The House By The Cemetery


• Lucio Fulci • Italien • 1981 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Quella Villa Accanto Al Cimitero


SPELTID:

• 82 min.


MEDVERKANDE:

• Catriona MacColl
• Paolo Malco
• Ania Pieroni
• Giovanni Frezza
• Silvia Collatina
• Dagmar Lassander
• Giovanni De Nava
• Daniela Doria
• Gianpaolo Saccarola
• Teresa Rossi Passante
• Lucio Fulci


MANUS:

• Dardano Sacchetti
• Elisa Briganti
• Lucio Fulci
• Giorgio Mariuzzo


FOTO:

• Sergio Salvati


MUSIK:

• Walter Rizzati


PUBLICERAD:

• 28 Augusti 2004 - 10:13:29


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

G O R E O M E T R I

 
 

1. Steve hänger i en dörr med en sax i hjärtat (Blodet pissar ur såret.) och en del av hans hjärna ligger utsmetad över hans hjässa.

2. En tjej får en stor kniv genom huvudet. (Knivspetsen sticker ut ur hennes mun när hon kollapsar på golvet.) När liket släpas bort blir det ett långt blodspår på golvet.

3. En skyltdocka tappar helt plötsligt huvudet och ramlar omkull. (Blodet forsar från halsen och ut på golvet.)

4. En snutt av ovanstående scen går i repris när Ann presenterar sig för Lucy Boyle.

5. En fladdermus attackerar Norman. Han sticker ihjäl den med en sax, vilket leder till en hel del blod som stänker.

6. Laura blir mördad med ett spett. Hon blir stucken tre gånger - Den sista gången i halsen, vilket leder till en slow motion blodfontän ala Fulci. (Och denna är givetvis den andra av två snyggaste någonsin i en Fulci-rulle.)

7. Ett par liter blod rinner ur Freudsteins grav.

8. Rester av likdelar och blodpölar finns utspridda precis överallt i Freudsteins källare. (Plus ett sargat barnlik som ligger på en bänk.)

9. Ann får halsen avskuren tre gånger. (Läs: Mycket blodsprut!)

10. Anns huvud studsar nedför en källartrappa.

11. Freudstein får handen avhuggen när han blir träffad av en yxa.

12. Blodet forsar ur Freudsteins kapade handled när han sitter på en bänk och gråter.

13. Bob får syn på Anns och Lauras lik samt en man som ligger uppsprättad på en brits.

14. Norman hugger Freudstein i magen med en kniv och vrider om den. Det väller ut förruttnad kött-puré och likmaskar.

15. Freudstein sliter loss ett stort stycke ur Normans hals. (Blodet pumpar i slow motion.)


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx------
2006------------
2007------------
2008------------
2009------------
2010------------
2011------------
2012-101010109


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009-----2-----5
2010-2--1--5----
2011--------5-23
2012231445


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

16 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. EC Entertainment
II. EC Entertainment
• DVD MINI-RECENSIONER:
III. Horse Creek Entertainment
• BD RECENSIONER:
IV. Blue Underground
• MEDIAGLUTT:
V. DVD Vs. DVD » House By The Cemetery, The : Anchor Bay Entertainment Vs. Arrow Films
VI. DVD Vs. DVD » House By The Cemetery, The : Anchor Bay Entertainment Vs. EC Entertainment
VII. DVD Vs. DVD » House By The Cemetery, The : EC Entertainment Vs. EC Entertainment
VIII. DVD Vs. DVD » House By The Cemetery, The : EC Entertainment Vs. Horse Creek Entertainment


 


 
 
  

"Can anyone survive the demented marauding zombies in..."

Den taglinen är i och för sig betydligt bättre än: "Beware the demon forces of the... Blood beasts." (Va?!! Vadå för demoniska krafter?! Vadå för blodbestar?!), men det där med "zombies" i plural är lite väl vilseledande - Inte vilseledande eller direkt felaktigt tekniskt sett, men om man ser på inom vilka ramar Zombie-konceptet rör sig inom, så finns det några dag-och-natt skillnader. Men så har även "The House By The Cemetery" ytterligare en tagline: "Read the fine print. You may have just mortgaged your life!" Den är t.o.m. lite fyndig, men den framstår mest som nonsensisk och skitnödigt "Hollywood"-aktig när man väl har sett filmen några gånger. Vi får en helt annan vy på saker och ting i och med Fulcis sista riktiga Horror-mästerverk. Det här är ingen djävla dussin-rysare. Det finns praktiskt taget ingenting med "The House By The Cemetery" som är traditionellt eller uttjatat. (Speciellt inte på den här tiden och personen som gjorde kopplingen till "The Shining" borde inte få yttra sig om film överhuvudtaget.)

Den första bilden på de mossiga, gamla gravstenarna med självaste Huset i bakgrunden sammanfattar hela filmens titel med ännu ett klassiskt Fulci-motiv - Ett Hus. Vid kyrkogården. Det står där av en speciell orsak och det har en historia som nog de flesta (Som är allergiska mot väldigt långärmade tröjor.) skulle hålla tyst om. Bildernas kyla är omedelbar och Sergio Salvatis kamera hänger kvar på Huset ett tag. Vi ser en ljuskägla från en ficklampa glida förbi fönstren i vardagsrummet. Någon verkar vara hemma. En närbild på en gravsten inuti Huset och en panorering upp till en tjej (Daniela Doria) som just håller på att klä på sig. Hon ropar på en viss Steve och frågar om han är påklädd. Uppenbarligen har de inte spelat poker, men... Steve svarar inte. Huset verkar inte heller vara deras då det ser obebott och riktigt nedgånget ut. Och så risigt att man praktiskt taget känner stanken av "det". Vi skymtar ännu en ljuskägla i rummet intill och tjejen börjar bli något nervös. Hon tror att Steve har gått och gömt sig och börjar att leta efter honom lite försiktigt. Dörren till källaren står öppen och i mörkret ser tjejen ännu en mysko ljuskägla. Men så glider en dörr upp... Tjejen vänder sig om... Och där hänger Steve fint fastnaglad på en dörr. Någon har kört en sax rakt in i hjärtat på honom och minst hälften av Steves hjärnsubstans har vällt ut genom hans krossade skalle. (Så ska de förintas. De ska inte ha skuggan av en chans att överleva.) "First female victim" börjar gallskrika, och i nästa ögonblick har hon fått en stor kökskniv modell "Norman Bates" genom huvudet - In i bakhuvudet och ut genom munnen så att den blodiga spetsen syns. Tjejen kollapsar på golvet. En ordinär hand tar tag i hennes vänstra vad och en Zombiefierad hand tar tag i hennes högra innan den okända personen börjar släpa bort henne. Det blir ett fint blodspår på golvet medan hennes lik släpas mot källaren... Genom den öppna dörren... Och in i mörkret... Dörren stängs av sig själv och förtexterna dundrar igång med Walter Rizzatis kyrkorgel-masturbation i högtalarna.

Under förtexterna får vi se själva Huset utifrån, och efter dem zoomar vi in mot ett av fönstren. I det dyker en flicka upp från bakom gardinerna. Hon lyfter handen och ser något förskräckt ut - Det är precis som om hon vill säga något varnande till den som ser henne. (Piano-låten som spelas på soundtracket låter väldigt ödesdiger och mollstämd. Den skapar omedelbart en otäck stämning fast det egentligen är ett vackert stycke.) Vilket någon gör. I detta fall är det Bob Boyle (Giovanni Frezza) - En pojkvasker på ca. 10 bast som sitter och dagdrömmer medan han tittar på ett foto av Huset som hänger på väggen i lägenheten. Det är alltså i själva fotot han ser flickan. (Som heter Mae, vilket vi senare får veta.) Fulci gör en Satans snygg övergång från det riktiga Huset till det svartvita fotografiet som kameran zoomar ut från. Bob fortsätter att betrakta fotot. Han är helt i sin egen värld när hans mamma Lucy (Catriona MacColl) frågar honom om vilka prylar han vill ta med sig. De ska tydligen åka någonstans. Bob frågar varför flickan i fotot inte vill att han ska åka. Lucy tittar på fotot... Men där syns ingen flicka... Bobs story blir inte bättre av att han påstår att hon vinkade och pratade med honom. (Här använder ljud-designern två olika effekter på dialogen för att vi ska höra att Bob halvt om halvt befinner sig i sin egen värld.) Kameran zoomar in fotot igen och... Visst fan står tösen där igen! Hon håller upp handen och verkar ropa något. "Kom inte hit! Det luktar skit! Det luktar brännvin och dynamit!" Efter en övergång till Huset får vi se Mae som står utanför Huset med en docka i famnen. Mae verkar väldigt bekymrad när hon insett att Bob + familj är på väg. En kvinnoröst kallar på henne och säger att det är dags att gå hem. Mae vägrar och säger att: "Näe, du. Detta är viktigt".

Norman Boyle (Paolo Malco) och Dr. Müller (Lucio Fulci) kommer ut från ett forskningsbibliotek vid namn "The New-York Historical Society". Norman har övertagit en forskning rörande självmord efter en viss Dr. Eric Petersen och det är tack vare Norman som projektet kan fortsätta. För Petersen har tydligen inte bara oväntat tagit livet av sig, utan även hans älskarinna Sheila. Som Petersens vän vill Müller helst att Norman fortsätter hans arbete (Med en rejäl löneförhöjning på köpet.) och får det publicerat. (Så kan man ju också bli känd.)

Norman och Lucy packar bilen knökfull (T.o.m. krukväxterna får följa med.) och gör sig redo för att lämna New York och åka till New England. Familjen ska nämligen bo där medan Norman slutför Dr. Petersens projekt. Sagt och gjort... Dessvärre har Lucys "velande" lett till att familjen Boyle inte får hyra det hus de först hade tänkt att hyra. (Eller så är det ödet som spelar ett spratt och tvingar människor att ta vissa beslut mot sin undermedvetna vilja.) Men Norman har via Professor Müller fixat "ett finare hus" för att familjen ska slippa bo i ett tält. (Med tanke på hur filmen slutar, så hade det nog inte varit helt kattpiss.)

The Boyle hits Boston... Och sedan hålan New Whitby som ligger utanför stan... Under tiden står Mae och tittar på några skyltdockor i ett skyltfönster. Dockorna föreställer en pojke i keps (Som ser ut som själva fan. Inte kepsen alltså, utan pojken.) och två unga kvinnor - En blondin och en brunett. Helt plötsligt tippar brunettens huvud framåt och skiljs från kroppen... Det märkliga är att dockan ser ut att vara gjord av kött och blod. Den ramlar omkull på golvet och i nästa bild ser vi det avkapade huvudet och kroppen med blodet forsande ur halsen. På något kusligt sätt ser huvudet ännu mer realistiskt ut nu. (Detta är ta mig fan en av de första riktigt, riktigt kusliga scenerna i filmen.) Mae börjar gråta och säger åt någon att "inte göra det"... Mystiken tätnar på riktigt nu...!

Medan Norman och Lucy går in på "Real Estate" för att prata med mäklaren får Bob stanna i bilen. Mäklaren Laura Gittleson (Dagmar Lassander) ger Norman några papper att fylla i samt nycklarna till "Freudsteinshuset" (Som Lauras kollega kallar det.) innan Laura rättar honom och säger att det heter: "Oak Mansion". Laura undrar i nästa ögonblick om Norman inte redan har varit i huset. Norman förnekar det och Lucy ser lite undrande ut. Medan Norman och Lucy är inne hos Laura sitter Bob i bilen och leker med en radiostyrd bil. Helt plötsligt hör han Maes röst. Hon säger att hon är på andra sidan gatan. Här är det redan uppenbart att Bob och Mae har telepatisk kontakt och att något "overkligt" är i görningen. Precis som Emily i "The Beyond" säger Mae att hon har väntat på [Bob], men att han inte borde ha kommit dit. Bob säger som det är - Att det är föräldrarnas fel eftersom de aldrig lyssnar och bara gör som de själva vill. Här är det lika självklart att det finns ett "Barn vs. Vuxna"-tema som skapar en ogenomtränglig barriär mellan Bob och hans föräldrar. Detta kommer senare att slå bakut p.g.a. en serie oväntade incidenter, triggade av mekanismer som ingen av filmens personer kommer att kunna förklara eller förstå. Men Bob verkar inte helt oskyldig och oförstående, utan man kan tycka att han rent av verkar ond på ett barnsligt sätt. (Det finns ju de som påstår att barn föds onda och att uppväxten är tänkt att förändra barnet till något gott.) Ondskan känns dock inte utstuderad, men den är ren och går hand i hand med total samvetslöshet och en brist på empati.

Jag är säker på att Fulci alltid förstod denna "ondska" och att gränserna mellan den och ett barns värld aldrig är klart dragna. Denna värld präglas av ett renodlat, passivt hat mot vuxenvärlden. (Som kan ta sig oförklarliga, nästintill psykopatiska uttryck - Som att t.ex. vilja skada eller t.o.m. förinta en pappa.) Hatet inkluderar allting i denna anti-värld som inte går att förstå trots ansträngningar. Det är så äkta att det helt och hållet blir irrationellt i en vuxens ögon. Det är t.o.m. bortom hat - Ett själsraseri riktat mot levande människor i ens närhet. Parallellt med detta existerar en själslig allians med fantasifostren samt djupa rädslor för det oförklarliga som automatiskt inte väcker ovan nämnda hat i en. Allt detta kommer att få en betydelse längre fram i filmen när filmens enda "Zombie" presenteras. Men genom hela berättelsen är Bob denna ondska personifierad och hans "oförstånd" till mycket av det som sker bortom hans vanföreställningar är nästan inte mänsklig. Han är inte barnet som lever ut sin definierade ondska (Genom att exempelvis koka levande katter i en gryta.), utan han är ondskan i ett barns skepnad. Han skulle förmodligen fascinerat se på om någon eldade upp små, levande varelser / djur och leva ut sitt brinnande hat genom denna passivitet. Utan ånger. Ja, vi har oundvikligen att göra med flertalet av Freuds teorier, och Oidipus-komplexet spökar nog rätt duktigt i bakgrunden för Bobs del. Där finns pappan som vill sabba den trygga tillvaron (Lägenheten i New York där ju Mae "kontaktar" honom för första gången och säger "Stopp.".) och isolera mamman i ett hus. Till råga på allt ska Bob avskärmas från henne via barnvakten som dyker upp inom kort. Inte undra på att han omedvetet släpper lös monstren - Bokstavligt talat. Monstren finns i närheten inom alla familjer, men i Huset är det bara en som figurerar som "konsult-monstret".

Norman och Lucy åker då till Huset och Laura visar dem vägen. Bob verkar ha ledsnat på att vänta och har därför sjappat, men han sitter visst bara på gräsmattan på andra sidan gatan och leker med en enbent docka som han fick av Mae. Sättet han smeker den på verkar nästan omvårdande på ett "vuxet" sätt. Bob säger att hon träffade flickan från fotot och att han pratade med henne. Trots att Bob bara "försvann" under en liten stund blir Lucy rejält oroad, nästan panikslagen. Man undrar om inte grabben är extremt överbeskyddad och att Norman känner någon sorts avundsjuka gentemot honom? Vidare kan man också undra om inte Lucy känner att Bob egentligen är den enda mänskliga närheten som hon kan få? Med den barriären mellan dem att Bob inte kan ta rollen som hennes partner. (Av lite andra skäl än det som har med könsmognad att göra.) Och att Bob inte kan begripa vikten i att uppfylla denna roll dygnet runt. (Man behöver trots allt "leka" oavsett ålder.) Det är något ogripbart märkligt med denna familj. (Och som sagt - Freuds teorier gör sig påminda senare i filmen och inte enbart för att namnet liknar Freudsteins.) Kameran zoomar in på dockans ansikte. Det är än så länge för tidigt att säga vad den har för betydelse, men det finns en förklaring till att den bara ett ben. (Jämför med skyltdockan som tappade huvudet.) Sedan har den en kuslig likhet med Laura. (Samma frisyr och liknande ansiktsdrag.) Maes dockor kan också vara en länk mellan henne och hennes sätt att se in i framtiden. Framförallt kan hon se vad som kommer att hända människorna som dockorna liknar.

Lägg också märke till hur den första dialogscenen mellan Bob och Mae utspelas med både närbilder på dem när de pratar med varandra och helbilder för att visa att de faktiskt kan prata med varandra obehindrat trots det fysiska avståndet. (Förut gick det ju t.o.m. med en enkel artefakt, ett foto, som hjälpmedel.) Vi har t.o.m. svårt att se var exakt Mae står. (Framför kyrkan.) Ja, kanske inte på en bioduk, men... Väl utanför Huset hoppas Laura att familjen ska trivas. Hon säger också att hon ska fixa en bra barnvakt åt dem. Lucy märker med en gång att Huset är extremt likt det som fotot i New York-lägenheten föreställer. Norman säger att det är möjligt, ser för ett ögonblick skum ut, och förklarar det med att det säkert finns hundratals liknande hus i området. (Så man kan dessutom undra varför fotot hänger där i lägenheten till att börja med.) Lucys blick fastnar på Huset och hon känner på sig att något inte står helt rätt till. Hon dagdrömmer sig iväg en liten stund, men det är ingen trevlig dagdröm att döma av hennes ansiktsuttryck.

Familjen går in och börjar packa upp diverse mer eller mindre viktiga grejer medan Bob kör omkring med sin röda, fula bil. Lucy undrar om det ändå inte hade varit bättre om Bob och hon hade stannat kvar i New York. Det tycker inte Norman, som påstår att det hela är tänkt att vara en avkopplande semester för familjen medan han forskar. Lucy får syn på dockan (Med ena armen tvärs över halsen och slutna ögon. Lägg märke till detta.) som ligger på en låda. Hon undersöker den och reagerar smått hysteriskt på att "Bob alltid tar hem en massa skräp". (Vilket troligtvis är en reaktion på diskussionen om att "stanna i New York" några sekunder innan.) Norman tror att det bara är hennes nerver som är trötta och att hon borde ta pillren hon fick. Lucy vägrar eftersom de inte behövs plus att hon har läst att de kan orsaka hallucinationer. Och hallisar är nog det sista hon behöver med tanke på att hon inte verkar må helt hundra.

Och så har vi källardörren som en reguljär dörr och, i det här fallet, en port rakt ned i ett Underjordiskt Helvete... Laura har tydligen spikat igen den (Antagligen efter Petersens död.), men Norman frågar om de inte ska öppna den. Lucy vill hellre att han gör i ordning rummen först. Och så är det dags för Bob att sova middag, vilket han inte vill som vilken... Sund unge som helst med väldigt mycket fritid och överskottsenergi... Lucy känner fortfarande på sig att något inte är riktigt som det ska. Hon vänder sig om... Och där står Ann. (Ania Pieroni) Hon presenterar sig som barnvakten som Laura har skickat. (Snabb service där.) Ann är inte bara barnvakten, utan hon "råkar" även vara porträttlik skyltdockan som blev huvudet kortare förut.

Det är sent på kvällen och det lyser fortfarande i ett av Husets rum. Lucy har däckat, men Norman har ännu inte gått och lagt sig. Han sätter sig för att jobba en stund och hittar i högen dokument och böcker en mapp som det bara står "Freudstein" på. Norman öppnar den och av någon anledning är den ungefär lika tom som min plånbok. Just då hör han något märkligt ljud någonstans i Huset. (Följt av en effektiv och påträngande "reaction shot" med en kort och hastig inzoomning.) Det låter precis som om ett barn gråter någonstans. Han går runt för att kolla läget och ser först efter om det är Bob som är ledsen. Men han ligger och sover fult, så det kan inte ha varit han. Och så hör Norman ett annat lika märkligt ljud när väl gråten har tystnat. Han springer genom huset från rum till rum och märker istället att Ann håller på att bända loss brädorna från källardörren i matsalen. (Det är alltså tvunget att göras klockan två på natten? Och det kunde inte ha väntat tills imorgon?) Blickar utbyts... Men inget sägs... Norman låter henne fortsätta. (Det är solklart att de har träffats tidigare och / eller att de har någon historia som båda gärna vill hålla så hemlig som möjligt.) Här är det också omöjligt att lista ut varför Ann just måste öppna källaren om Laura först har beordrat att den ska förseglas. Kanske är familjen Boyle den "rätta" familjen som dyker upp i Husets historia och att öppnandet av källaren därför har en mening.

Det är helt plötsligt en dag ute på stan och Norman och Lucy planerar vad de ska göra under dagen. Lucy får syn på Laura som kommer gående på andra sidan gatan. Lucy hälsar på henne, men Laura verkar låtsas att hon inte känner igen henne. Kanske har hon distanserat sig helt från familjen Boyle efter att ha skickat dit Ann. Kanske har hon redan glömt bort dem. Eller kanske är det som Lucy tror - Att hon helt enkelt ignorerar dem. (Fast så inte är fallet. Det är Norman som tycker att Lucy kanske behöver glasögon, trots att Norman också måste ha sett Laura, och trots det faktum att hon faktiskt var där.) I och för sig ser man Laura med glasögon senare, och om hon är närsynt (Vilket jag tror att döma av linserna.), så ser faktiskt folk suddiga ut på avstånd. Och om någon då hälsar, så låter man kanske bli att hälsa tillbaks om man inte är säker på vem det är eller om man är osäker på att personen ifråga faktiskt hälsar på en. (Ja, jag är rabiat i mitt sätt att försvara "felen" i Fulcis mästerverk. Stäm mig, då.) Både små och stora pinsamheter vill väl alla undvika så gott det går.

Norman lovar Lucy en middag med tända ljus (Det brukar heta så.) och det som hänger i luften har helt plötsligt mattats av lite. (Märk väl att det står lite.) Norman och Lucy skiljs åt, och Norman går till biblioteket där Petersen forskade. Av Mr. Wheatley (Carlo De Mejo), föreståndaren på biblioteket, får Norman veta att Petersen gradvis blev mer och svartsjuk på sin älskarinna Sheila och att han började bete sig mer och mer underligt. Wheatley undrar dessutom vad Petersen ville fråga Norman om den gången han besökte honom tillsammans med sin dotter. (Nog för att Bob är lite feminin av sig, men kom igen!) Problemet är då att Norman aldrig ens har träffat Petersen. Wheatley verkar lite undrande och kunde ha svurit på att Norman har varit där tidigare. (Precis som Laura också trodde. Parallella tidsaxlar som spökar? Ja, jag tror det. Och man får bokstavligt talat dra åt Helvete för att få klarhet i detta.) Wheatley presenterar sin assistent Daniel Douglas och säger att om det finns något dokument han behöver få fram, så är det bara att fråga Daniel. När Wheatley har försvunnit visar Daniel Norman Petersens material som bl.a. inkluderar listor på försvunna personer. Sedan visar han räcket som Petersen hängde sig från. (Daniels märkliga sätt och totala brist på social kompetens gör att han är utmärkt för sitt yrke.) Under tiden är Bob ute och leker. Han har som vanligt slarvat bort sin radiostyrda bil och går runt bland gravstenarna på kyrkogården en bit från Huset. Han hittar bilen vid Mary Freudsteins grav. Mae frågar om Bob vet vem Mary var. Nej. (Hur skulle han kunna veta?) Men det var i alla fall Dr. Freudsteins fru. Och Mae säger att hon egentligen inte är begravd där. (Hon levde tydligen mellan 1860 och 1915.) Norman börjar gå igenom högarna med Petersens skit och hittar bl.a. ett gammalt dokument som berättar att Freudstein bannlysts från att utöva sitt yrke. På livstid dessutom, så det måste ha rört sig om något riktigt dåligt.

Lite senare är Mae på sitt rum och har spanat in Huset från sitt fönster trots att det inte går enligt hennes mamma. (Som vi inte får se i bild än.) Maes rum är nästan fullt av dockor i olika storlekar. (Och där på golvet sitter t.o.m. dockan som Bob fick förut.) Helt plötsligt, när det är läggdags, säger Mae att inte gå in i Huset. Vilket Laura gör. Ingen i familjen är hemma och hon går från rum till rum och ropar på både Ann, Lucy och Norman. När Laura får syn på någon utanför fönstret går hon över gravstenen på golvet... Som spricker. Hennes fot fastnar och hon faller omkull. Ljuset släcks... Och från någons synvinkel får vi se hur denna någon (Med en högerhand som inte är i världens bästa skick.) tar upp ett spett och närmar sig Laura... Som inte kommer undan. Och så blir Laura stucken i bröstet med spettet... Mördaren vrider om det och blodet sprutar... Laura kan bara maktlös känna hur hon långsamt blir köttad. Och så blir hon stucken en gång till lite högre upp... Mer blod... Mördaren verkar uppenbarligen njuta av det här... Och till sist får hon spettet rakt i halsen... Spettet glider in... Lite blod stänker ut... Och när spettet dras ut kommer blodfontänen i slow motion. (Och från flera olika vinklar för maximal impact.) Mördaren släpar sedan bort Lauras lik över golvet och mot källaren. Det märkliga är att hon nu har mist vänster öga. (Enligt säkra källor filmades en ögonköttar-scen liknande den i "Zombi 2", men att Fulci inte tyckte att effekten var bra nog.) Innan källardörren smäller igen och Laura dras in i mörkret hör vi barngråten som har hörts lite här och var i Huset tidigare.

Det här är en avgörande vändpunkt som har en djupare betydelse för det som sedan händer i resten av filmen. Här börjar allting falla på plats från två olika håll. Å ena sidan är "upplägget" definierat, men å andra sidan finns det ingenting som direkt har avslöjats. Allra minst den mystiska Freudstein vars gravsten finns under en matta i vardagsrummet. (!)

Jämfört med de andra tre Fulci-rullarna med "liknande" tema, så är "The House By The Cemetery" en av de minst Gore-fyllda. Men. Det finns å andra sidan något riktigt groteskt över våldet i filmen. Den obegripliga och överdrivna blodutgjutelsen och lemlästningarna som utförs av en till hälften omänsklig mördare (Eller ett odjur i en sorts mänsklig skepnad.) skapar en alienation mellan filmen och tittaren. T.o.m. stämningen inuti Huset är alienerande och det groteska sitter snorsegt i väggar och tak likt tjärstalaktiter i en kedjerökares rökrum. Och det blir sannerligen inte försvagat av alla makabra ögonblick och den hundraprocentiga mardrömslogik som både karaktärer och händelser följer.

Precis som i "City Of The Living Dead" och "The Beyond" spelar Catriona MacColl en kvinna som enbart genom sitt sätt att vara och reagera väcker beskyddarinstinkten i en. Här är hon dock mer mentalt skör än i de två andra filmerna, och därför är hon svårare att nå (Läs: Förstå genom hennes sätt att kommunicera.) på något sätt. På tal om det, så finns det uppenbara kommunikationssvårigheter mellan man och fru i filmen - Både verbalt, mentalt och själsligt. En slags ogenomtränglig kyla råder även i stunder då de kramar varandra, ofta i anslutning till något jobbigt som har hänt. De är på helt olika nivåer, helt enkelt. Men trots detta känner man inte mindre sympati för Lucys personlighet och oförmåga att hantera jobbiga situationer. Sedan skadar det inte bilden av själva karaktären Lucy även om man jämför henne med både Liza och Mary. Det förstärker bara dessa sympatier och de tre skulle nästan kunna vara samma person med några års mellanrum då de har genomlidit olika skräckfyllda stunder, tragedier och trauman. (Jag menar att om man blir levande begravd, hamnar i en likmask-storm, gråter blod och vandrar genom Mörkerhavet, så är det kanske inte så konstigt om man börjar balla ur vid något tillfälle.)

För att citera Petersen: "I've lost all critical perspective." "The House By The Cemetery" får en alltid att fundera över vad det är som egentligen gör filmen så hemsk. Är det stämningen i Huset? Är det den som slår sina klor i en och får en att bäva för att man ska se ett par lysande ögon i mörkret? Den är naturligtvis en viktig del i det hela. Eller är det upptrappningen som känns så förrädisk att man fastnar i ett tillstånd av fasa? Alla gånger. Upptrappningsfasen i filmen är noggrant upplagd för att den sista fasen ska kunna ha scen efter scen där varje ny händelse är ännu kusligare och ogripbar än den föregående. Detta blir mest markant i scenen där Ann går ned i källaren för att leta efter Bob. Sedan kommer en minimal andningspaus innan scenen fortsätter med mordet, sedan där Bob går ned ensam i källaren och till sist där hela familjen hamnar där nere och tvingas möta Freudstein i hans egen dimension. På grund av denna intensifiering i rena skräckscener är det viktigt att ingenting i nämnda intensifiering avslöjas eller förstörs av scener innan slutfasen. Hade vi sett Freudstein innan den, eller om vi hade sett flera mord i anslutning till hans konstanta jakt på kroppsdelar, så hade inte mötet och övergången till den andra dimensionen känts lika läskig. Därför motar Fulci än en gång logiken vid dörren bokstavligt talat och transformerar filmen till en ren skräckfilm i slutakten. I en enda akt blir den dessutom betydligt mer koncentrerad än t.ex. i "The Beyond" där hela filmen är skräck rakt av. (Med helt andra styrkor, givetvis.)

Man måste väl ändå säga att "The House By The Cemetery" nästan är lika fulländad som "The Beyond". Det fulländade uppnås dock bara på ett lite annorlunda sätt. Den enda märkbara skillnaden är att den förstnämnda filmen är mer inramad i en bestämd handling (Ni vet - Familj flyttar in i ett hus, etc. Blah-blah-blah.) och inte ett öppet tema som i "The B-Movie" i vilken händelser utnyttjas till att fånga essensen i temat istället för att forma en handling ur den. Därmed är det inte sagt att Huset inte har liknande tematiska sekvenser som t.ex. "City Of The Living Dead". Men författarna Elisa Briganti, Lucio Fulci, Giorgio Mariuzzo och Dardano Sacchetti lyckades med konststycket att beröra olika aspekter utan att göra dem övertydliga och på grund av det förstöra lite av stämningen. (Ett otroligt klassiskt misstag som tusentals och åter tusentals manusförfattare har gjort genom tiderna. Och vissa lär sig aldrig.) Som väntat ser inte "faserna" likadana i "The House By The Cemetery" som i t.ex. "The Beyond". Introt kan inte ses som en egen fas eftersom den egentligen inte har någon betydelse för handlingen i sig. Den första fasen (Om man ska hålla sig till fyra stycken.) är snarare slut när familjen Boyle väl kommer till Huset för första gången. Fas två slutar när Norman låser upp källaren och upptrappningsfasen (Även om den tar längre tid på sig än vad den gör i "The Beyond".) når sitt slut när Ann för första gången måste gå ned i källaren. Det är under den sista fasen (Ungefär vid sextiominutersstrecket.) som man märkbart känner av denna intensifiering i både händelser och genom temat som en egen kraft. (Den bärande kraften som bär sig själv.) Hur man än ser "The House By The Cemetery", antingen som ett fristående tema eller bara en jäkligt förrädisk och kuslig film, så kan man inte komma ifrån att den känns hemskare på flera plan än någon annan av Fulcis filmer. Om man tänker sig att våldet i "The New York Ripper" är brutalt och naket, så är skräcken lika brutal och naken i "The House By The Cemetery". Fulci överträffade inte känslan i denna film varken före eller efter, utan här nådde han den absoluta höjdpunkten av sin förmåga - En kaskad av intryck ursprungna från ovan nämnda tema utan att han avmagnetiserar den med en massa förklaringar och rationaliserar dem som en person som inte kan acceptera sin verklighet som den är. En sådan person tror ibland inte ens sina ögon, utan har en logisk förklaring till allt som sker. Denna logik anpassas sedan utifrån personens tankar och värderingar för att till varje pris hålla skräcken på avstånd. En explosion. Som återigen inte inträffar.

Det är just motsidan av ett sådant avståndstagande som "The House By The Cemetery" skildras från. Saker verkar stämma och sedan gör de inte det utifrån ens eget tankesätt. För att åter koppla rörliga bilders betydelse i ett större sammanhang till de två anti-symmetriska sidorna i dem, så hittar man hela tiden skillnaderna från och med att "fas två" avklarats. Det kanske t.o.m. är Freudstein själv som medvetet styr dimensionsskiftningarna för att komma åt sina offer. (Helt klart är att han inte kan lämna Husets fysiska dimensioner.) Lucy representerar på något sätt känslan av att uppleva två sidor av samma universum som dessutom är på kollisionskurs. (Källaren och bottenvåningen är de fysiska planen för detta.) Och Bob är naturligtvis på den andra sidan av allting som händer. (Hans fantasivärld där han räddar Ann och hans låtsaskompis som i själva verket är så långt ifrån en låtsaskompis man kan komma.) Ett bra exempel på detta avstånd på det ena fysiska planet är när Bob ser sin pappa rusa ut ur källaren med en fladdermusen som kalasar på hans hand. Trots att han måste se fladdermusen och farsans paniska uttryck, frågar han vad som är på tok. Bob blir t.o.m. chockerad när Norman viftar med den sårade fladdermusen så att blodet skvätter, precis som om det vore världens åttonde underverk att fladdermusen blöder om man sticker en kniv i den. Det är den totala oförståelsen för andras lidande som speglas i dessa ögonblick. Samma med Lucy när hon flippar ur över saker och ting, bara för att senare ifrågasätta Bobs livliga fantasi. Och den tråkiga Norman i mitten som aldrig tar in några andra tankar än de han har lärt sig akademiskt. Förrän det är försent, d.v.s.

Så här finns också en total oförmåga till kommunikation som överförs till tittaren och som i sin tur väcker känslorna av skräck som grundas i det okända (Husets historia.) och det som ingen har sett. (Freudstein i källaren.) Här gnisslar motsatserna hela tiden mot varandra och friktionen bygger upp en ohygglig laddning av fasa som aldrig får utlopp någonstans. Men den sätter sig djupt i den som tittar och speciellt den som är beredd att titta lite närmare. Det verkar annars som om det alltid finns en återvändsgränd som man hamnar i förr eller senare. Lite av denna fruktade "återvändsgränd"-känsla får man efter att sluttexterna till "The House By The Cemetery" rullat klart och den drillande kvinnostämman tonat ut tillsammans med kyrkorgelriffet i bakgrunden. Man kan undra varför det inte kom fler filmer med samma genomgående känsla av fasa innan man slänger på "Manhattan Baby" för att desperat försöka hitta något lika atmosfärstyngt i den. Hur stor positiv överraskning den filmen än är, så känns den tyvärr lite som en återvändsgränd. Samtidigt är det en återvändsgränd som man absolut inte vill backa ur. "Manhattan Baby" har några starka spår av Fulcis naturliga genialitet och den återkopplar då och då till Helvetesportarna, men Fulci lyckades aldrig hitta ut ur sin återvändsgränd och tillbaka. Så på många sätt är "The House By The Cemetery" den sista Fulci-rullen som kunde bli lika uppmärksammad för sitt explosiva innehåll som "The Beyond", "City Of The Living Dead" och "Zombi 2". (Fast "The New York Ripper" blev ju också det - Med all rätta.)

Men Huset har inte bara en eller två bärande väggar inom allt vad Eurohorror heter - Det är den bärande väggen.

 



  

IDÉ : 100%


Ett kusligt hus. Vid kyrkogården. Och Dr. Freudstein... Mer behövs inte, och ändå finns här otroligt mycket mer...!

  

STORY : 99%


Mångbottnad så det skriker om det. T.o.m. när man ser filmen för tjugonde gången, så upptäcker man något som man inte har sett eller reflekterat över tidigare.

 
  

REGI : 100%


Fulci fortfarande på toppen av sin karriär.

  

FOTO : 96%


Sergio Salvati likaså.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Alla är perfekt naturliga i sina roller. Och Catriona MacColl är The Scream Queen.

  

MUSIK : 90%


Walter Rizzatis dängor sitter som pjäxan i skiten, men aningen mer variation hade inte skadat.

 
  

TEMPO : 98%


Inte många sekunders tomgång här, inte.

  

ATMOSFÄR : 98%


"The house... It draws me like an infernal magnet...!" För fan! Det skålar vi på, Peterson!

 
  

UTFÖRANDE : 99%


På många sätt en unik film. En otrolig prestation av alla inblandade.

  

REPRISVÄRDE : 100%


"The House By The Cemetery" växer för varje titt tack vare den fragmenterade handlingen.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Huset.

 
 

"The House By The Cemetery" påverkar alla på något sätt...

 
 

...Men filmen är underskattad på riktigt. Helt utan orsak.

 
 
Det är bara det att "The Beyond" är lite, lite bättre.

TOP CINEMA