Aftermath


• Nacho Cerdà • Spanien • 1994 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 30 min.


MEDVERKANDE:

• Pep Tosar
• Xevi Collellmir
• Jordi Tarrida
• Ángel Tarris


MANUS:

• Nacho Cerdà


FOTO:

• Christopher Baffa


MUSIK:

• -


PUBLICERAD:

• 15 Juli 2004 - 13:45:12


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Aftermath / Genesis


 


 
 
  

En frustrerande och rätt så sölig kväll på bårhuset.

Realismen och "Feel sick"-faktorn i Nacho Cerdàs "Aftermath" spyr en rakt i käften och frågar om man ska ha mer.

Filmen är bara ca. 30 minuter lång och utspelas på ett bårhus. De obducenter som jobbar där har inte helt oväntat som uppgift att obducera lik - Något som Cerdà gärna visar i närbild och som är nödvändigt för själva filmens skull. I en sådan här skildring av "kylan efter Döden" vill man inte tappa ett uns av närvaron.

Sedan kommer den riktiga chocken som nog har fått en och annan person att kalva eller stänga av.

En av obducenterna skulle nog mista sitt jobb ganska omgående ifall hans överordnade visste vad han sysslade med när alla andra gått hem. Det är väl inget lurt med att han jobbar övertid samma dag som de får in liket efter en kvinna i 20-årsåldern? På sitt eget sätt beslutar han sig för att förena arbete och nöje när han väl börjat fotografera liket. Fotona han tar på sig själv och sin väldigt tysta partner skulle vara helt rätt för diverse sensationslystna blaskor. Där skulle de ha något att skriva om i flera veckor framöver.

Få skådespelare skulle nog "sänka sig" till samma nivå som obducenten (Pep Tosar) genom att ha sex med ett lik (Här en skrämmande realistisk docka.) och sedan skylta med sitt namn i för- och eftertexterna. Att ha nekrofili på sin meritlista över skådespelarinsatser skulle nog i slutändan bara försvåra hans möjligheter att få jobb i det skenheliga och dubbel-moralistiska Hollywood, men Cerdà själv är nog helnöjd med hans insats - Tosars blotta närvaro och blick ger en kalla kårar. Att han aldrig säger något gör honom bara mer creepy.

Men allvarligt talat - Vad Cerdà nog vill ha sagt med "Aftermath" är att inget är heligt i denna värld och att vi kan råka ut för allt möjligt djävelskap - Även efter döden. (De sista scenerna som bl.a. visar flickans dödsannons lämnar en otroligt bitter eftersmak.) Det är så mycket man inte vet. Och det man inte vet har man inte ont av, sägs det. Men lik (Jag är så jävla fyndig...) förbannat finns det i bakgrunden och ovissheten är alltid värst. När något omoraliskt och chockerande hamnar i dagsljus, så tar man antingen åt sig så mycket att man låter det förstöra ens liv eller så låter man sig bli avtrubbad.

Andra påstår att Cerdà gick för långt och att detta bara är ett spekulativt försök att äckla så många människor som möjligt på kortast möjliga tid. Jaha... Och? Det fungerade då på mig... Men sedan kommer alla frågor och tankar. Även om "Aftermath" inte är nekrofil-hårdporr och sexscenen inte visas lika närgånget som obduktionerna, så är detta mer än nog. (Ingenting av "Aftermaths" sammanlagda kaliber har visats i en Mainstream-rulle.)

Ändå måste man hela tiden ha i bakhuvudet att detta bara är en film. Jag håller, som jag alltid gjort, fast vid att det inte ska få finnas några gränser för vad man kan och inte kan iscensätta på film - Så länge ingen kommer till skada. Det är konst, och det är hugget som stucket hur det presenteras. (Förutom när girigheten hugger tag i konstnären.)

Med "Aftermath" bevisar också Cerdà, för dem som ser hela filmen, att även om man kan sluta titta precis när som helst så gör man det inte. Intressant.

Vissa av de flimriga VHS-kopiorna man spred under 90-talet hade också "Making of Aftermath" efter filmen. Som många andra "Making Ofs" kan den säkerligen ta den allra extremaste udden av filmen själv som helhet. Efter "Aftermath" kan man nog se det mesta utan att man ska behöva ondgöra sig över något som bara finns på film. Det är den riktiga världen man ska vara rädd för. Ty det är ju där alla farliga saker finns - T.ex. tandtroll och pedofiler...

 



  

IDÉ : 89%


Det är inte varje dag man ser obduktioner skildrade på detta otroligt närgångna och iskalla sätt.

  

STORY : 64%


Obduktioner och lite nekrofili. På knappt 30 minuter.

 
  

REGI : 93%


En helhjärtad insats av Cerdà.

  

FOTO : 90%


Den kyliga och döda inramningen fungerar otroligt väl för filmen. Nästan alla scener har en stark, blåaktig ton.

 
  

SKÅDESPELERI : 96%


Här finns inte så mycket utrymme för skådespeleri då hälften av "skådespelarna" är lik, men Pep Tosar i huvudrollen ger allt och lite till.

  

MUSIK : 56%


"Aftermath" är en mycket tyst film (Det finns ingen dialog.), men mer musik hade förtagit mycket av känslan. Detta gör det väldigt svårt att sätta ett rättvist betyg.

 
  

TEMPO : 88%


En oförglömlig halvtimme.

  

ATMOSFÄR : 88%


En riktigt obehaglig upplevelse. (Det är ingen våldsfilm per definition, men den våldför sig på ens sinnen.)

 
  

UTFÖRANDE : 90%


Extremt noggrant och precist utfört. (Och specialeffekterna är sannerligen i en klass för sig.)

  

REPRISVÄRDE : 74%


Blir man inte totalt anti, så lär man se filmen igen - Temat är så ogripbart bisarrt samtidigt som det är realistiskt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Filmen är ett makabert konstverk utan dess like.

 
 

Liken är... Hmm... Snygga...

 
 

Att Cerdà inte har gjort fler rullar.

 
 
Unik på alla sätt.