The House On The Edge Of The Park


• Ruggero Deodato • Italien • 1980 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Casa Sperduta Nel Parco


SPELTID:

• 94 min.


MEDVERKANDE:

• David Hess
• Annie Belle
• Christian Borromeo
• Giovanni Lombardo Radice
• Marie Claude Joseph
• Gabriele Di Giulio
• Brigitte Petronio
• Karoline Mardeck
• Lorraine De Selle


MANUS:

• Gianfranco Clerici
• Vincenzo Mannino


FOTO:

• Sergio D'Offizi


MUSIK:

• Riz Ortolani


PUBLICERAD:

• 30 Augusti 2004 - 11:28:43


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

10 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Lita inte på främlingar med rakknivar. Eller främlingar överhuvudtaget.

Att Ruggero Deodato under sin storhetstid var en regissör som inte sparade på krutet när det gällde att chockera och provocera är både "Cannibal Holocaust" och den här filmen ett bevis på. "The House On The Edge Of The Park" drar igång innan ens förtexterna blinkat förbi. Alex, en psykopatisk våldtäktsman (Spelad av David Hess - Känd från "The Last House On The Left" och ett antal liknande roller.), våldtar och stryper en ung kvinna.

Alex är i vanliga fall en mekaniker på ett garage och har en något mentalt långsam kompis vid namn Ricky. (John Morghen) Samma kväll som filmen utspelas kommer ett snobbigt par till garaget och säger att deras bil krånglar. Det verkar inte vara något större fel på den och mötet slutar med att Alex och Ricky åker med dem till en fest.

Festen pågår i en villa där ytterligare några pers väntar. Till en början verkar allt lugnt, men man ser dock på Alex att han hela tiden har något jävelskap i kikaren och att han kommit dit för att ha kul - Fast på sitt eget lilla sätt. Annars hade han knappast "råkat" ta med sig en rakkniv.

Ricky börjar bl.a. dansa (Komiskt så det räcker.) och märker inte att de andra egentligen jävlas med honom. Detta gör Alex något irriterad. Droppen som får bägaren att rinna över kommer när Ricky blir lurad på sina pengar i ett parti poker. Det är inte helt oväntat Alex som tappar besinningen och börjar puckla på en av kortspelarna. Alex slänger sedan killen i en swimmingpool och pissar på honom.

Situationen blir sedan värre och värre - En kille får ansiktet sönderslaget mot ett bord, en av tjejerna blir mer eller mindre våldtagen, en annan tjej som kommer för sent till festen blir förödmjukad och snittad med rakkniven och Alex ger sig till sist på Ricky av diverse anledningar.

Hur det slutar ska inte avslöjas, men ni har nog räknat ut att Alex får igen för allt. Det finns också en smärre vändning i storyn som avslutning, men det är inget som gör slutet lyckligare. (Snarare tvärtom.)

Alla råa övergrepp och omotiverat våld som man blir vittne till gör "House On The Edge Of The Park" till en film man inte glömmer på länge. Precis som de flesta andra på festen ser man bara maktlöst på hur allting spårar ur.

Men filmen är helt klart sevärd som omväxling till... Till... Praktiskt taget allt! Eftersmaken är en iskall påminnelse om att allt rätt och slätt är O.K. (Men ändå med spelrum för en massa personligt obehag.), så länge det bara är på film.

Efter "The House On The Edge Of The Park" började Deodato regissera mer och fler Mainstream-"publikvänliga" filmer som t.ex. "Atlantis Interceptors", "Cut And Run", "Body Count" och "The Barbarians".

Men som alla vet har "publikvänligheten" ett ganska så högt pris.

 



  

IDÉ : 82%


Jämförs så klart alltid med Wes Cravens "The Last House On The Left", men Deodatos terror-rulle är några dimensioner tyngre.

  

STORY : 71%


Ständigt överraskande och oförutsägbar. Man vet aldrig vad som händer när Alex och Ricky är i farten.

 
  

REGI : 90%


Deodatos voyeuristiska stil är pricksäker. Och kameran fångar alltid det mest väsentliga.

  

FOTO : 69%


Nästan hela filmen utspelas i ett och samma hus, så det blir lätt variationer på samma bilder.

 
  

SKÅDESPELERI : 88%


David Hess och Giovanni Lombardo Radice är kusligt övertygande som två totala galningar.

  

MUSIK : 72%


Riz Ortolani är i vanlig ordning bra. Det finns bl.a. en märklig, vaggvise-liknande sång under förtexterna och lite sleazy "porrfilmsmusik".

 
  

TEMPO : 87%


Inga luftpastejer, utan det är raka rör från start till finish.

  

ATMOSFÄR : 84%


Terrorfylld. Minst sagt.

 
  

UTFÖRANDE : 84%


Med tanke på att filmen bara tog runt tre veckor att göra blev det riktigt bra.

  

REPRISVÄRDE : 72%


Det här håller allt för att ses om någon gång då och då.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

John Morghen och David Hess snor den här showen.

 
 

Twisten är elak värre.

 
 

En film som är bättre än "The Last House On The Left" avfärdas av många som en fräck rip-off.

 
 
En lektion i hur det kan gå när man bjuder in folk.