Non Ho Sonno


• Dario Argento • Italien • 2000 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Sleepless


SPELTID:

• 102 min.


MEDVERKANDE:

• Max von Sydow
• Stefano Dionisi
• Chiara Caselli
• Roberto Zibetti
• Gabriele Lavia
• Paolo Maria Scalondro
• Rossella Falk


MANUS:

• Dario Argento
• Franco Ferrini
• Carlo Lucarelli


FOTO:

• Ronnie Taylor


MUSIK:

• Goblin


PUBLICERAD:

• 19 September 2004 - 14:18:52


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

18 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD MINI-RECENSIONER:
I. Medusa
• MEDIAGLUTT:
II. DVD Vs. DVD » Non Ho Sonno : Medusa Vs. Arrow Films


 


 
 
  

Dario Argento är trots 15 filmer och dryga 40 år i filmbranschen ett relativt okänt namn - Åtminstone för dem som inte gjort en smärre dykning i skräckfilmens värld. I sitt hemland Italien är han i vilket fall som helst en superkändis, ungefär som Ingmar Bergman är här. Där tar dock likheterna slut.

Argento har minst gjort lika mycket Gialli som Horror. (Giallo är en 100% italiensk filmkategori som enklast beskrivs som en blandning mellan deckare, skräckfilm och thriller.) Vad som fick honom att tappa tempot under 90-talet vet förmodligen bara han själv. Det blev bara tre filmer och de två senaste, "The Stendhal Syndrome" och "Phantom Of The Opera", har blivit sågade så ofta och så rejält att det är konstigt att de ens hann byta ut sågen när den blev slö.

Även om jag tycker att "The Stendhal Syndrome" på sin höjd bara haltade lite på sina håll och kanter, så blev jag (Och många med mig.) riktigt tveksam över "Phantom Of The Opera". Inte nog med att filmen var den femtielfte re-maken på klassikern - Den saknade också allt som kännetecknar Argento som berättare / konstnär i mästerverk som "Four Flies On Grey Velvet", "Deep Red", "Suspiria", "Tenebrae", "Phenomena" och "Opera". Frågan fansen ville ha svar på var bl.a.: Har Il Maestro fått skrivkramp eller börjar han på allvar tröttna?

Men vid något tillfälle år 2000 började rykten surra om att han minsann tänker återvända till Giallon med "Insomnia" och fortsätta med det han har järnkoll på. Tyvärr var han tvungen att byta namn på filmen till "Non Ho Sonno". (Som betyder "I Can´t Sleep". Fast den engelska titeln blev "Sleepless".)

Filmen blev hur som helst av...

Och slutresultatet...?

Så bråttom har vi väl inte?

Många Argento-fans är som vanligt antingen halvt om halvt nöjda eller jättebesvikna. Eller så säger de bara att mannen har gjort sitt och att detta är ett desperat försök att återvända till 70-talets glansdagar. Min åsikt är att Mästaren är tillbaks och att detta är det bästa han har gjort sedan "Opera" (1987). Argento fyller 60 bast i år (2000) och här finns inget som tyder på att han förlorat motivationen eller energin. Tvärtom.

Fast man "måste" ju redogöra vad filmen handlar om. (Inga Spoilers den här gången!)

"Non Ho Sonno" tar sin början 1983 i Turin där lille Giacomo Gallo bevittnar det brutala mordet på sin mamma. (Mördaren använder ett engelskt horn!) Hans morsa var det tredje offret i ett fall som besvärat detektiven Ulisse Moretti (Max Von Sydow) i 17 år. För morden knep man en halvknäpp dvärg vid namn Vincenzo som flydde och sedan hittades mördad. Moretti har trots detta aldrig varit helt övertygad om att man fick fast rätt man. Men - Morden upphörde i alla fall. Case closed.

17 år senare råkar en prostituerad tjej komma över nya bevis som återigen kopplas till fallet. Dessvärre blir hon inte så långlivad och snuten börjar undra vad detta har att göra med "Dvärgmorden". De kontaktar den nu pensionerade Moretti som hellre snackar med sin papegoja och grejar i trädgården än rotar i gamla fall. Moretti blir snart åter mycket intresserad av mordet och det passar bra nu eftersom han 1983 lovade Giacomo att han skulle gripa mördaren om det så ska ta honom resten av livet. Detta leder till att han med koffeinets hjälp drabbas av sömnlöshet.

Så börjar mördarens nya offer staplas på hög. (Inte bokstavligt talat.) Vid varje offer hittar man pappersfigurer som liknar djur och detta länkar man snart ihop med en bisarr ramsa i en barnbok som handlar om en bonde som slaktar djur hela dagen av olika anledningar. Mystiken tätnar.

Ingen är mer plågad av det åter aktuella fallet än Giacomo som fortfarande minns mordet i minsta detalj - Detaljer som slutligen blir avgörande för fallets upplösning. Tillsammans med Moretti luskar de vidare i Vincenzos spår, men det är mycket som inte stämmer. Är mördaren en s.k. "copy cat", lever i själva verket Vincenzo, eller vad är det som händer?

Jag ska verkligen inte avslöja mer utan kan bara säga att det inte finns något som går upp emot hur Argento alltid lyckas skruva till en redan skruvad story och leverera det där totalt oväntade slutet där det visar sig att man misstänkte alla förutom just den person som är mördaren. Klassiskt. Sedan så har vi alla detaljer och jag anser att han alltid lyckas återuppfinna sin egen stil. Här har vi exempelvis en ruskigt effektiv inledning ombord på ett tomt nattåg, en kameraåkning över en 30 meter lång matta (!) där man stirrar på fötter som springer förbi, en otroligt läskig scen i ett tomt hus, slutscenerna... Och det stora antalet mord så klart! Mycket rött flyter berättelsen igenom. En person blir halshuggen, en blir upprepade gånger huggen i tinningen med en penna och en annan får skallen dunkad mot väggen så tänder visslar. Etcetera. Och när mördaren får smaka på sin egen medicin så är det så man ryser. Special FX-gurun Sergio Stivaletti står för magin på den fronten.

Finns det då inget att klaga på? Nej, jag kan faktiskt inte komma på något konkret. "Non Ho Sonno" är varken för lång, för kort eller för långsam utan hamnar bland de bästa skräckthrillers som kommit på väldigt, väldigt länge. Fotot är otroligt vackert utan att det blir pompöst och musiken av Goblin är som den brukar vara - Helt enkelt bra och stämningsfull. Skådespeleriet var heller inte så hemskt som det kunde ha varit.

Jag får väl hålla med "de andra" en aning. "Non Ho Sonno" kanske inte är det bästa Argento gjort, men bland hans bästa hamnar den definitivt. Det var Argento som fick äran att ta Giallon in i 2000-talet och, ärligt talat, det är bara han kvar - Ensam på toppen när alla andra sålt sig eller gått och dött. Så detta kunde ha blivit en svanesång.

Men det blev det inte, eftersom det verkar bli minst en Giallo till efter den här. Jag väntar spänt...

 



  

IDÉ : 94%


För Argentos del blev "Non Ho Sonno" en comeback till Giallon. Och allt stämmer!

  

STORY : 96%


I "vanlig ordning" klurig, krokig och överraskande. Det finns inte mycket som hade gjort den här handlingen bättre.

 
  

REGI : 96%


Argento hittade tillbaks till sin nyskapande och utforskande stil efter lågvattenmärket "The Phantom Of The Opera".

  

FOTO : 93%


Så här ser Gialli ut på 2000-talet. Ronnie Taylor som fotade "Opera" visar återigen hur säker han är på sin sak.

 
  

SKÅDESPELERI : 78%


Ett par av skådisarna borde verkligen ha bytts ut innan filmandet började. Max von Sydow är givetvis asbra.

  

MUSIK : 94%


Och t.o.m. Goblin återvände i form av Marangolo / Pignatelli / Morante / Simonetti.

 
  

TEMPO : 96%


Tajt... För tajt nästan!

  

ATMOSFÄR : 94%


Suveränt fin stämning rätt igenom.

 
  

UTFÖRANDE : 94%


Vad mer kan man begära av en film egentligen?

  

REPRISVÄRDE : 93%


En av de där Argento-rullarna som man ser om många gånger utan att tröttna.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Deckargåtan, morden och upplösningen. (Som på beställning!)

 
 

Man får insomnia tills man vet hur filmen slutar.

 
 

Ett par av skådisarna är farligt nära att sänka filmen några snäpp.

 
 
Startskottet för en ny era för Il Maestro.

RECOMMENDED CINEMA