Les Yeux Sans Visage


• Georges Franju • Frankrike • 1959 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Eyes Without A Face


SPELTID:

• 90 min.


MEDVERKANDE:

• Pierre Brasseur
• Edith Scob
• Alida Valli
• François Guérin
• Alexandre Rignault
• Béatrice Altariba
• Juliette Mayniel


MANUS:

• Pierre Boileau
• Thomas Narcejac
• Jean Redon
• Claude Sautet
• Pierre Gascar


FOTO:

• Eugen Schüfftan


MUSIK:

• Maurice Jarre


PUBLICERAD:

• 14 November 2004 - 10:25:19


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx------
2006------------
2007---------866
2008431234444444
2009455544443333
2010333333333333
2011333333333332
2012333333


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009----10---4---
2010-------46-2-
2011-----9------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

En film som "Les Yeux Sans Visage" kan ta flera år att smälta. Jag såg den för första gången någon i slutet av 90-talet, och först på senare har det börjat gå upp för en annan hur djup och suggestiv filmen i själva verket är. Och bortom det. Man får dra in på en tillfällig flummeri-kryssning och kalla det för ödet när Georges Franju beslutade sig för att skriva på för en filmversion av Jean Redons roman. På något sätt var det meningen där och då, och på något sätt kunde det klaffa år 1959. Vad ingen förmodligen visste då var att Pierre Boileau (Som skrev om boken för mediet film.) och Georges Franju skulle definiera vad som skulle bli en språngbräda för skräckfilmer med ett konstnärligt fundament. Sånt är monumentalt och händer bara en gång vart hundrade år. (Om ens det.)

Dr. Génessier är känd i läkarkretsar för sina framgångsrika hudtransplantationer, och han är faktiskt så bra på det han gör att han kan flasha med det vitt och brett. Men allting har en höjdpunkt och han har samtidigt drabbats av en personlig tragedi då hans dotter Christiane officiellt omkom i en bilolycka. "Officiellt" brukar det ju heta, ja. I själva verket lever hon på familjen Génessiers ägor och vågar inte gå ut av en orsak - Hennes ansikte blev nämligen totalt vanställt i olyckan. Detta har lett till att hon har isolerat sig från omvärlden eftersom farsan faktiskt har gett henne ett löfte - Att hon en dag ska få ett nytt ansikte. Men hoppet börjar tryta för Christianes del - Ett antal försök har misslyckats, och Génessiers försök blir alltmer desperata och drivna av vansinnig besatthet. Tills vidare bär Christiane en vit mask (Som faktiskt inspirerade John Carpenter när han utvecklade Michael Myers karaktär.) och väntar otåligt - Dagarna är evighetslånga och det finns inte så mycket att göra. Edith Scob som spelar Christiane förmedlar den här tristessen oerhört väl och hon har verkligen filmhistoriens mest uttrycksfulla ögon - De är det enda som reflekterar mänskliga känslor och som syns utanpå genom den stela masken. Annars rör hon sig tyst och rastlöst omkring som en vålnad. Det är uppenbart att hon känner sig som ett djur i en bur. (Det finns en symbolisk koppling till detta eftersom Génessier i forskningssyfte har hundar, duvor och andra djur inspärrade i källaren.)

Men var hittar man då ansikten? Ja, exakt. Dr. Génessiers assistent Louise är en fena på att ge unga kvinnor skjuts "någonstans" - Och åkturen brukar sluta i Génessiers operationssal. Polisen kliar sig under tiden i skäggen och undrar varför en massa fina tjejer har börjat försvinna i trakten. Génessiers tvivel hinner slutligen ikapp honom inför en avgörande operation där Christiane faktiskt får ett nytt och vackert ansikte. Operationen verkar vara lyckad, men Génessier inser nästan med en gång att det gick åt helvete. Christianes ansikte dör än en gång och hon klappar ihop på allvar. (När hennes sorgsna ögon tittar in i kameran känns det verkligen som om hjärtat håller på att gå i bitar.) Dr. Génessier börjar visa alltmer tydliga tecken på besatthet, galenskap och bristande omdöme. Och Christiane vill helst av allt dö på riktigt eftersom hon inte står ut med alla falska förhoppningar och känslomässiga smällar. Och det blir inte bättre när hon inser var alla ansikten kommer ifrån.

Hela filmen är en lång och utdragen resa ned i rännstenen för alla inblandade. Génessiers dilemma är att hans yrkesskicklighet inte räcker till för att göra lyckade transplantationer. Och för varje misslyckande får han allt värre skuldkänslor och sämre självförtroende när han måste ta ett ansikte av ännu en kvinna. Han vill så klart fortsätta operera tills det lyckas, men till slut tar det stopp - Mycket på grund av det han själv har orsakat. Hans handlingar är ett sätt att döva sina egna skuldkänslor som har förtärt honom sedan bilolyckan. Men han gör det också av kärlek eftersom han faktiskt vill göra sin dotter lycklig. När det till slut verkar som om inte det heller kommer att lyckas, så störtar även Génessiers värld samman. Med katastrofala följder. Ett "Moment 22" utan dess like.

Upplösningen blir andlöst dramatisk och man inser sakta men säkert när det inte längre finns någon återvändo. "Les Yeux Sans Visage" har ett tårdrypande vackert och sorgligt slut, och från början till sista bildrutan är filmen ett brett landskap av mänskliga känslor som kan ta sig en del märkliga uttryck i pressade situationer. Detta ger filmen en unik prägel som flyter samman med de spöklika miljöerna på familjen Génessiers ägor. Huset är praktiskt taget en hemsökt och deformerad kristallsalong med en levande död och en galen vetenskapsman som de enda riktiga hyresgästerna. All sorg och förtvivlan skapar ett labyrintiskt näste med osynliga väggar. Och är det någonstans galna vetenskapsmän ska hålla till, så är det ju i djupa källare.

En annan sak som berikar filmen är så klart de ovanligt blodiga operationsscenerna som måste ha gjort folk i biosalongen bleka i fejset på den tiden. Bilderna av Christianes blick när hennes ansikte ruttnar bort etsar sig fast på näthinnan för all tid framöver. Men det är den Absoluta Skönheten i det makabra som definieras i och med den här filmen, och det förmodligen för första gången. Och aldrig tidigare hade man väl på vita duken sett en vacker kvinna falla i bitar både fysiskt och psykiskt. Det är också intressant att man utan att reflektera över det står på "skurkens" sida trots dennes handlingar - Génessier är och var något så ovanligt som en mänsklig bad guy med ytterst mänskliga svagheter. Dessa svagheter förmedlas också genom hela historien, vilket betyder att han inte behöver bli demoniserad som den välkända arketypen "galna vetenskapsmän".

Så det är inte så konstigt att "Les Yeux Sans Visage" kryper innanför skinnet på en och påverkar en starkt. Genom det inser man också hur overkligt långt före sin tid filmen var. Och när själva verkligheten hann ikapp den och europeisk skräck började omformas till en sömlös förening mellan konst och skräck, så var Franjus film redan odödlig.

Ett smärtfyllt mästerverk som man ska ha sett om man vet med sig att man uppskattar rörliga bilder.

 



  

IDÉ : 100%


Den första "riktiga" Eurohorror-filmen. "Les Yeux Sans Visage" har verkligen allt och lite till. Och den är gjord 1959! (Snacka om att vara före sin tid.)

  

STORY : 96%


Kusligt djup, morbid och hjärtskärande.

 
  

REGI : 97%


Mästerlig är ett ord som passar ganska så bra.

  

FOTO : 92%


Ett levande konstverk och det första riktiga beviset på att äkta skräckfilmer har alkemiska kvalitéer.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Alida Valli är lågmält otäck som Dr. Génessiers medhjälpare och Edith Scob utstrålar så mycket sorg och sårbarhet att det svider i hjärtat.

  

MUSIK : 88%


Passande och stundtals smärtsamt vacker musik av Maurice Jarre.

 
  

TEMPO : 92%


Händelserna i "Les Yeux Sans Visage" utspelas i en helt egen tidsrymd, vilket kan bli aningen tålamodsprövande. Men detta representerar samtidigt Christianes ofrivilliga isolering, så det något slöa tempot sänker inte filmen nämnvärt.

  

ATMOSFÄR : 97%


Underbart mörk, kylig och samtidigt hjärtskärande vacker.

 
  

UTFÖRANDE : 97%


En banbrytare utan dess like. (Med bara några små skönhetsfel.)

  

REPRISVÄRDE : 93%


Filmen växer lite för varje titt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Edith Scob spelar så fantastiskt bra att man blir tårögd på riktigt.

 
 

Ett måste om man vill veta och förstå var genren har sina rötter.

 
 

"Faceless" hade inte funnits om inte den här hade funnits. (Hemska tankar.)

 
 
Var det inte Vikingarna som sjöng om ”gråtande ansiktslösa ögon”...?

TOP CINEMA