La Morte Vivante


• Jean Rollin • Frankrike • 1982 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Living Dead Girl


SPELTID:

• 86 min.


MEDVERKANDE:

• Françoise Blanchard
• Marina Pierro
• Mike Marshall
• Carina Barone
• Fanny Magier
• Patricia Besnard-Rousseau


MANUS:

• Jacques Ralf
• Jean Rollin


FOTO:

• Max Monteillet


MUSIK:

• Philippe D´Aram


PUBLICERAD:

• 8 September 2004 - 10:58:19


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx------
2006-77546778664
2007559610-969---
2008---------1099
20091099999999999
2010888988888877
2011777788888888
2012888888


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010----3-7-----
2011-----6---6--
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

24 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Encore Filmed Entertainment
• VHS RECENSIONER:
II. Redemption Benelux
• MEDIAGLUTT:
III. DVD Vs. DVD » Morte Vivante, La : Encore Filmed Entertainment Vs. Another World Entertainment
IV. DVD Vs. DVD » Morte Vivante, La : Encore Filmed Entertainment Vs. Image Entertainment


 


 
 
  

"La Morte Vivante" har jag försökt recensera minst tre gånger tidigare och det har aldrig lyckats. Det har alltid saknats något som borde ha kommit med eftersom ett bredare perspektiv på ett så här storslaget konstverk kan ta allt från veckor till månader och t.o.m. år att omfamna. Jean Rollin gjorde ett av sina många genidrag när han efter "Zombie Lake" beslutade sig för att göra en Zombie-rulle till. Fast på sitt eget vis. Och med en kvinnlig Zombie som fungerar på ett helt annat sätt än vad Romeros och Fulcis odöda gör. Till att börja med har inte några år i kistan gjort något med denna skönhets yttre. Döden har bevarat henne så som naturen skapade henne. Sedan behöver hon bara dricka blod för att överleva. Denna hon är Catherine Valmont. Av någon orsak begravdes Catherine inte när hon dog, utan hon ligger i sin kista i en krypta i närheten av hennes barndomshem.

Tre skummisar tar sig in i mausoleet för att sno smycken från Catherine och en okänd släkting till henne. (Förmodligen någon som dog samtidigt som hon.) Men det räcker inte, utan de passar på att dumpa några oljefat med något som egentligen borde stanna inuti oljefaten. Olyckan har en tendens att vara framme där den inte är önskad - Denna gång i form av ett mildare jordskalv som välter ett av oljefaten. En av skummisarna ramlar omkull och slår sig medvetslös. Innehållet i oljefatet rinner ut i en fin liten bäck, fräter sönder halva ansiktet på snubben som ligger och vilar ett tag. Och så bildas lite giftig rök som väcker Catherine till liv. Hon kanske ser ut som raka motsatsen till en Zombie, men hon beter sig som en - Till synes utan känslor och med släpig, sömnliknande gång och en totalt frånvarande blick. Och blodtörsten inte att förglömma. Med sina fingrar petar hon ut ögonen på respektive dödar de avfallsdumpande likplundrarna, och sedan... Ut i friheten...

Med ytterst få minnesfragment från sitt jordiska liv söker sig Catherine tillbaks till sitt barndomhem - Familjen Valmonts slott som är på god väg att säljas. (Mäklaren hinner dock inte riktigt så långt när Catherine kommer på oväntat besök. Men inte ens Gevalia fick hon, utan hon nöjer sig med lite blod.) Gradvis minns hon mer och mer av sitt liv och ett par tårar ur hennes ögon är de första tecknen på att hon inte har förlorat sin själ - Än. Men hon är döende rent själsligt och måste snart få näring igen. Insikten om att äta för att överleva finns kvar, och som tur är finns det ett hånglande par att kalasa på tills vidare. Man kan anta att energin tar slut när man är tillbaks från de döda och är uppe på benen och tar lite frisk luft.

Det första blodsupandet fyller Catherine med både energi och mer minnen. Hon vandrar runt på slottet och hittar en speldosa. Just då ringer Helene - Catherines själsfrände. (De stod väldigt nära varandra redan som barn.) När hon hör tonerna från speldosan kan det bara betyda en sak - Att Catherine på något sätt befinner sig i andra änden av luren. Helene tvekar inte, utan åker raka vägen till slottet. Och där sitter hon vid ett piano - Livs levande. Eller döds levande. Än så länge. Catherine känner igen Helene direkt och Helene undrar hur det är möjligt. Hon tror t.o.m. att de begravde henne levande, men att hon på något sätt klarade sig. De ingick ju faktiskt i en pakt när de var små - Att inte ens döden skulle skilja dem åt. Äkta kärlek, med andra ord. Helene är först lite anti när Catherine försöker röra henne, men hon har också all anledning till att vara försiktig. Helene ger henne sin kappa för att hon inte ska frysa och hennes ömma och försiktiga kyss väcker något igenkännande i Catherines döda blick. Vacker börjar inte ens beskriva denna tysta scen.

Eftersom det inte skulle vara trovärdigt med konflikter mellan Helene och Catherine, så kommer de från annat håll i form av ett par, Greg och Barbara, som råkar få syn på Catherine när hon går mot sitt hem. Barbara tar ett foto på henne och oturligt nog får de snart en anledning till att börja snoka kring fröken Valmonts öde. För bekymren kan bara börja. Helene lyckas få kontakt med Catherine på ett emotionellt plan och det första hon säger är hennes namn. (Precis som ett barn som just lär sig prata säger han / hon ett ord som har en djup betydelse.) Helene förstår snart att det är det färska blodet som sakta men säkert återuppväcker Catherine från de döda. En död duva symboliserar de första konflikterna inom Catherine - Hon får en liten ångestattack när hon väl inser att hon måste dricka blod för att inte dö. Helene är dock beredd att bokstavligt talat gå över lik för att hjälpa henne till ett normalt liv - Deras liv tillsammans. Det första offret som Helene lockar till slottet blir inlåst i källaren tillsammans med Catherine och det slutar bara på ett sätt. Ännu mer klarare i skallen börjar Catherine bli tyngd av skuld och ånger över dödandet, så Helene börjar assistera henne i köttandet av offer. Tyvärr verkar det som om det är början på slutet och ett stort misstag. Men Helene har lovat att hålla sin del av "avtalet", även om det inte blev på det sättet som flickorna säkert hade tänkt sig det när de var yngre.

Det är en absolut enkelriktad resa genom Catherines återvändo till "livet" som Rollin skildrar parallellt med Helenes vilja att göra vad som helst för att få tillbaks Catherine så som hon var innan hon dog. (Vi kan lätt anta att det var ett lyckligt och harmoniskt förhållande.) De var blodssystrar i livet, och genom döden binder ett fasansfullt "Moment 22" tjejerna till varandra. Detta är själva konflikthärden - Döden, symboliserad av alla offer, ingjuter fasa och avsky i Catherine medan hennes blodtörst successivt blir starkare ju närmare det mänskliga livet hon kommer. Döden kommer emellan dem till slut och kanske måste båda dö för att de ska kunna återförenas i evigheten. Kanske är det därför som Catherine återvände till att börja med. De hann inte skiljas åt ordentligt när de båda levde. Helene blev ensam och ville nog aldrig acceptera att hennes älskade var död. (Förmodligen dog hon hastigt, kanske av medfött hjärtfel då hennes kropp inte har några som helst spår av någon långvarig sjukdom eller yttre skador.)

(OBS! Spoilers i följande stycken.)

Helene gör allting för att beskydda Catherine från omvärldens hot (Som vem som helst hade gjort.), men Catherine verkar tyvärr inte förstå Helenes goda vilja när det "går för långt". En oerhört rörande och vacker scen visar när Helene tvättar Catherine i ett badkar. Det om något är ett tecken på att Helene har tagit en omhändertagande roll eftersom Catherine inte riktigt kan klara sig själv. (Plus att hon måste ha offer.) Sedan har vi ju den omtalade finalen där tjejernas öde förseglas - Som en resa som slutar i en återvändsgränd utan möjlighet att vända tillbaks. Helene bryr sig inte om någonting längre när hon med förtvivlan ser hur Catherine, fördärvad av sorg och skuld, kämpar mot sin ständigt återkommande blodtörst efter ett självmordsförsök där Helene räddar henne. Catherine försökte alltså att rädda livet på henne, men sedan kan det bara sluta på sättet som det slutar på. Av kärlek räddade Helene Catherine utan minsta lilla eftertanke och hon uppoffrar sig precis lika villigt när Catherine måste ha blod. Helene skriker inte ens när hon möter döden - En obestämd stund före Catherine. (Det verkar nog inte som att Catherine vill leva efter att Helene är död, så därför kommer nog Helenes blod att vara det sista hon dricker.) Antagligen återförenas de sedan i efterlivet, eftersom tydligen inte ens döden kan skilja dem åt.

Man känner sig aldrig hel efter att man har sett "La Morte Vivante". De ambivalenta känslorna, ångesten och skräcken har smittat av sig via Catherine och en slags hopplöshet hänger kvar ett bra tag. Men sedan släpper den och filmens kärleksbudskap framstår klart och tydligt. Ibland finns det bara en enda utväg, vilken både Catherine och Helene valde. Ingenting annat spelar någon roll när deras öden blir ett och samma. Svidande vackert - Man föds indränkt i blod och både Catherine och Helene dör indränkta i blod. Bara tempot i filmen kan få världen att stanna och Rollin packar verkligen in en överjordisk och efterlivs-trotsande sensualism i bilderna när Helen och Catherine återförenas. Här behövs bara viljan att ta in intrycken från bilder utan att man behöver analysera sammanhang och handlingar. Catherine gör sin strålande vassa övergång tillbaks till mänsklighetens dimensioner via blodtörsten och det hela kulminerar som sagt i en final som heter duga. Morbid, har någon sagt. Dödligt rörande, säger jag. Här finns ett fasansfullt avsked samtidigt som det hela är en oundviklig återförening i Döden. Och när Catherine fullkomligt ballar ur av ångest och förtvivlan, så bevittnar man en av skräckfilmshistoriens sorgligaste scener - Rakt upp och ned...

(Slut på Spoilers.)

Man visste väl så klart att Rollin någon gång kommer att göra en film som är hans bästa på alla sätt och där allting stämmer. Paradoxerna är ständigt närvarande och paradoxalt nog blev det en film som märkligt nog klassas som en av hans mer Mainstreamiga filmer. Världen är upp och ned än en gång. Och det är så vi vill ha det.

 



  

IDÉ : 100%


Jean Rollin räddade skeppet från att sjunka och hamrade in Frankrike på Eurohorror-kartan... Fan, vad underbart.

  

STORY : 99%


Svårt vacker och surrealistisk med en hel del övernaturliga och erotiska undertoner.

 
  

REGI : 100%


Rollins Mästerverk! Ge snubben lite pengar, så ser man att han kan trolla! Skål!

  

FOTO : 97%


Naturligt skön och utan för mycket glassande med konstgjort ljus.

 
  

SKÅDESPELERI : 91%


Françoise Blanchard och Marina Pierro är självlysande och det finns en återhållen erotisk laddning mellan dem. Mike Marshall däremot - Han suger självdöda grisar.

  

MUSIK : 92%


Vacker och enkel. (Nyckelordet skulle då vara "vacker".)

 
  

TEMPO : 100%


"La Morte Vivante" har en helt egen speltid och det värker länge i själen när filmen är slut.

  

ATMOSFÄR : 98%


Det här förflyttar en till en annan värld snabbare än man hinner fråga: "Men de här oljefaten, då? Var ska vi dumpa skiten?"

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Mycket nära perfektion.

  

REPRISVÄRDE : 100%


Man är trött på livet om inte: "Jag ska kolla på “La Morte Vivante” igen!" låter som en bra idé.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Catherine Valmont är den ultimata kvinnliga Zombien - Från odöd till livs levande på en och en halv timme. För djävla briljant.

 
 

Varför slogs aldrig producenterna i kön utanför Rollins kontor?

 
 

"Jänkarna" i filmen. Argh.

 
 
Oförstörbar.

TOP CINEMA