Jack The Ripper


• Jesus Franco • Schweiz / Västtyskland • 1976 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 88 min.


MEDVERKANDE:

• Klaus Kinski
• Josephine Chaplin
• Andreas Mannkopff
• Herbert Fux
• Lina Romay
• Nikola Weisse
• Ursula Von Wiese
• Hans Gaugler
• Francine Custer
• Olga Gebhard
• Angelika Arndts
• Peter Nüsch
• Regine Elsener
• Esther Studer
• Lorli Bucher
• Mike Lederer
• Otto Dornbierer


MANUS:

• Peter Spoerri


FOTO:

• Peter Baumgartner / Peter Spoerri


MUSIK:

• Walter Baumgartner


PUBLICERAD:

• 3 April 2013 - 19:08:22


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Redan 1976, alltså. När Jess Franco kontaktade Erwin C. Dietrichs produktionsbolag med idén att göra en rulle som heter "Jack The Ripper", så fanns det ju redan ett dussin (minst) som hade kommit och gått på vita duken. Inte filmer som handlar om en uppskärare som heter Jack, utan där skurken just är slaktaren från Whitechapel. Eh... Allvarligt - Om man måste ha "Jack The Ripper" förklarad för sig, så är det dags att sluta klicka på meningsfulla och livs-kvalitetshöjande "Gilla"-länkar på Facebook ett tag, samt logga ut... Huvudet ur sin egen röv. Till att börja med.

Det börjar ju bra det här. Jag är redan på grinigt humör. Men det är verkligen inte filmens fel, utan det faktum att jag precis fick "höra" att Jesus Franco har dött. (2/4 2013.) 82 bast... Vad i helvete - Är det hela fyra-fem dagar sedan jag svor över hur "Oasis Of The Zombies" bara strök en mothårs, men konstaterade att det av de gamla rävarna egentligen bara var han och Argento kvar i branschen? (Nu får Ruggero Deodato se till att fräsa till med något nytt gottans också.) Så fick det inte lov att vara, tydligen... R.I.P. Fucking Oavsett.

Men man vet verkligen aldrig hur långt uppåt väggarna man har Francos rullar. Hade man inte kunnat IMDb:a på alla Francos pseudonymer, så hade man lätt kunnat tro att det någonstans i Frankrike fanns en hel armé med filmskapare som gjorde lite hur de själva ville och när de ville. "Fan, vi har en story av David Khune, va? Så Clifford Brown Jr. får regissera, Dave Tough fotar, och... Eller ska vi ta A.M. Frank?" Nej, nej. Alla var Franco. Alltid redo med kameran. Flera projekt samtidigt? Inga problem. Inga pengar? Det kommer snart mer. Och den brokiga filmografin ger upphov till många renodlat schizofrena upplevelser. För hur fan kunde han efter bl.a. "Lorna The Exorcist" smälla till med en (Enligt honom själv.) "otypisk" film med både vackert foto, kanonbra / autentisk stämning, en riktig story med hållbara intriger, samt ett slut som är bitterljuvt men inte det minsta anti-klimaktiskt? Av (ditintills) 80+ manus blev det dessutom ett av de som han knåpade ihop helt på egen hand och ur eget huvud. Det är väl klart att produktionsbolaget hade skitmycket att göra med hur slutresultatet blev. Men som Dietrich en gång sa, så var "Jack The Ripper" Francos idé från början till slut. Utan honom hade helt enkelt inte blivit något.

Hela den schizo inramningen är ruskigt svårt att förmedla en dag som denna. Vi tar Francos filmografi anno 1976 som ett jävligt talande exempel - "Weiße Haut Und Schwarze Schenkel", "Une Cage Dorée", "Die Marquise Von Sade", "Midnight Party", "Barbed Wire Dolls", "Les Emmerdeuses", "Mädchen Im Nachtverkehr" och så "Jack The Ripper". Inte? Då vet jag inte. Det är lite som om man på IMDb skulle hitta någon som har komponerat musik åt en tysk regissör som går under pseudonymen "Der Spritzer". Helt plötsligt på meritlistan ser man att han gjorde film-musiken till "Titanic" direkt efter "Ada & Eva: Das Schwedische Abenteuer"... Börjar det klarna nu, då? Det plötsliga hoppet i kreativitet och kvalitet? Dietrich var producent på flertalet av dessa åtta ovan nämnda rullar, och samarbetet med Franco inleddes just samma år med "Barbed Wire Dolls". Så när grabbarna Grus rev igång "Jack The Ripper", så blev det också något säreget av hela grejen.

Det sägs att denna bit cinematisk delikatess är en version av "A Study In Terror"... Ja, lika mycket som att manuset till "Jack The Ripper" hade kunnat användas till att peka ut den riktiga mördaren efter nästan 90 år. För den utredningen gick ju som bekant relativt osmidigt från ca. 1888 och framåt. Det är nog inte det att Jack var smartast i London, utan att polisen inte var det. På den tiden var det ju inga problem att sätta dit folk för mord om man bara gjorde sig besväret att gömma mordvapnet hemma hos den man ville se dingla. Kunde man även muta någon gammal alkis eller pundare till att vittna, så var saken klar.

Men då är Francos Uppskärare baserad på den som man tror var den riktiga? Jodå. Om killen hette Dennis Orloff, var en omtyckt doktor / en allround-jävel på att bota fattiga stadsbors åkommor, samt om hans nattliga hallucinationer drev honom till upprepade och allt mer sadistiska mord. (Inte så lajbans med en konstant hånskrattande och förolämpande donna tre meter bort när man försöker få sig lite sömn.) Då börjar vi äntligen komma någonstans. Precis. Det är bara en story. Platsen är den samma. Namnen är inte det. (Och Dr. Dennis Orloff har inte speciellt mycket att göra med den andra Dr. Orloff som var åt det fruktansvärda hållet.) Någon mördar och slajsar sönder diverse bitar av West Ends glädjeflickor. Och man tror att denna någon är "Jack". Det är ungefär så mycket polisen i filmen vet också. Utredningen drivs med måttliga framgångar (Och med få orsaker till "en öl efter jobbet för att fira att det går så bra".) av Scotland Yards inspektör Selby som är på god väg att bli så besatt av Jack att han redan har pissat bort både Kärleken och... Ja, det är väl det. Selbys kärlek är ballerinan Cynthia som undrar om det inte är bäst att de bara går vidare på var sitt håll. Men Selby lovar att det ska bli "bra" igen. Han måste bara lösa fallet först.

Filmen följer även till stor del Orloff och hans växande bekymmer med det motsatta könet. Och det blir en del spända situationer i vardagen kan man säga - Ännu en sen kvälls-promenix brukar sluta med ännu ett impuls-mord, och lik kan bara skyfflas bort på ett smidigt sätt om man antingen har hjälp av någon eller har tillgång till något sorts fortskaffningsmedel. En tidig vändning i fallet verkar dyka upp när ett av vittnena, en blind gubbe med extremt bra luktsinne, beskriver hur mycket människors dofter avslöjar - Om allt från karaktär till samhällsklass. Men det dröjer inte länge förrän delar av Jacks offer börjar fiskas upp ur Themsen.

Men vem är då Jack? Ja, just det - Det är ju Orloff... Inget mysterium där, så skit samma - Resten av filmen varvar polisens minimala framsteg och Orloffs allt mer okontrollerbara impulser med en sidohandling som t.o.m. hotar att bli helvetiskt intressant flera gånger. Och visst passar den bra där den finns. (Man får veta en hel del om Orloffs psykopatiska personlighet och motivet som repas upp.) Men det finns även en del s.k. "missade tillfällen". När man läser om hur t.ex. Mary-Jane Kelly blev mördad... Satan... Där hade vi haft en Gore-scen som kanske bara Olaf Ittenbach hade kunnat ro iland. Här finns det dock ingen anledning till att ens försöka, mycket tack vare att filmen inte är en rekonstruktion av verkliga händelser, plus att Mary-Jane inte är med i storyn. Men det finns en del oväntade moment av blodsöl, köttande och sexuellt våld som man säkerligen inte förväntar sig.

Förvecklingarna känns först lite som fallet i sig - Det står och stampar bra länge innan det börjar lossna. Jag vet inte om det är en aspekt som är till för att storyn ska kännas mer naturlig eller om den bara utgör ett hinder. Jag är inte heller säker på om storyns konklusion är finurlig, eller påkommen för att den av bara farten oundvikligen annars hade hamnat i samma återvändsgränd som Jacks första offer. Antingen åker ju skurken fast. Eller kommer undan. Eller dör. Eller slutar mörda av någon orsak?

Man tänker sig hela tiden att "Jack The Ripper" utspelas i en parallellvärld till IRL:et och att det ska finnas kluriga paralleller. Fast med riktiga landmärken som Big Ben (Inklippt.) och, givetvis, Pike's Hole. (Det verkar inte ha varit speciellt svårt att fördriva en kväll där om man var i krokarna.) Men är man å andra sidan inte rabiat ute efter en verklighetsbaserad filmatisering om den ljusskygga Jack, så är filmen riktigt lätt att ta sig igenom. Speciellt om man uppskattar Eurosleaze i stort. Snyggt tillyxad sådan. Med den där Nerven och karaktäristiska Stilen.

Det är sånt här jag vill minnas Jess Franco för. Enbart.

 



  

IDÉ : 97%


Själva "Jack The Ripper"-plojen fungerar bättre än vad man kan tro, även om filmens handling inte har speciellt många likheter med de verkliga händelserna.

  

STORY : 91%


Och handlingen är verkligen inte gravt sinnessjuk alls. Framställningen av intrigerna leder faktiskt någon vart och säcken knyts ihop fint i slutet.

 
  

REGI : 93%


Om Jess Franco var olycklig när han inte fick filma, så måste han ha varit i ett euforiskt lyckorus medan "Jack The Ripper" spelades in.

  

FOTO : 90%


Filmen är inspelad i Zürich, men det ska så klart föreställa trakterna kring centrala London. Peter Baumgartner får till en oavbruten räcka enhetliga och snygga miljöer.

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


Klaus Kinski är överjävligt bra i vanlig ordning. Både Lina Romay och Josephine Chaplin borde ha fått mer utrymme. Hyvens skådisar annars i hela filmen.

  

MUSIK : 68%


Sån där bastardiserad tivoli-musik i valstakt som är tänkt ska vara glad men som bara låter eländig till hagelgevärs-polerandets gräns. Och så lite Cabaret på det.

 
  

TEMPO : 88%


Ett halvsegt parti är nära att gå ut över den annars tajta rytmen i filmen - Folk pratar men snacket har inte någon direkt koppling till handlingen. Men återigen - Är det bra för att det känns mer naturligt? Eller vad?

  

ATMOSFÄR : 92%


Hade det inte varit för det faktum att filmen utspelas i det Viktorianska fattig-London, så hade filmen kunnat heta vad som helst. Men då hade mycket av magin försvunnit på stört.

 
  

UTFÖRANDE : 94%


Ett textboksexempel på hur den stenhårda tron på en idé, ett hundraprocentigt genomtänkt koncept, sydländskt djävlar anamma och kärleken till film resulterar i något Äkta.

  

REPRISVÄRDE : 85%


Lika värd att återbesöka då och då som Pike's Hole med en säck Shillingar. Och tänk vad bra det känns efter filmer som t.ex. "Oasis Of The Zombies". (Någon där ute anar inte... Nej, det gör någon fan inte alls...)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Kan vara den mest estetiskt tilltalande och "egna" Jack The Ripper-rullen någonsin?

 
 

Lina Romays bisarra sång- och dansnummer!

 
 

Nästan samtliga skådisar från filmen har hunnit kola. (Och nu även Franco själv.)

 
 
Garanterat en av Jess Francos bättre filmer. Och ett sämre tema kunde han ha valt.

RECOMMENDED CINEMA