Opera


• Dario Argento • Italien • 1987 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Terror At The Opera


SPELTID:

• 108 min.


MEDVERKANDE:

• Cristina Marsillach
• Ian Charleson
• Urbano Barberini
• Daria Nicolodi
• Coralina Cataldi-Tassoni
• Antonella Vitale
• William McNamara
• Barbara Cupisti
• Michele Soavi
• Peter Pitsch


MANUS:

• Dario Argento
• Franco Ferrini


FOTO:

• Ronnie Taylor


MUSIK:

• Claudio Simonetti


PUBLICERAD:

• 23 September 2004 - 11:25:00


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

22 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Anchor Bay Entertainment
• MEDIAGLUTT:
II. DVD Vs. DVD » Opera : Anchor Bay Entertainment Vs. Arrow Film Distribution


 


 
 
  

Ingen Argento-rulle är den andra lik. Trots starka igenkänningsfaktorer som läckra kameraåkningar, brutala och blodiga mord, intima miljöer samt några av de mest fantastiska och överraskande vändningar som någonsin skrivits / filmats, så finns det inte en film som påminner om någon tidigare. "Opera" från 1987 är allra minst något undantag. Först och främst utspelas den till stor del på en grandios teater. Sedan har den så många påträngande intryck att man inte kan freda sig. Det här är en explosiv knivopera - En av Argentos allra mest intensiva och psykologiska upplevelser som samtidigt har ett makalöst kontrastrikt foto av Ronnie Taylor. Det här giftermålet mellan två så olika element är precis lika lyckat som mellan Heavy Metal och Opera. Det är ingen slump att de två faktiskt möttes på 90-talet och blev en ny genre. "Opera" har även en kylighet i storyn som reflekteras i persongalleriet.

Här ligger gravallvaret som en domedagsstämning mellan karaktärerna och det som händer runt dem. Här finns inte ens måttligt komiska one-liners. (T.o.m. i "Tenebrae" fanns de ju ett par.) Nej. "Opera" är en väldigt "ledsen" och introvert film, vilket kanske delvis beror på att Argento mådde rätt taskigt på den här tiden. Samtidigt har den ett tema som är väldigt annorlunda jämfört med vad Argento hade utforskat tidigare. Här är gränserna mellan sexuell besatthet och våld ännu luddigare än t.ex. i "Tenebrae".

I centrum står den nya och lika lovande operasångerskan Betty som p.g.a. en olycka får ersätta den ordinarie i en modern variant av Shakespears MacBeth. Men det sägs att operan är förbannad och att inblandade ofta råkar ut för just olyckor. Att det är en skräckfilmsregissör som regisserar operan gör säkert inte saken bättre. Bettys insats tas emot väl av publiken, men operan sågas av kritikerna. (Argento referar alltså ganska friskt till sig själv. Och det blev också ännu en självuppfyllande profetia.) Men under föreställningen inträffar ett brutalt mord och det verkar vara ett galet fan till Betty som från och med nu börjar förfölja henne. Och mörda de som står henne närmast. Den första som får känna på knivhuggar-takter är Bettys kille som blir köttad medan Betty bunden och med nålar under ögonen tvingas se mordet. Det är uppenbart att mördaren minst är lika tokig som resten av dem i Argentos värld, men den här är kanske t.o.m. ett par snäpp värre. Mördaren försvinner och Betty flyr från mordplatsen, men det här är givetvis bara början på våldsamheterna och skräcken.

En detektiv börjar utreda mordet och regissören är automatiskt misstänkt då han regisserar våldsamma och blodiga filmer. Han säger, precis som Argento (Och vilket sunt förnuft som helst.) säger, att "det är inte klokt att använda filmer som vägledning i verkligheten". Detektiven kontrar med att "det beror på vad man menar med verklighet". Det här är en intressant aspekt och ett problem som Argento har runt sig i alla tider - Att det finns de som på allvar tror att en filmskapare som har mord som ett centralt tema i sina filmer också är en potentiell mördare. Det är samma absurda tanke som smittat av sig på alltför många idioter på den här planeten.

Det tar inte lång tid förrän ännu en av Bettys vänner blir brutalt mördade och även den här gången tvingas Betty se mordet fastbunden och maktlös. Det här blir en koppling sedan till lite återkommande händelser i mördarens förflutna, men denne hade förmodligen inte räknat med att korparna på operan faktiskt såg honom när han snittade sönder Bettys klänning och att de aldrig glömmer ett ansikte. Medan Betty klurar på hur hon ska komma undan mördaren och samtidigt lista ut vem det är, så det snart dags för nästa föreställning som garanterat mördaren också kommer att gå på... Och det blir en föreställning som alla på teatern kommer att minnas. Speciellt Betty.

Det är lättare att upptäcka skillnaderna från en Argento-film till en annan. Från "Phenomena" är klivet rejält både estetiskt och karaktärsmässigt. Det finns någon desperat, sorgtyngt och hopplöst över både antagonister och protagonister. Men Betty är åtminstone avskuren från det "rykte som operasångerskor har" enligt hennes kille. Och hon visar inga gensvar på den fantombild som mördaren har skapat i sitt sjuka sinne heller.

Sedan har vi den visuella biten. Fotot har inga explosiva färgskalor utan de är mer utjämnade samtidigt som de ändå inte är lika kalla som i "Tenebrae". Argento låter alltid kameran representera stämningen i filmen och här har den ett smygande sätt. De energiska bitarna har fått stå tillbaks denna gången. "Opera" behåller en operas tungsinta och långsamma stil rättigenom. Men när explosionerna väl kommer så känns de också flera gånger mer intensiva än vad de hade varit i ett annat sammanhang.

Argento gör en kul referens till just "Phenomena" i slutet som utspelas i Schweiz. Det här är enda gången man får se något som man känner igen från "förr". Och detta är den enda gången som dagsljuset gör sig påmint. (En stor del av filmen utspelas annars under kvällar och nätter.) Precis som Jennifer i "Phenomena" gör också Betty ett slags uppvaknande efter den nödvändiga konfrontationen med mördaren. Här finns också en ödla som Betty släpper fri efter att den har fastnat i gräs. Utan tvekan symboliserar den något eftersom en ödla var fastnaglad i marken i "Deep Red" och en annan klämdes till döds i "Trauma". I "Opera" blir den fri. Kanske är detta en representation av vad Argento känner inför varje films avslut.

Kopplad samman med "Phenomena" via en enda scen (Och där en fluga förekommer.), så finns det samtidigt en koppling till "Four Flies On Grey Velvet" där Roberto besöker en teater och där antagonisten står på balkongen med en kamera. I "Opera" iakttar mördaren Betty med en kikare efter att ha dödat en vakt. (Av någon okänd orsak.) Fåglar finns här ju också (Precis som det fanns en i "Bird With The Crystal Plumage".) i form av hundratals korpar. I samma film har alltså flugan, fåglarna och ödlan en avgörande mening - Opera-regissören som åker till Alperna för att filma insekter, korparna som identifierar personen som dödade en av dem, samt ödlan som Betty befriar.

Det explosiva våldet kommer alltså som en absolut kontrast till de krypande scenerna bland teaterns korridorer och mörka vrår - En kille blir upprepade gånger huggen med en stor kniv. Blodbad. En tjej råkar precis innan dödsögonblicket svälja ett armband som tillhör mördaren och som skär ut det ur hennes hals. Med en sax. Och så korparna som angriper ögonen på en person som hämnd. Och inte att förglömma - Den klassiska scenen där en pistolkula går igenom huvudet på Daria Nicolodis karaktär. "Opera" har ovanligt våld som är både utdraget och smärtfyllt. Och som man hajar till av. Klassisk Argento. Och med denna film nådde han sin första topp. Ditintills hade han förnyat sig för varje film. "Opera" representerar denna fönyelse på alla tänkbara sätt.

Musiken spelar som vanligt en stor roll i Argentos filmer och "Opera" är inget undantag. Att han har haft med sig Goblin genom tiderna har visat sig vara ett vinnande koncept och här är det återigen Claudio Simonetti som står för ledtemat, precis som i "Phenomena". Simonetti har ofta använt sig av en kvinnostämma som ger hans musik en extra sorgtyngd och ödslig dimension. Temat till "Opera" är ett av hans starkare och han återkom till det senare, t.ex. i "La Terza Madre" 20 år senare. Soundtracket består naturligtvis också av riktig opera samt lite tidstypisk Metal. Kombinationen är än en gång grymt effektiv. Det kan man sammanfatta hela filmens känsla - Grymt effektiv och speciell. Men lika tung och skräckinjagande samtidigt.

Tio år senare gjorde Argento "The Phantom Of The Opera" där det fanns en hel del referenser till "Opera". Kanske var den en sätt att göra upp med alla frustrationer som denna film förde med sig. (Allt från olyckor och dödsfall till havererade relationer.) Den markerade också ett uppehåll efter de tre filmerna där Asia hade huvudrollen. ("Trauma", "The Stendhal Syndrome" och "The Phantom Of The Opera".) Torterade själar är ett alltid förekommande tema i "Cinema Argento", och det blev säkert en och annan personlig tortyr-session innan han kunde gå vidare och göra sin efterlängtade comeback.

Men vändpunkter brukar tyvärr leda till långa omvägar. Och de omvägarna är oturligt nog ibland nödvändiga att ta.

 



  

IDÉ : 100%


Ännu en genialisk kombination av filmelement signerad Dario Argento.

  

STORY : 98%


Några små diffusa detaljer i en annars felfri och extremt välpolerad handling.

 
  

REGI : 100%


Argentos absoluta karriärtopp.

  

FOTO : 100%


Ronnie Taylor är en av snubbarna som kameran och ljuset uppfanns för.

 
  

SKÅDESPELERI : 96%


Helt enastående insatser bortsett från kanske en eller två birollsinnehavare som inte verkar vara helt i fas.

  

MUSIK : 99%


Opera och Heavy Metal. Vilken vinnarkombination!

 
  

TEMPO : 98%


Ett knappt märkbart gupp på en annars spikrak och nyasfalterad väg. (Liknelserna blir bara värre och värre.)

  

ATMOSFÄR : 99%


EUROHORROR FOREVER!!!

 
  

UTFÖRANDE : 99%


Det är ett smärre mirakel att filmen ens blev klar.

  

REPRISVÄRDE : 100%


Ett givet val för vilken filmkväll som helst. Se den tills du älskar den, d.v.s. högst tre gånger.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det är ingen idé att leta efter något dåligt här, för det finns inte.

 
 

Höjdpunkten på Argentos första (Andra?) kreativa period.

 
 

Distributörs-grisarna som förstörde filmen.

 
 
Perfektion... Till ett högt pris...

TOP CINEMA