Phenomena


• Dario Argento • Italien • 1984 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Creepers


SPELTID:

• 105 min.


MEDVERKANDE:

• Jennifer Connelly
• Daria Nicolodi
• Dalila Di Lazzaro
• Patrick Bauchau
• Donald Pleasence
• Fiore Argento
• Federica Mastroianni


MANUS:

• Dario Argento
• Franco Ferrini


FOTO:

• Romano Albani


MUSIK:

• Simon Boswell / Goblin


PUBLICERAD:

• 2 Oktober 2004 - 16:08:15


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx------
2006------------
2007--------11---
2008------------
2009------------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------6-----
2010--------3-11
2011------------
2012----7-


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

24 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Dario Argento Collection
II. Dragon Entertainment
III. Anchor Bay Entertainment
• BD RECENSIONER:
IV. Arrow Films
• MEDIAGLUTT:
V. DVD Vs. DVD » Phenomena : Anchor Bay Entertainment Vs. Anchor Bay Entertainment
VI. DVD Vs. DVD » Phenomena : Anchor Bay Entertainment Vs. Medusa
VII. DVD Vs. DVD » Phenomena : Italian Shock Video Vs. Dragon Entertainment
VIII. DVD Vs. DVD » Phenomena : Italian Shock Video Vs. Medusa


 


 
 
  

80-talet var en väldigt turbulent tid för Dario Argentos del, men man kan inte bortse från att två av hans märkligaste och bästa filmer inom ren skräck kom under denna period efter "Tenebrae" - "Phenomena" och "Opera". "Phenomena" är förmodligen den mest fascinerande och gåtfulla samtidigt som den skiljer sig markant från de tidigare mästerverken. Det här är Argento på en helt ny toppnivå parallell med hans tidigare, och det är nog en svårsmält sanning att "den lidande konstnären" kan åstadkomma stordåd bara han / hon får utlopp för sina sju sorger och åtta bedrövelser. (Som säkert blir femton svåra slag av något som bara MÅSTE få utlopp - Vilket onekligen behövs om man ska göra en film som "Phenomena".)

Så fort turisten Vera Brandt missar sin buss och blir lämnad ensam i det "Schweiziska Transsylvanien", så känner man att hon befinner sig i en isolerad värld invävd i dödlig galenskap. Hur galna saker som utspelas och som har utspelats i närheten är varken vi eller hon så klart medvetna om, men hon känner genast ett starkt obehag. Det är något i de grönskande omgivningarna som inte känns direkt gästvänligt. Rädd och orolig tar hon sig till närmaste hus, vilket visar sig vara ett lika stort misstag som huset är en tillfällig skådeplats för svår sinnessjukdom. Hus är allt som oftast en representation för hur dess ägare har det ställt i skallen (Rörigt inre = Rörigt hus.), och huset som Vera ovetande går in i är inget undantag. Det ser propert ut vid första anblicken, men skenet bedrar. Detta kan omedelbart jämföras med när man möter mördaren i en Argento-film. (Utan att veta om det förstås.) Om någonting verkar "normalt", så är det oftast också för "normalt" för att vara just det. (Men det blir explosivt bra skräck av det.)

Det ovanliga i detta hus är att någon, av en tveklöst bra orsak, är fastkedjad i en betongvägg - Någon som försöker slita sig loss och som inte direkt är svag i nyporna. Det lyckas till slut och denna "någon" befriar sig själv. Några sekunder senare försöker den samma strypa Vera med kedjorna. Hon lyckas ta sig loss, men när hon försöker fly genom ytterdörren får hon handen fastnaglad i dörrkarmen med en sax. Hon tar sig loss än en gång men jagas och dödas av någon som med lätthet klipper av hennes huvud. Huvudet ramlar nedför ett vattenfall och kroppen släpas bort.

Nio månader senare har man hittat huvudet och polisen har som vanligt inte mycket koll på vad som händer - Bara att en seriemördare är lös. De tar med sig huvudet till den rullstolsbundna insektsforskaren MacGregor. (Som har schimpansen Inga som personlig assistent.) Han berättar att man på dagen kan räkna ut när ägaren blev av med det genom att räkna de olika typerna av maskar som kalasar på köttet. De drar slutsatsen att det måste vara Vera Brandts. Mördarjakten är i gång på allvar.

Under tiden kommer 14-åriga Jennifer Corvino (Jennifer Connelly) till det "Schweiziska Transsylvanien" från U.S.A. för att studera och bo på en internatskola. Jennifers speciella gåva är att hon har telepatisk kontakt med insekter. "De skadar mig aldrig. Jag älskar dem.", säger hon. Men hon har ett annat mer akut bekymmer - Att hon går i sömnen. På skolan får Jennifer dela rum med Sophie som hon snabbt blir god vän med. Redan första natten är Jennifer uppe och vandrar samma natt som traktens seriemördare kräver ännu ett offer. Indirekt blir Jennifer ett vittne till mordet, men hon vaknar upp någonstans där hon inte känner igen sig. Men så träffar hon Inga och sedan MacGregor som fascinerat berättar om insikters egenskaper.

Detta blir början på Jennifers uppvaknande där hon får möjligheten att utvecklas med hjälp av sin gåva. Och en del av denna utveckling blir den indirekta jakten på mördaren som även mördade MacGregors förra assistent. Eleverna och lärarna på skolan tror dock snart att Jennifer antingen är schizofren eller går på droger. Samtidigt börjar insikterna förmedla budskap som kan hjälpa henne att ta reda på vem som mördar unga kvinnor i området. Länken mellan insekternas och människornas värld blir avgörande då mördaren förmodligen förvarar döda kroppar och likdelar någonstans i närheten av sitt hem. Jennifer har till slut inget val än att fly från skolan innan hon blir inspärrad. Och med MacGregors hjälp kan hon kanske komma mördaren på spåren. Samtidigt är Jennifer ett potentiellt offer för mördaren eftersom alla offer hittills har varit tonårstjejer.

Spänningen stiger hela tiden och just nyss nämnda faktum att man inte vet när och om någon förr eller senare kommer att försöka mörda Jennifer skapar en känsla av otrygghet då man direkt fattar sympati för henne - Hon är verkligen god och man vill att hon ska klara sig helskinnad ur alla strapatser. (Varav de i den oundvikliga konfrontationen med mördaren är riktigt otäcka.) Under några viktiga ögonblick får vi veta lite mer om hennes barndom (Hon har bra kontakt med sin far, men han är ofta frånvarande eftersom han filmar långt bort. Hintar av självbiografi för Argentos del?) och man anar snabbt att hon har varit ensam stora delar av sin barndom och känt att det bara är insekterna som förstår henne fullt. Denna aspekt blir en viktig länk mellan tittaren och filmen. Och överraskningarna inuti denna otrygghet håller i sig från början till slut medan den ständigt tar nya vägar. "Phenomena" är inte bara en slags Fantasy Horror förankrad i verkligheten.

När man tänker på de olika "världarna" som Jennifer hoppar mellan, så inser man att det finns en god och en ond "värld". Eller - En neutral värld med mycket ondska där Jennifer träffar på hot av olika slag (Elever som trakasserar henne samt de vuxna som tänker föra bort henne.) tills hon övervinner sin rädsla och lär sig att kontrollera sin gåva. De intressanta kontrasterna dyker upp senare i filmen när det visar sig att mördaren också är fast mellan två världar. Det är på dennes hemmaplan som Jennifer måste använda sig av sin list och nyfunna förmåga som är grundad i villkorslös kärlek.

Men Argento glömmer som vanligt inte bort att hålla samman filmen som en helhet med många sidospår för att deckargåtan inte ska känna påklistrad vid sidan om Jennifers inre och yttre resa. Tvärtom är den en del av den och "Phenomena" byter ständigt kurs. Ser man de första minuterna av filmen, så kan man tro att den bara är en vanlig Slasher. Men redan efter tjugo minuter har det kommit ett tema-byte som inte heller känns krystad. Argento har också ständigt lyckats att göra sina renodlade skräckscener maxade med hjälp av ett levande kameraarbete och en minutiös klippning. Det finns ingen risk att tempot hackar till en enda gång. Uppbyggnaden leder snarare till en sista akt som begraver sina klor i en (Man känner verkligen av dem!) och aldrig släpper taget.

Den rena skräcken är dessbättre alltid närvarande och jag vägrar hålla med de som säger att filmen bara flummar ut ju längre av speltiden som går. Om man med flummeri menar att Jennifers omgivning förändras p.g.a. yttre påfrestningar, så kan det givetvis kännas som "flum". Men det är att förkasta kontrasterna i ovan nämnda resa som Jennifer tvingas igenom på olika sätt. Hon möter diverse personer av en speciell orsak. Man känner med en gång att Argento ville spegla något ytterst personligt i och med denna film. Och han ville angripa detta hos tittaren genom att man ser filmen genom en sårbar, mycket ung kvinnas ögon. Jennifer är fortfarande oskuldsfull som ett barn, men bemöter ändå vuxenvärldens hot på ett vuxet och förnuftigt sätt. Än en gång valde Argento en perfekt skådespelerska till huvudrollen.

"Phenomena" är en av de få filmerna som verkligen är perfekta in i minsta detalj samtidigt som den är större än summan av sina delar. Den överraskar en varje gång med garden nere och berör en djupt på något oförklarligt sätt. Den triggar både fasa och sympati. Den reflekterar det vackra i det skrämmande och sorgliga. Men den har också ett fint och universellt budskap naturligt invävt i dess elementära Horror. Glädjande nog kommer alla riktigt nervpirrande scener i slutet då skräcken eskalerar gradvis i och med att Jennifer konfronterar den. Även i lugnet finns det en atmosfär som lika väl kan göra en lika tokig som Föhn-vinden. Men det är givetvis på ett bra sätt - Istället för att hamna i ett madrasserat rum efter 105 minuter känner man snarare för att lägga sig ned och dra efter andan när filmen är slut. Det är filmens enda svaghet - Att den tar slut. Man vill veta vad som händer sedan. Under en väldigt, väldigt lång tid. Den enda flyktvägen blir att se om filmen istället. Allt annat blir så klart en omöjlighet och ju mer tilltalande en film är, desto större upplever man att det emotionella avståndet är.

Argento refererar ofta till "Phenomena" som hans mest personliga film. Det är lätt att känna av det "personliga" som han byggde upp - Ännu ett cinematiskt mikrokosmos att fly in i under en bestämd tidsrymd av ytterst viktiga orsaker. Vi andra får turligt nog uppleva den från den magiska sidan av saker och ting. Efter "Tenebrae" dröjde det närmare tio år innan Argento försökte sig på en Giallo och under turerna med "Phenomena" och "Opera" gjorde han själv en ytterst påfrestande resa. I båda filmer finns det en avskärmad värld som är trygg att resa in i, men som inte kan förbli trygg eftersom ingenting är statiskt. Det finns inget idealistiskt status quo. Men det kan som bekant fastna på film. Det är det som gör "Phenomena" så fullkomlig och oantastlig.

Den har en totalt unik närvaro fångad i de Schweiziska Alperna och dess "status quo" skapar i alla fall en subversiv känsla av att någonting faktiskt kan vara för evigt.

 



  

IDÉ : 100%


Lika äkta som ett barns fantasi.

  

STORY : 100%


En mer mångsidigare story får man leta efter.

 
  

REGI : 100%


Argento när han är som allra bäst.

  

FOTO : 100%


Delvis som en reklamfilm för en turistbyrå.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Jennifer Connelly lyser helt klart starkast och representerar (Precis som Argento uttryckte det.): "An angelic vision of womanhood."

  

MUSIK : 100%


Claudio Simonetti, Bill Wyman, Iron Maiden, Motörhead, Simon Boswell... Behöver man säga mer? Nej. Vem som helst begriper att det här är bra.

 
  

TEMPO : 100%


Jämnt som en metronom. Även i den förlängda version är tempot på topp.

  

ATMOSFÄR : 100%


Går att skära glas med.

 
  

UTFÖRANDE : 100%


Så fulländat att eventuella små brister försvinner i fullkomlighetens magnitud.

  

REPRISVÄRDE : 100%


När som helst - Var som helst...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Inte en endaste liten brist...

 
 

...Inte en enda...

 
 

Filmen tar slut. Man ser den en gång till. Och sedan blir man lika besatt och rabiat som en rakknivsviftande Schimpans på crack.

 
 
ABSOLUTE CINEMA
Bättre än så här kan skräck på film inte bli. "Phenomena" har allt.