Nightmare Concert : A Cat In The Brain


• Lucio Fulci • Italien • 1990 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Un Gatto Nel Cervello


SPELTID:

• 99 min.


MEDVERKANDE:

• Lucio Fulci
• David L. Thompson
• Jeoffrey Kennedy
• Malisa Longo
• Ria De Simone
• Brett Halsey


MANUS:

• John Fitzsimmons
• Lucio Fulci
• Giovanni Simonelli
• Antonio Tentori


FOTO:

• Alessandro Grossi


MUSIK:

• Fabio Frizzi


PUBLICERAD:

• 16 September 2004 - 14:20:20


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011------------
201210-----


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

18 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Grindhouse Releasing
• DVD MINI-RECENSIONER:
II. Raro Video


 


 
 
  

Strax efter motgångarna med "Zombi 3" gjorde som bekant Lucio Fulci ett par avsnitt för en T.V.-serie vars röda tråd var "jävligt hemsökta hus". (Och som ändå inte visades på T.V. sedan p.g.a. innehållet.) Och innan detta blev han riktigt risig och var tvungen att sluta filma ett tag. Och innan det gjorde han en rad filmer med lite olika teman som "The Devil's Honey" (Sadomasoschism och mental härdsmälta.), "Touch Of Death" ("Sol-och-vårande", kannibalism, seriemord och sinnessjukdom - Försök kombinera det i en film som också har en massa galghumor!) och "The Ghost Of Sodom". (Nazist-spöken, övernaturliga fenomen och parallella dimensioner.) Ungefär samtidigt tog Mario Bianchi ett litet break från det konstanta porren-langandet och gjorde en liten rulle vid namn "The Murder Secret" medan Andrea Bianchi gjorde en annan Giallo-liknande Slasher som hette "Massacre". Vad har då dessa tveklöst charmiga historier gemensamt med alla dessa bisarra verk signerade Fulci? Jo - Producentduon (Luigi Nannerini och Antonio Lucidi.) bakom den sistnämndas inofficiella och hjärtliga Arrivederci / "avrundning" på en ojämn men ytterst produktiv karriär låg också bakom Bianchi-snubbarnas filmer.

Nästa projekt för Fulcis del blev då "Un Gatto Nel Cervello" och han (Plus några andra författarlöften.) knappade ihop en story med Fulci i huvudrollen som... Lucio Fulci - En regissör som ofta gör blodiga och våldsamma filmer och som nu har börjat bli påverkad av dem negativt. Ungefär där tar väl det verklighetsbaserade slut i och med Fulci själv berättade att "A Cat In The Brain" (Eller "Nightmare Concert" som filmen också heter.) var riktigt kul att göra. Men denna negativa påverkan innefattar för Fulcis del inte oväntat splattiga hallucinationer som alltså kommer direkt från några av hans tidigare filmer plus ett par av de ruller som Fulci "övervakade" ungefär samtidigt, samt "Massacre" och "The Murder Secret". Så det blir mycket Splatter, alltså...? O ja... Det blir det...

Under förtexterna sitter Fulci och skriver på ett nytt manus (Vilket hade blivit en Gore-kavalkad utan dess like om den bara hade blivit av!) medan kameran zoomar in i hans huvud och vidare in i hjärnan. Plötsligt hoppar en väldigt hungrig katt fram och börjar smaska och riva för fullt. Fulci har alltså lite psykiska problem i filmen och filmens titel referar till senare i filmen då Fulci säger att det känns som om ett katt håller på att käka upp hans hjärna.

Men är det då filmerna som har gjort honom "sådan"? Det är faktiskt det som är en del av handlingen. Han filmar motorsågsstyckningen och "köttfärs för grisarna"-scenen i "Touch Of Death", men bryter för dagen för att gå och äta på en ny restaurang. Tyvärr tappar han aptiten när han ser en av de exklusiva maträtterna på restaurangen - Köttfärsen påminner honom lite väl mycket om scenen som han precis filmade. Och senare hemma väcks Fulci av ljudet från en motorsåg när grannen sågar ved, och detta precis när han drömt om kvinnoliket som styckades.

Det här är bara början på Fulcis vakna mardröm, och några fler dåligt tajmade anfall senare beslutar han sig för att gå till en psykiatriker som berättar att gränsen mellan film och verklighet håller att brytas ned för hans del. Och sedan blir det värre - En seriemördare börjar härja i området. Denne återskapar morden från filmerna och Fulci blir givetvis misstänkt för att ha något med morden att göra. Och under tiden blir hallucinationerna bara värre och allt oftare återkommande.

För tittaren väntar en smärre orgie i Splatter när var och varannan person som Fulci ser blir köttad med diverse tillhyggen. Filmen döljer inte särkskilt länge vem som egentligen är mördaren, men Fulci hittade på lite kluriga sätt att visualisera lite villospår. Samtidigt kan man ju undra vad Fulci ville ha sagt med filmen. Men det blir solklart efter ett tag, speciellt om man vet vad han tyckte om psykoanalytiker och andra kvacksalvare. Kanske ville Fulci göra ett slutgiltigt statement om att skräckfilmer inte skapar mördare, utan att mördare som ju redan är störda kan skylla på skräckfilmer som en influens. (Och det har ju inte hänt en gång.) Eller så var det bara ett flammande "Fuck You!" till censorerna runt om i världen. Ska man bli ihågkommen som ett svart får, så är det lika bra att bli det svartaste av dem alla.

I vilket fall som helst har Fulci en poäng med berättelsen, och han lyckas väva in många infallsvinklar i filmen runt en ganska okomplicerad historia som flörtar lite med Gialli. Det finns en mordgåta och några plot-twists, men de är inte centrala. Fulci lider bokstavligt talat för konsten även i denna film, men får samtidigt en orsak att tvivla över om filmernas innehåll faktiskt har format honom till ett mordiskt monster eller inte. Det är en delikat balansgång mellan två världar. Samtidigt känns filmen som en personlig gåva till de fans som såg och älskade hans Gore-rullar, och man tvivlar inte på den genuina tacksamheten när han i slutet seglar iväg med segelbåten Perversion med en fin donna vid sin sida. Det är en sentimental scen (Med en liten twist som sinnessjukt nog klipptes bort i vissa versioner!) som alltid får mig att fälla några tårar, speciellt när man vet hur det gick. (Och de två filmer som Fulci gjorde året därpå hade ju kunnat leda till en omstart inom Horror. Men ödet ville annorlunda.)

Tack vare de in i handlingen inredigerande Splatter-scenerna verkar produktionskonstnaden ha varit betydligt högre än den var för Fulcis del i slutet av 80-talet. Men det är just det som är ett av många genidrag med filmen - En bra film använder varenda slant på precis rätt sätt. Och tack vare den högkvalitativa Gore-frekvensen fick även de andra filmerna betydligt mer uppmärksamhet. Få hade väl ens känt till en film som Leandro Lucchettis "Bloody Psycho - Lo Specchio" om inte "A Cat In The Brain" hade använt scener från bl.a. den som en språngbräda för att bli ett av Fulcis mest originella och udda verk. (Precis som Fulci sa i en intervju "lånade" Wes Craven idén till den senaste "A Nightmare On Elm Street"-filmen.) Så det är en unik sammanfattning av italiensk Horror runt decennieskiftet, och då var det ju redan kört. Det är precis som träden på hösten - De är som färgstarkast precis innan de tappar löven. "A Cat In The Brain" är just slutet på denna cinematiska höst.

Igenkänningsfaktorer, då? Ja, för fan - Vad sägs om den slöa jazz-biten från "The Beyond"? Eller själva "Voci Dal Nulla" från samma film? Precis. Båda två är med. Och man saknar i stort sett bara cameos av Catriona MacColl och David Warbeck. Annars har vi lite originalmusik av Fabio Frizzi, och detta var första gången sedan "Manhattan Baby" som han var på plats i Fulcis team igen. Men hade det inte varit förbannat coolt om Fulci hade haft och fått idéer för en "ny The Beyond", och om den filmen hade rivstartat ett nytt kapitel i hans karriär med just denna films draghjälp? Det vet man ju att det hade varit. Men jag måste ändå säga att "Voices From Beyond" känns som en skaplig fortsättning på "slutklämmen".

 



  

IDÉ : 98%


Ett ultra-originellt "farväl" av en sann Splatter Maestro.

  

STORY : 88%


Lite Giallo, lite psykologisk skräck och ett rejält lass mardrömmar och hallucinationer. Det är nästan ett under att allt gick ihop så väl.

 
  

REGI : 92%


"Best Of Fulci".

  

FOTO : 84%


Trots scener från ett dussin filmer ser det ut som allt kommer från en och samma produktion.

 
  

SKÅDESPELERI : 84%


Mycket bra. Fulci överraskar, måste man säga.

  

MUSIK : 95%


Allt från Edward Grieg till Fabio Frizzi!

 
  

TEMPO : 97%


Gasen i botten och med blodslafset på max från första början.

  

ATMOSFÄR : 93%


här ska italienska Gore-rullar kännas!

 
  

UTFÖRANDE : 91%


En av Fulcis många originella mardrömskonserter.

  

REPRISVÄRDE : 88%


Kan man tröttna på den här filmen? Jag tror inte det går.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Splatter-Potpurrin! (Det här är Filmhistoria!)

 
 

Hur scenerna ur helt andra filmer vävs in i denna.

 
 

Man får så blodad tand att det börjar värka i den.

 
 
En overkligt originellt ihopknåpad Gore-fest.

RECOMMENDED CINEMA