Blödaren


• Hans Hatwig • Sverige • 1983 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 88 min.


MEDVERKANDE:

• Åke Eriksson
• Sussi Ax
• Eva Danielsson
• Mia Hansson
• Maria Landberg
• Eva Pettersson
• Antonio Di Ponziano
• Bror Strandberg
• Danne Stråhed
• Agneta Öhlund


MANUS:

• Hans Hatwig


FOTO:

• Hans Hatwig


MUSIK:

• Tord Widlund


PUBLICERAD:

• 21 Mars 2013 - 15:57:53


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Ibland släpper helt plötsligt den stärkande och förhäxande förälskelsen, och med den kan t.o.m. även viljan att leva vidare försvinna om man har ett riktigt oflyt. När man inte längre ser det vackra. När man inte längre accepterar det man en gång blev kär i och besatt av, på alla plan, utan bara känner tomhet och bitterhet - Ja, då är det inte så enkelt att ta sig upp på banan igen. Nu råkade den falnande lågan blåsas ut av en mycket illa vald rulle för en lika illa planerad filmkväll. Problem av den här typen måste man ta tag i direkt. Kärleken gick dock att väckas till liv igen - Annars hade jag inte suttit här... Eller, jo - Det hade jag kanske gjort, men jag hade inte ens orkat börja tänka på att se en film igen.

Ibland måste man dra gränser för vad fan som inte är okej.

"Okej", ja... Ja, men det var ju den där tidningen som alla läste på 80-talet. (Efterblivet lam koppling till filmen "Blödaren" dyker upp när du minst anar det i denna text.) Att hitta en intervju med Blackie Lawless på sidorna innan ett reportage om T.V.-serien "The Dynasty" var ingenting som man behövde bli förvånad eller kallsvettig av. Det fanns heller ingen orsak till oro för att det fanns en poster med Accept på ena sidan och Limahl på den andra. Nu var det säkert inte så här exakt eftersom minnena är lika mögliga som en låda med kardborreband-dojor, men kontrasterna är minsann inte bara ett kalejdoskopiskt minne från tonåren. Man behövde helt enkelt inte skämmas och blixtsnabbt gömma tidningen under en trave "Mistress Of Pain" och "Necrolust" för att någon råkade se att man läste "Okej". Det var ytterst verkligt i en tid då det faktiskt fördes stellärt krig mellan synthare och hårdrockare. Och idag hade man inte behövt bygga en partikel-accelerator för flera miljarder - Det hade räckt med en blaska med en 20-sidor lång tillbakablick på norsk Black Metal och en personlig intervju med-- Någon fjortis-idol för att ett svart hål ska uppstå. Det hände inte då i ytterligheternas begynnelse. Grejen var att "Okejs" skapare Hans Hatwig fick hela cirkusen att funka, och det under flera år. Det var därför ingenting eskalerade till totalförintelse.

Det var då bara ren otur att Hatwig fick för sig att göra sig en snabb hacka på begreppet "Slashers", och lite mer osis på det var det att där inte fanns någon som försökte hindra honom. Otur för att en färdiginspelad och distribuerad film är lite lättare att springa på (eller få) än en som föds och dör som en snabbt övergående idé i någons hjärna. Resultatet av Hatwigs ansträngningar blev i alla fall "Blödaren". Bara uppenbart halvhjärtat inspirerad av "Halloween" och kanske även (På "Studio S"-tiden.) allas favvo "The Texas Chain Saw Massacre", så släpade han ut diverse artister och bandmedlemmar i de småländska skogarna för att spela in en "Rockrysare". Det "ryktades" (D.v.s. Hatwig hittade på det själv.) t.o.m. att Gene Simmons skulle spela ett monster i filmen. Vi säger så här - Det gör inget att ryktet var påhittat. Simmons hade inte räddat någonting, och filmen hade inte blivit ett dugg bättre. "Kultrysare" är en annan benämning som är lite väl djävla lätt att applicera på alla möjliga mutationer, men visst - Det ska folk till allt. Finns det mer än tre beundrare, så blir det visst "kult".

Problemet är att vem som helst inte kan göra en skräckfilm. Det är som om jag skulle sadla om till trubadur fast jag varken kan sjunga eller spela gitarr. Har man ingen koll på vad som får t.ex. Slashers att fungera och dessutom har en direkt ovilja till att göra en genre-film från första början, så kan det bara sluta på ett sätt. I "Blödaren" märks detta så fort den ska och borde ackumelera någon sorts spänning - Det finns ingenting som håller ihop filmen. Den cinematiska närvaron är lika stark som i en hemvideo-snutt från tösens barnkalas på Radhushöjden. När Richard Holms och Henrik Wadlings "The Resurrection Of Michael Myers"-kortfilmer från 80-talet framstår som BÄTTRE än original-"Halloween", så är det verkligen inte frid och fröjd längre. Alla får givetvis försöka. Men faktum kvarstår - En snubbe som Olaf Ittenbach har bättre förutsättningar att få till det rätt än någon som en gång var chefredaktör för "Tiffany". Det tog ytterligare närmare två decennier innan det började dyka upp svenska skräckfilmer med både identitet, hjärta och själ - "Kraftverk 3714", "Death Academy", "Camp Slaughter", "Insane", "Låt Den Rätte Komma In", "Marianne", m.fl. m.fl. Men skillnaden mellan dessa och just "Blödaren" är att det märks lång väg att den sistnämnda spelats in under förhållanden där det har varit lite skit samma med det allra mesta. Och sånt där smittar av sig på tittaren. Om inte filmskaparna bryr sig - Varför i helvete ska man som tittare göra det? Och hur gott humör man än är på innan man börjar glo, så är risken för piss-surhet oroväckande hög bara inom en kvart. Inom en timme har dessutom överlevnadsinstinkten slagits ut. Men då måste vi å andra sidan ned på "Lille Luj Och Änglaljus I Strumpornas Hus" nivå. Riktigt så nära vomerings-skalans nollpunkt är det inte. (D.v.s. trippelpunkten där ett hårt tryck förvandlar maginnehållet till en kaskadspya som delvis blir hängande i luften, delvis blästrar fillingarna från insidan i form av diarré-välling samt delvis kväver vomeraren då sörjan sugs ned i lungorna av undertrycket.)

Så då kan man börja ifrågasätta "Blödarens" genre-tillhörighet. Att tro att den skulle tillhöra någon unik kategori är självlur av högreligiösa mått. Den utger sig för att vara en "rysare" och ska då ses ur det perspektivet.

Två oöverkomliga problem är annars definierade inom rörliga bilder: 1) "Kalles Klätterträd" får inte vara kusligare än en skräckfilm. Och: 2) En Slasher utan blodstänk och coola dödsscener är som en action-rulle filmad med en enda statisk kamera. "Blödaren" har båda av dessa problem. Noll Horror, inget blodstänk och inga mord som är minnesvärda mer än fem sekunder.

Försök för fan att tro mig när jag säger att det oturligt nog påhittade bandet Rock Cats framträdande efter filmens otroligt trista intro är det bästa som händer i de här krokarna. Introt, ja. Det var inte ens originellt när bröderna Lumières "L'Arrivée D'un Train En Gare De La Ciotat" hade premiär: En kille och en tjej med romantik i tankarna. I en avlägsen stuga. Någon smyger runt. Killen drar någon historia om en f.d. mentalpatient som bor där någonstans. Paret blir dödat av galningen som passande nog kallas för Blödaren då han har en märklig form av blödarsjuka. Han är definitivt ingen Michael Myers. Han är inte ens en fattigmans Harry Warden minus sina attiraljer. Den här liraren har en barnvagn med sig.

Det här blir en lika lång dryg timme som på psykakuten en fredag kväll.

Rock Cats var IRL tjej-bandet Revanch som bl.a. 1980 släppte singeln "Känn draget". Sedan högg YouTube en i ryggen igen. (D.v.s. inga fler rökare gick att söka fram utöver singelns B-sida - Som är en cover.) Rock Cats är i filmen ute på landsbygds-turné och har inte bättre tur än att deras turnébuss brakar samman mitt ute i Ingenstans / Småland. Det är ingen idé att sitta kvar i bussen, så de tar sig till fots till Blödarens domäner. Och Blödaren IRL är Åke Eriksson som med bandet Attack hade en hit med "Ooa hela natten" - En låt som jag har lyckats avsky mer och mer för varje gång jag hört den. Vi snackar snart vomerings-skalans nollpunkt igen. Rock Cats blir så klart Blödarens måltavla och... Ja, gissa vad som händer sedan...

Hade Rock Cats ringat in och piskat skiten ur Blödaren, så hade det i alla fall blivit en marginellt mer underhållande film. Nu är det precis som en återupprepning av redan lama Slasher-scener där offren ensamma går iväg av någon anledning, springer på mördaren och försöker fly. Och så ska de ramla av vinddraget när det inte finns ojämna stenar eller rävsaxar att trampa på. En stor del av Blödaren är en sådan här scen i repris ett par gånger - Utan köttiga FX till råga på allt.

Något positivt, då... Finns det ens? Tja, det vore väl Rock Cats och deras utstyrslar. Det här borde ha varit en film om dem istället. Den filmen hade i alla fall Hatwig haft en chans att göra något charmigt av. Efter alla år med tidningarna "Poster" och "Okej" borde det för helvete ha funnits idéer och upplägg så det räcker till ett par rullar. Minst.

Det här är bara en låtsas-rysare vars charm, vits och kultvärde är extremt svår att gräva fram ur nästintill ingenting. "Blödaren 2" var det nog ingen som ens vågade tänka titeln på.

 



  

IDÉ : 10%


Lika genomtänkt och hållbar som när ett par gubbar sitter och glor på Slashers och en, smått halv-susig, kläcker ur sig: "Det hade varit kul att göra en sån här rulle." (Synd bara att den här gick så långt som till en färdig film.)

  

STORY : 15%


Enligt uppgift fanns det inte ens ett manus till "Blödaren". Många har sagt det redan, men det märks.

 
  

REGI : 26%


Hans Hatwigs regi sägs ha varit åt det vagt minimalistiska hållet. Vet ni för fan vad? Det märks också.

  

FOTO : 38%


Ryfors bruk har en skönt gammaldags stämning. Men filmfoto skapar inte sig självt.

 
  

SKÅDESPELERI : 37%


Det finns en orsak till varför pop-artister ska vara pop-artister. Revanch räddar det lilla som går att rädda av filmens mindre korkade bitar.

  

MUSIK : 11%


Ingen Attack eller Wizex på soundtracket i alla fall. (Bara det är ju ett stort plus.) Men Tord Widlunds score är... Inte något mästerverk...

 
  

TEMPO : 15%


Dessa 88 minuter går så förbannat långsamt att om man skulle somna under tiden, så skulle man hinna dö av näringsbrist innan man vaknar.

  

ATMOSFÄR : 30%


Kanske kan "Blödaren" användas till att brutalt rycka bort en och annan 80-talsromantiker från deras blinda kärleksideal. Men jag tror inte att det var syftet med filmen?

 
  

UTFÖRANDE : 16%


Filmen blev klar åtminstone...

  

REPRISVÄRDE : 7%


Aldrig.
 
 
 

Rock Cats. De lirar i alla fall rock.

 
 

Innan man har sett filmen, så kan man försöka intala sig att den verkligen är en kultig och orättvist bespottad juvel. Hur bra det går är upp till din fantasi och förmåga till självbedrägeri.

 
 

Någon borde verkligen ha dragit i handbromsen och satt stopp för det här.

 
 
Nej.