väldigt avskuren och avskild från George A. Romeros "föregångare". Ändå förflöt det inte så väldigt lång tid mellan dem. I och för sig var det aldrig tänkt att "Zombi 2" skulle länkas samman med "Dawn Of The Dead" på något sätt (I och med att manuset till "Zombi 2" enligt IMDb skrevs innan Romero skrev sin film.), utan det var producenterna Ugo Tucci och Fabrizio De Angelis på Variety Film som ville ha en klar och tydlig koppling till den - Inte just story-mässigt sett, utan rent koncept-mässigt. Med Zombier. Som jagar och äter folk. Och så några huvudpersoner som kämpar mot dem. Men här är köpcentret och kyrkogårdar utbytta mot tropikerna... Och kyrkogårdar... Allt för att ge filmen en stenhård och egen feel från första början. Hur man än vrider och vänder på just den idén, så var den ett lyckat drag. Det var lyckat att koncentrera sig på ett enda tema istället för en längre historia som utspelas under flera veckor och månader.

Men vad författarparet bakom "Zombi 2" (Elisa Briganti och Dardano Sacchetti.) lyckades med Walter Patriarcas (Som kom på själva storyn.) hjälp var att bygga upp en enkel och effektiv handling som närmar sig det "absolut ursprungliga" som i sin tur saknas i Romeros film och som man av förklarliga skäl inte heller ser många glimtar av i Argentos "Zombi"-version. (För att de aldrig filmades.) Det "absolut ursprungliga" i alla detta fall symboliseras av just de levande döda som en bärande del av handlingen - Det är helt enkelt f.d. lik som är uppe på benen igen med endast de mest primitiva och primära instinkterna kvar i kroppen samt en mycket begränsad motorik till följd av förruttnelseprocessen och de dödliga skador som många av dem fick sekunderna innan de avled.

"Zombi 2" har en annan väsentlig skillnad - Den har inga som helst politiska undertoner och samhällskritiska tankar, utan den förmedlar enbart en isolerande känsla av en begynnande katastrof som möjligtvis har sin grund i ett extraordinärt mänskligt felande. (Precis som många andra katastrofer som har inträffat genom historien - Inte minst Tjernobyl-katastrofen.) Redan det är en förklaring man kan (Och bör.) acceptera då naturen som bekant inte brukar väcka döingar till liv - Det måste finnas andra orsaker. Det kan röra sig om Voodoo, något virus som har muterats eller att människan på olika sätt försöker leka "Gud". (Vilket alltid har straffat sig - Både på film och i verkligheten.)

Därför har utgångsläget (Som enligt lagen om orsak och verkan leder till händelserna som sedan spårar ur å det grövsta.) redan förskjutits från Romeros "norm", och man kan nog med fördel inleda sin upptäcktsfärd med "Zombi 2" utan att man har behövt se "Zombi" / "Dawn Of The Dead" först. Men den är aldrig i vägen - Snarare tvärtom. Det finns ändå starka "normer" i den som är värda att granska närmare. Om inget annat, så får man en inblick i hur Zombier fungerar som film-monster och hur annorlunda hotbilden ser ut jämfört med om det hade varit vampyrer eller varulvar i närheten. Här är det i slutändan bara kött-smaskande som gäller in i det sista. Men genom "Zombi 2" kan man skapa en grund inför framtida filmupplevelser.

Den enkla handlingen i "Zombi 2" kan man redogöra för i fyra separata faser som på något sätt inte heller snitslar banan för en traditionell upptrappning och avslutning, utan de leder till ett lika öppet och dubbelbottnat slut som i "Dawn Of The Dead". I skräckfilmer har man alltid kunnat komma undan med sådana slut, så att man kan fortsätta ungefär där man slutar ifall det kommer / behövs en uppföljare. Man lämnar helt enkelt de överlevande karaktärerna i en situation där de varken är säkra eller hotade. (Ibland fungerar detta t.o.m. i Hollywood-"skräck".) Och en "trend" har varit att inte följa samma karaktärer i tvåan som i ettan.

Uppbyggnaden som sådan är klassisk, kanske t.o.m. väl använd, inom skräckfilmer både innan 1979 och efteråt. Alla filmer har en början, en mitt och ett slut. Huruvida storyn är linjär eller icke-linjär spelar inte så stor roll eftersom man i en "fungerande" film i slutskedet har tillräckligt mycket "story" för att man ska ha en möjlighet att skapa korsreferenser i handlingen utan att man känner sig vilseledd. Skräckfilmer måste oftast tillförlita sig på denna uppbyggnad såvida de inte kan kategoriseras som "absolut film". Men så har vi "Zombi 2" där allting bara stämmer till punkt och pricka. På ytan kan det verka som om "Zombi 2" är vilken "B-film" som helst. Det är bara för att dess underliggande kvalitéer och tvättäkta approach till Horror inte kan konkretiseras om man inte på djupet går igenom filmens struktur och undersöker vad det är i dess uppbyggnad som gör att den skiljer sig så markant från t.ex. "Let Sleeping Corpses Lie" a.k.a. "The Living Dead The Manchester Morgue". Det finns direkta orsaker till varför "Zombi 2" blev så avgörande för subgenrens nystart och utveckling. Vi snackar om ett helt nytt spår. Det finns även direkta orsaker till varför just "Zombi 2" fick det inflytande som "Let Sleeping Corpses Lie" aldrig riktigt fick. Det var något mer utöver att rätt personer råkade "vara på rätt plats vid rätt tillfälle" som ledde till just detta avgörande. Annars hade "Let Sleeping Corpses Lie" starka potential genom att vara precis lika "enkelspårig" som "Night Of The Living Dead". Men den var nog lite före sin tid. (Och hur orättvist är inte det?)

Men "Zombi 2" är en milstolpe som t.o.m. är större, bättre och vackrare än de flesta andra milstolpar som stansats in i filmhistorien. Den syns i alla fall klart och tydligt och den är värd att betraktas från minst tre olika synvinklar - Som skräckfilm, som Splatter-film och som Zombie-film. Inte illa. Och nu... En resa från New York till Matuul...

Redan när den första bundna och insvepta Zombien (I vitt tyg - En bild som säkert en av författarna av Bibeln också hade på näthinnan när han snickrade ihop storyn om Jesus återuppståndelse.) sakta sätter sig upp efter en Dödens vilopaus och ett välriktat stycke het bly trasar sönder skallen på den, hägrar något ogripbart skräckinjagande bortom kameran - En känsla av att något redan har gått överstyr och att det inte finns någon återvändo överhuvudtaget... Kameran zoomar snabbt in det fina köttsåret under tyget och en röst säger:

"The boat can leave now. Tell the crew."

"Zombi 2" drar igång med denna apokalyps-doftande scen - Värmen är kväljande och Malaria är det minsta problemet. Via Fabio Frizzis spöklika, men melodiska ledtema dras man sedan in i en parallellvärld snabbare än man hinner ställa om sinnelaget från att vara späckat med vanföreställningar till att ta in det man bevittnar utan något som helst kritiskt ifrågasättande. Ett helt känsloregister förmedlas på några få ögonblick. Man känner den friska fläkten med en gång. Fulci var en otroligt kunnig och mångsidig filmskapare när han fick chansen att visa vad han gick för och han visste med sig att man inte kan inleda en film hur abstrakt som helst utan att ha något stadigt att backa upp det abstrakta med.

Nu så är "Zombi 2" en relativt rationell och logisk rulle jämfört med de tre betydligt mer irrationella skräckfilmerna (Av Fulci.) som följde i den inledande Zombie-vågens efterdyningar, men här finns alltför lite utrymme för att skapa oförklarliga förutsättningar - De där förutsättningarna som man inte till varje pris måste få en förklaring på, utan som man kan lämna "som de är". Men i "Zombi 2" måste vi få lite kött avskalade från benen för att kunna se vad som bidrog till att publiken blev totalt hänförd och följaktligen ville ha mer. Det var även detta som även formade nyss nämnda tre filmer. (Som ibland benämns som "Zombie-kvartetten". "Zombi 2" skulle då vara den första delen trots tvåan i originaltiteln.)

Efter förtexterna befinner vi oss på en övergiven segelbåt utanför Manhattans kust. (Med World Trade Center i bakgrunden - Något som man ser i början av ett stort antal Eurohorror-krevader från 70- och 80-talet.) När båten nästan har krockat med Staten Island-färjan dyker då kustbevakningen upp och försöker anropa segelbåten. Ingen svarar. Det hela verkar lite underligt, så poliserna beslutar sig för att gå ombord på båten för att undersöka den. (Den ser heller inte ut att vara i nyskick direkt.) Under däck ser det ut som om man festat i flera omgångar, men glömt att städa emellanåt. Polisen som ser sig omkring hittar det första tecknet på att något verkligen inte är som det skall - Lite feta maskar (Som nog inte flög dit.) på ett piano och sedan en till häften rutten människohand som har gömts under några tygstycken. I nästa ögonblick har han drygt 100 kg. Zombie klängandes på sig. Zombien brottar ned polisen, inte för att vänslas, utan för att ta ett saftigt bett ur hans hals. Zombien släpar sig sedan upp på däck och får ta emot sex kulor från en polisrevolver innan han åker i drickat... Kameran tiltar upp över Manhattan som för att hinta om att den Zombie-invasion som härjar i "Dawn Of The Dead" faktiskt tar sin början här och ingen annanstans. (Med andra ord - Skit i Pittsburgh 1968. "Ingenting hände där.", som man säger i vissa kretsar.)

Denna inledning kramar Fulci maximalt mycket "skräckfilm" ur - Utöver det mästerliga användandet av inzoomningar, s.k. "reaction shots" och närbilder (På både ansikten (Polisens äcklade ansiktsuttryck.) och föremål. (Den ruttna handen.)) används tystanden som en skräck-generator. Under den första minuten på båten är det nästan knäpptyst utöver det knarrande rodret och seglet som slår. (Man hör annars bara lite vågor och stadsbrus.) Sedan dyker den surrande helikoptern och motorbåten upp, men i samma ögonblick som poliserna undersöker båten är det nästintill tyst igen. Därför blir den första Zombie-attacken extra effektiv - Zombien brakar igenom en dörr ackompanjerad av skärande, elektroniska ljud innan den anfaller polisen och biter honom. (Givetvis med tillhörande blodsprut från snutens halspulsåder.) Hela den här scenen är egentligen den katapultstart som behövs för att man skall hamna i rätt sinnesstämning och för att man ska känna att man med lugn i sinnet och med pulsen på max kan förvänta sig att "Zombi 2" kommer att leverera det den utlovar.

Lugnet före stormen och Helvetes-larmet inleds med scener där protagonisterna introduceras på ett lugnt och sansat sätt. De kastas inte in i handlingen genom dramatiska händelser utan deras öden kopplas istället till det som händer efter den inledande fasen. Massmedia har fått vetskap om incidenten på segelbåten och reportern Peter West (Ian McCulloch) får i uppdrag av chefen (Självaste Fulci i en av sina många cameos.) att skriva om den. Under tiden har polisen kallat Ann Bowles (Tisa Farrow) till båten för att ställa några frågor till henne. Båten ägs nämligen av hennes far som hon inte har hört av på över flera månader. (Han drog tydligen till Matuul i Antillerna med några polare.) På bårhuset undersöker två obducenter den ihjälbitna polisens lik och de konstaterar just att tänder orsakade det stora såret i hans hals ... Kameran panorerar över till likets fötter... Som börjar röra på sig... (Varken "Dawn Of The Dead" eller "Night Of The Living Dead" hade minsann något av den här kalibern att komma med.)

Senare på kvällen smyger Ann tillbaks till hennes pappas båt för att kanske få svar på några frågor kring hans försvinnande. På båten träffar hon Peter som också är där för att ta reda på vad som egentligen har hänt. De blir inte så mycket klokare, så Ann föreslår att de tar en tur ut på Karibiska Havet för att leta reda på hennes farsa. Peter får klartecken från chefen att följa med, då det är en bra story för vilken tidning som helst.

Det finns ingen risk för att stämningen i filmen dalar via de här dialogdrivna och odramatiska händelserna. (Fast de ändå har ett återhållet dramatiskt lugn som håller i sig med råge.) Fulci håller stämningen lätt vid liv med samma dynamiska kameraarbete som han använder i spänningsscenerna - Detta är klokt nog varvat med helbilder på de olika miljöerna som protagonisterna befinner sig i just då. Det är just växlingen mellan de olika bilderna som håller uppe tempot och det är nästan så man måste räkna antalet bildrutor för att det inte ska bli hackigt eller segt. Det finns någonting att se i varje bildruta även om det "bara" rör sig om en karaktärs blick eller ansiktsuttryck. Eller någon exteriör som lappar ihop stämningen ännu mer. (Ni ser hur man kan skönja Sergio Leones genialiska bildspråk från "Dollar-trilogin" i "Zombi 2"?) Vi måste ju få en ordentlig titt på platserna som våra hjältar vistas i.

Peter och Ann drar snart iväg till Karibien med flyg och väl där hyr de en båt av jänkarna Brian Hull (Al Cliver) och Susan Barrett (Auretta Gay) för en lite halvt om halvt planerad tur till Matuul. Paret verkar aningen motvilligt, men går sedan med på att försöka hjälpa dem att hitta ön. (Antagligen är det pengar som övertalar.) Tanken och full och gevären är laddade, så då är det väl bara att puttra iväg och hoppas på det allra bästa.

På Matuul har den officiellt försvunna Dr. David Menard (Richard Johnson) svårigheter att kontakta fastlandet via radion. Hans fru Paola (Olga Karlatos) är på gränsen till ett nervsammanbrott p.g.a. att hon måste stå ut med allt från isoleringen och tristessen till än så länge för oss okända märkligheter, galna häxdoktorer, Menards tveksamma forskning och vetskapen om vad han egentligen sysslar med på "sjukhuset". (Och när det blir för trist eller tufft, så tar man fram sponken.) Detta är den första riktiga konflikthärden i filmen som förtydligas med en långsam inzoomning av Paolas vackra ansikte och förtrollande gröna ögon. (En av Fulcis unika trademarks är alla dessa närbilder på ögon som reflekterar hemska saker, erfarenheter och minnen.) Paola ser minst sagt förtvivlad, ledsen och rädd ut. Snart nog kommer man att förstå henne och det blir också uppenbart att Menard i skuggan av sin besatthet håller på att tappa greppet om både sin forskning och den situation som helt oväntat har uppstått på ön - Att de döda vaknar till liv. Vad han än så länge verkar vara helt ovetande om är att Zombiefieringen smittar via blod.

Brian, Susan, Peter och Ann är alltså nu på väg till Matuul och stannar vid ett tillfälle för lite undervattensfotografering. Susan tar på sig dykarutrustningen och simmar ned med kameran (Här finns några makalöst vackra bilder som man inte förväntar sig att man ska få se i en skräckfilm / Zombie-rulle, och som just därför blir så minnesvärda.) bland fiskar och koraller innan hon får sällskap av en lite större haj. Susan försöker gömma sig bakom korallerna, men helt plötsligt dyker en Zombie upp för att hälsa henne ovälkommen till Karibien. Susan har dock turen med sig och lyckas simma iväg eftersom Zombien idag hellre vill smaska på haj-kött än människo-kött. Zombien tar en rejäl tugga ur hajens hull... Den blir skitsur... Och biter av handen på Zombien. (Han verkar inte bry sig nämnvärt.)

Detta är ännu en klassisk scen som ingen har lyckats imitera / plagiera. Ingen har nog ens vågat sig på en rip-off, för det hade bara blivit så patetiskt att man hade börjat lipa innan man ens ser den. Haj-scenen är perfekt utförd, och det var säkert en gnutta prima flyt som gjorde att den blev så storslagen och unik - Ungefär som en av de mer intensiva scenerna ur "Jaws" som automatiskt blir bättre och mäktigare just för att den har en Zombie mitt i allt... Häpnadsväckande.

Men sedan kommer sällskapet till Matuul, och det är där det händer grejer... Det är där filmen markant förflyttas till en helt egen värld.

"Whatever it is, it makes the dead stand up and walk..."

(Paus för ännu en kort gåshuds-chock... Känner ni den?! Vad fan--! Känner ni den...?!!)

...

Om man ser "Zombi 2" utan att varken känna till vem regissören är eller vilket land den härstammar ifrån, så kan man ändå identifiera den med lätthet. Det räcker med vilken Splatter-scen som helst egentligen även om man i första hand tänker på "ögonsplittar-scenen". Men det är den säregna "Fulci"-atmosfären som man aldrig kan ta miste på. Även om man skulle missa Giannetto De Rossis specialeffekter (Man ryser med minst en tår rullande nedför kinden när man tänker på alla censurerade versioner som existerar där ute och som våldfört sig psykiskt på intet ont anande tittare.) och inte känna igen Sergio Salvatis filmfoto, så märker man att det inte fanns några filmer innan "Zombi 2" som har samma estetiska säregenhet över sig. (Amando De Ossorio lyckades också skapa något helt eget med sin "Blind Dead"-tetralogi några år tidigare.) Nyckelfaktorn består av de Fulci-trademarks som utkristalliserar sig när man har sett ett par rullar. Den stora ån som bildades av många bäckar små överträffades bara av "åarna" som man kan känna i de filmer som Fulci spottade ur sig under sin storhetstid mellan åren 1980-1982. (Ja, "Manhattan Baby" inkluderad.)

Tidlösheten i "Zombi 2" gör att den aldrig kan att vara helt fast förankrad i sin samtid. Att påpeka att filmen har några få skönhetsfel är totalt onödigt då precis alla filmer har dessa i antingen mindre eller större utsträckning. Allt kan och behöver inte vara perfekt. Man måste trots allt känna att det är människor som ligger bakom filmen - Människor som brunnit för att åstadkomma ett så bra resultat som möjligt med de relativt enkla medel som då fanns tillgängliga. Att fokusera på felen i skönhetsfelen är bara patetiskt och har ingenting med "objektivitet" att göra. Hellre ser man skönheten som den är i betraktarens öga än att man bagatelliserar och ifrågasätter den.

Jämför man "Zombi 2" med vilken mer känd amerikansk film som helst från samma tid, så märker man att upplägget i den sistnämnda oftast tar för lång tid på sig för att behålla sin maximala styrka. När Fulci har klarat av "fas två" (Resan till Matuul.) är filmer som "Friday The 13th" och "Halloween" fortfarande på fas ett och harvar. (Det är lite svårt att jämföra med "Dawn Of The Dead" då den som sagt har en helt annan berättarstil, och det är ännu svårare att jämföra med någon amerikansk Zombie-rulle från samma tid eftersom det helt enkelt inte existerar något bra, dåligt eller... Något exempel...) Därför upptäckte vissa filmskapare, speciellt i samband med "Scream"-eran, att denna snett kalibrerade berättarteknik kan maskeras med kaskader av special- och ljudeffekter. Men som bekant lär man sig att se genom fasaderna efter ett tag. Fulci behövde i vilket fall aldrig ta till dessa knep då musiken och ljudlandskapen (I hans främsta filmer.) i sig berättar små berättelser genom att förstärka oron och den krypande fasan som förmedlas via bilderna. De får en oförstörd möjlighet att sjunka in ordentligt hos tittaren. (D.v.s. inga blixtsnabba klipp mellan femhundra olika kameravinklar, utan maximalt tre.) Denna teknik gäller i synnerhet "Zombie-kvartetten" och två "mellanfilmer" från samma tid - "The Black Cat" och "Manhattan Baby".

De tillfällen i "Zombi 2" där man främst märker av dessa snabba klipp mellan ett en handfull olika kameravinklar är precis innan den legendariska "ögon-scenen", när Susan blir attackerad av "Masköga"-Zombien samt under eldstriderna. Och det är just under själva effekten (Som ju oftast är av Gore-varianten.) som kameran fryser till för att man verkligen ska känna i märgen att ingenting lämnas åt fantasin. Fulci visar det som ingen annan vågade eller kunde visa på mycket länge. Han var först med en ny typ av anskrämlig och direkt Gore som ger sig på sinnena. (Han fick ju inte titeln "The Godfather Of Gore" av en ren tillfällighet.) Och för en människa med spindelfobi är Tarantella-attacken i "The Beyond" högoktanigt bränsle för mardrömmar.

Ja, det är svårt att inte nämna Gore-effekterna i "Zombi 2". Det finns över tjugo stycken, vilket är ovanligt många för en film på knappa 90 minuter. (Det är t.o.m. ganska ovanligt för en skräckfilm överhuvudtaget.) Giannetto De Rossi var en viktig del av Fulcis hårt sammansvetsade team under den här perioden och på "Zombi 2" hade han med sig nykomlingen Rosario Prestopino på Make-Up tillsammans med Maurizio Trani. Filmens specialeffekter är inget annat än en dokumentation på att även hantverk av lågbudget faktiskt kan åldras bättre än något annat. (Speciellt CGI, som bara i ytterst lätträknade fall har sett lika bra ut några år efter att man såg det för första gången.) Grejen är helt enkelt den att rasket fortfarande ser förbannat bra ut och att effekterna befinner sig på en helt egen nivå. Realismen i dem är overklig samtidigt som det overkliga i dem är realistiskt. Därför blir det hela så oantastligt och oefterhärmligt på något sätt. Och det är glädjande att Giannetto De Rossi har behållit sin otroligt höga nivå även på senare år. (Effekterna i Alexandre Ajas "Haute Tension" ser minst sagt både fantastiska och välkommet makabra ut.)

Och så har vi det första av Fabio Frizzis musikaliska mästerverk. Man blir inte förvånad över att killen fick skriva filmmusiken till både "City Of The Living Dead", "The Beyond", "Manhattan Baby" och "Nightmare Concert". Frizzis musik bidrar alltid till den unika Fulci-atmosfären och han lyckas inte bara snickra ihop trallvänliga stycken utan han får dem också att låta kusliga samtidigt. "Zombi 2" har ett speciellt tema för själva Zombiernas närvaro, men det finns inte plats för lika mycket musikalisk variation som t.ex. i "The Beyond". Men man kan bara säga att Frizzis toner harmoniserade med Fulcis värld precis som den svarta delen i "Yin Yang"-symbolen matchar den vita.

Vad vore då ett mästerverk till Zombie-rulle utan ett par bra och intressanta karaktärer som på sitt eget lilla sätt gör filmen ännu mer minnesvärd? Möjligen skulle den inte befinna sig lika nära mästerverks-nivån, men det finns några personer i "Zombi 2" som sticker ut mer än vissa andra. Peter West är givetvis en av dem eftersom han är den mest centrala karaktären i handlingen i alla faser. Han är ganska så lätt att identifiera sig med då han är rätt anonym bakom sin jordnära reporter-fasad som för det mesta hålls uppe tjugofyra timmar om dygnet. Peter skulle kunna vara vem som helst och om inte situationen vore så extremt negativt stressande (För de som befinner sig där, d.v.s.), så skulle man säkert märka att han är lite mer än en Zombie-slaktare - En naturlig anti-hjälte som Fulci alltid var så förtjust i. Brian Hull är mer den som inte har långt till knytnävarna (Eller de klassiska skjutvapnen.) när Zombierna kommer. Precis som Peter visar han att han kan ta för sig rejält när det verkligen behövs. Så här finns alltså två världsvana personer som är världsvana på lite olika sätt, alltså. I en handlingsdriven skräckfilm som inte bara tillförlitar sig på stämningen fungerar det över förväntan eftersom manuset är så långt ifrån ett hafsverk som man kan komma. Ann Bowles är då den lika jordnära och starka karaktären som aldrig tappar kontrollen över sig själv och faller ned i hysteri eller hjälplöshet. I en avspänd situation blir hon naturligtvis lika chockerad som vem som helst, men hittar snart sig själv igen. Zombie-attackerna lockar ändå sakta fram hennes handlingskraft fast man inbillar sig att hon inte klarar av några mer pressande situationer som kanske Susan gör. (Skenet bedrar onekligen.) Hon har uppenbarligen samma världsvana som Brian. Paola är då blickfånget och den mer otursföljda karaktären som det också alltid finns plats för i en Fulci-utflykt. Hon får naturligtvis kämpa för sitt liv innan hon biter i gräset. Paolas död i filmen signaleras ganska tidigt då hon utstrålar för många själsliga och mentala svagheter för att ha en ärlig chans till överlevnad. Att hon måste bort är en del av skräcken. Genom den isoleringen (Som film bara kan skapa genom att bara vara bildprojektioner.) delar man maktlösheten som en känsla i samband med den inbyggda viljan att rädda vackra damer från dödens klor. Smärtan och lidandet är alltid närvarande - Både mentalt och fysiskt. Och så har vi Dr. Menard som får symbolisera någon sorts auktoritet i egenskap av forskare som en gång i tiden sattes på piedestaler. Tilliten till dem byggde på tron om att de vetenskapligt kan få fram svaren på alla svåra frågor kring sjukdomar, själslig och kroppslig död. Därför bryr man sig inte mycket om att han super, är egocentrisk och fixerad vid sitt arbete. Menard framstår dock inte som en speciellt sympatisk människa vid första anblicken.

Man kan själv lämnas kvar med ett märkligt sug efter mer efter att ha sett "Zombi 2" för första gången. Detta sug delar man solklart med de som då i början 80-talet finansierade en serie liknande filmer. Suget kan mest av allt förstärkas av den ovanligt stora mängden Splatter i filmen som i sin tur kan väcka en omättnadskänsla i ens själ. "Zombi 2" besitter denna styrka. Den är välgjord och väl gjord. (Vissa kan förundras över detta p.g.a. att det är en såpass "billig" film, men då glömmer man bort att ett äkta hantverk delvis är gjord på ren viljestyrka och att äkta hantverk aldrig är helt och hållet beroende av pengar. Men visst måste man ha dem för att kunna göra dem.) 1979 var Fulci på väg att bli erkänd som en Horror-gud i intet ont anande själar. Fansen var sakta men säkert på väg in i ett kollektiv utan varken ramar eller gränser. Magiskt.

Av alla första intryck som Fulcis filmer levererat rakt in i själen kan ingenting på denna jord längre mäta sig med antingen "The Beyond" i fråga om hundraprocentigt rent mardrömslika / mardrömsliknande rörliga bilder (Som då och då briserar i överväldigande blodkaskader.), eller "The House By The Cemetery" i fråga om äkta fasa och hopplös desperation som vidarebefordras från flera subliminala nivåer på en och samma gång. Men när det kommer till den mer raka kommunikationen via bilder, den som man sällan behöver reflektera över, är "Zombi 2" ett konststycke, ett "Skriet", i sig själv. Här finns inget subliminalt överhuvudtaget och t.o.m. tidsrymden är linjär. Det är bara när filmen når sina Horror-toppar som något annat tar över likt en reaktion på en chock - Det man upplever med sinnena behöver som bekant inte stämma överens med hur verkligheten ser ut från ett neutralt perspektiv. Detta behöver inte Fulci varken förklara eller bortförklara med hjälp av "Hollywood-modellen", vilken noggrant är formad efter "testpublikens" tycke och begränsade smak. "City Of The Living Dead" faller då in någonstans mitt emellan två världar. Den har helt egna och unika kvalitéer som blir en naturlig länk mellan "Zombi 2" och "The Beyond".

Jag har inga riktigt konkreta minnen av hur filmen i mina ögon har förändrats från gång till gång, bara att den är helt oberoende av ens sinnesstämning. Man har kunnat se "Zombi 2" eller något annat ur "Zombie-kvartetten" även under mentalt påfrestande dagar och t.o.m. lyckats glömma bort orsakerna till dessa påfrestningar. (Även om det bara rör sig om väldigt korta stunder - Allt från några minuter ned till någon enstaka sekund.) Och dessutom har det varit möjligt att kunna ta en massa oberoende intryck till sig. Vi snackar om intryck som tillfälligt förändrar en mentalt på samma sätt som diverse centralstimulerande kemiska substanser. På samma sätt som "Zombi 2" är oberoende av ens sinnesstämning, så är ens sinnesstämning oberoende av filmen - En ansträngt rolig film är bara rolig om man själv är någorlunda glad lika mycket som att en ansträngt kuslig film är bara kuslig om man råkar vara extremt överkänslig. "Zombi 2" opererar på ett helt annat plan och i en helt annan dimension. Den består av något så fundamentalt som substans - Det finns många människor som minns hela scener från "Zombi 2" fortfarande efter 10 år, men redan efter ett år kan hela förvecklingar och "plot-twists" i "Scream 2" vara ingenting annat än ett minnesfragment. (Hur stor fan-base har filmen idag egentligen? Ärligt talat?) Övriga delar i "Zombie-kvartetten" är ännu mer effektiva än "Zombi 2" på den fronten. Ingen kan skapa något liknande av en tillfällighet, utan Fulci förstod från början till slut de mekanismer som får "skräck" att fungera som en katalysator för länken mellan det fördolda i ens egna rädslor och det som en film speglar.

För den som är mer förtjust i Giallo kan man givetvis rekommendera "Don’t Torture A Duckling" eller "Perversion Story", men "Zombi 2" kan man utan att blinka räkna till en av de tidigaste förutsättningarna då allting verkligen bar hela vägen med råge. Dessa förutsättningar är långt bortom skapelseprocessen nuförtiden och de har inte synts till på länge i någon större utsträckning. Fulci visade bara att denna process var möjlig att utföra en gång i tiden. Hans bättre filmer reflekterar endast storheten i denna process och gör dem samtidigt lite mer svåråtkomliga för "massan". Men det är extrapriset man får betala tyvärr. Och då måste det ju vara upp till "oss" att åtminstone försöka väcka ett intresse hos "alla andra".

Till sist kan man påstå att trots en handfull religiösa referenser, så står "Zombi 2" självständigt som ett skinande Horror-monument - De odöda i filmen får symbolisera filmens odödlighet i historien. Att regissera en sådan odödlig film är en bedrift värd att avgudas...

Och den är ett beundransvärt testamente till alla sanna skräckfilmsfans där ute...

 



  

IDÉ : 100%


Det är inte så konstigt att den här filmen rullade igång Zombie-lavinen.

  

STORY : 98%


Stenhård som få. Här slösas ingenting bort på oväsentligheter.

 
  

REGI : 100%


Fulci har max koll på vad han gör.

  

FOTO : 97%


Ja, trots Zombierna ser Matuul ändå ut som ett paradis i Karibien... Kanske...

 
  

SKÅDESPELERI : 94%


Alla gör så gott de kan och Ian McCulloch är som vanligt skithård.

  

MUSIK : 96%


Fabio Frizzis briljanta kompositioner sätter sig på hjärnan och de skulle bara bli bättre och bättre i kommande Fulci-utflykter.

 
  

TEMPO : 100%


Non-stop spänning varvas med hård Splatter, atmosfäriska vyer och precis lagom mycket dialog.

  

ATMOSFÄR : 99%


Filmen fängslar en omedelbart och släpper inte taget förrän långt efter att sluttexterna har rullat klart.

 
  

UTFÖRANDE : 99%


En hårsmån från perfekt.

  

REPRISVÄRDE : 100%


Lika seglivat som Zombierna i filmen.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Banbrytarnas banbrytare inom Zombie-rullar.

 
 

Fler och fler "upptäcker" den.

 
 

Absolut inte ett skit.

 
 
Den perfekta Zombie-rullen tillsammans med "Dawn Of The Dead".

TOP CINEMA