Captifs


• Yann Gozlan • Frankrike • 2010 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Caged


SPELTID:

• 80 min.


MEDVERKANDE:

• Zoé Félix
• Eric Savin
• Arié Elmaleh
• Ivan Franek
• Igor Skreblin
• Philippe Krhajac
• Margaux Guenier
• Goran Kostic
• Jana Bittnerova
• Sacha Mijovic
• Clara Barbosa
• Typhaine Hilaire
• Thais Fischer
• Eric Kailey
• Loïc Risser


MANUS:

• Yann Gozlan
• Guillaume Lemans


FOTO:

• Renaud Chassaing / Vincent Mathias


MUSIK:

• Guillaume Feyler


PUBLICERAD:

• 16 Oktober 2011 - 10:30:17


SETT PÅ:

• BD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011----------4-
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Ja, nu börjar det bli alltför länge sedan som man fick sätta tänderna i en sölig skräck-rulle från Frankrike. Så just därför hugger man efter allt man ser - Lite som en desperat jävel på krogen en kvart innan stängningsdags. "Captifs" a.k.a. "Caged" från nykomlingen Yann Gozlan signalerar det här med söl och skräck lång väg - Postern ser nästan ut som ena halvan av den till "Martyrs" och ett litet tag tror och hoppas man t.o.m. att filmen i sig ska vara just en ny "Martyrs". Eller varför inte en rulle som får "Martyrs" att likna ett skittråkigt avsnitt av "Duck Tales"...?!

Ni ser problemet med en gång, va?

Exakte-mente. Problemet är och blir alltid ens egna förväntningar. När minuterna börjar ticka på, så inser man förhoppningsvis så snart som möjligt att det bästa är att ställa om nämnda förväntningar till så nära noll det går - Gozlan och Guillaume Lemans fokuserar nämligen nästan helt på två tunga faktorer av psykologisk art - Fobier och ovisshet. Istället för grafiskt våld. Det finns egentligen inte så mycket utrymme till något annat på åttio minuter för att inte upplösningen ska krackelera och göra filmen till en i raden som man inte ens minns namnet på om ett par veckor. Men därmed ska man inte påstå att "Captifs" inte innehåller några tuffa tag. Det finns - Det är bara inte på "Martyrs"- eller "Inside"-nivå. (Ja, det är dags att släppa det nu.) Glöm också det där med att filmen är "ett måste för alla "Hostel"-fans". Det är lika bra att säga det direkt - "Captifs" har ca. ingenting med "Hostel" att göra.

Carole, Mathias och Samir är kringresande läkare från Röda Korset i forna Jugoslavien. Carole lider av svår kynofobi och ett traumatiskt barndomsminne som konstant återkommer i hennes mardrömmar. Både Mathias och Samir verkar också ha så pass mycket personliga bekymmer att man undrar om de verkligen är rätt personer för jobbet som hjälparbetare. På väg till nästa anhalt stoppas de av ett beväpnat gäng maskerade män som sedan ger dem ofrivillig skjuts till ett skitigt fängelse någonstans i periferin. (Som ligger i Serbien.) Och där sitter redan ett par pers som vet lika lite och som naturligtvis inte kan ett ord franska. Varken fångvaktarna eller plejsets skräckinjagande doktor säger något heller, men trion inser snart att någon vill att de ska vara vid liv av någon orsak. (Infekterade sår ses om, etc.) Och de där orsakerna finns det väl inte så många av. (Det är rätt lätt att gissa sig till. Och det är mer än en synopsis som avslöjar den.)

Och med det bus-i-kvadrat-enkla upplägget finns det inte så mycket man kan göra med ett par tomma fängelseceller och noll parallellhandling utanför dessa. Så man måste in med lite annat i storyn för att man inte ska börja skita hårt i vilket. Och där har vi uppbyggnaden av psykologisk terror och den avgörande punkten där man måste börja (våga) heja på karaktärerna. I det här fallet betyder en ringande telefon ute i korridoren dåliga nyheter på ett eller annat sätt, och till slut blir det så att man bävar för att den där Satans telefonen ska ringa. (Lite som när man jobbar på ett kundcenter.) En trevlig detalj. (Självklart visas den i bild då och då utan att den för den sakens skull behöver ringa.) Precis som att man inte förstår vad the bad guys säger sinsemellan. Carole inser också snart att det kanske är både bäst och dags att börja klura ut minst ett sätt att försöka fly på. Och lita på att turen är på hennes sida i vissa minst sagt kritiska ögonblick. Hon drivs av lite andra motivations-utlösare än vad kanske andra hade gjort i samma situation, och givetvis återkopplar allt detta till minnena som plågar henne - Annars hade det varit rätt så meningslöst att ha med dem i inledningen. Och jo, då - "Captifs" har en final och ett slut som är lite annorlunda jämfört med vad man numera är van vid på det misantropiska 2000-talet, vilket gör att den blir lite som en motpol till vissa andra rullar. Eller ett komplement.

Och visst måste man säga att Gozlan har lyckats skapa en stundtals outhärdligt spännande upplevelse ur ganska så lite - Lite som dessutom har använts i flertalet andra filmer. Men grejen är att han även lyckas skapa total hopplöshet med samma begränsade förutsättningar för att sedan utforma ett scenario där man inte längre vågar hoppas på att något bra ska kunna hända överhuvudtaget. Inlärd hjälplöshet överförd på tittaren. Det är i synnerhet två etapper i storyn där man känner att det är jävligt rökt och att det inte kan bli värre eller sämre. (Men det är just det det blir.) Det är de enkla knepen som fortfarande funkar. I många andra filmer känns vändpunkterna i liknande hopplösa situationer ofta framkrystade (En viss väldigt känd 80-talsrulle gör sig påmind direkt.), men här känns de helt naturliga utan några regelbrott. Man vet var man har allt och man behöver inte ge sin egen misstro något uppskov. (Så var lugn - Det finns ingen som helt plötsligt får övernaturliga krafter och utmärkta kunskaper i närstrid.)

"Captifs" får en hel del näring och tacksam skjuts från den fria och hälsosamma Horror-kultur som Frankrike har byggt upp på snart tio år. Detta är bara en passande krydda eller en precis lagom mängd extra salt i soppan. Man vet inte om det är gott innan man har gett den en ärlig chans. "Captifs" kanske inte är världens mest originella rulle, men den har ändå något som gör att man fortfarande tänker på den från och till under de följande dagarna. För den har då säkerligen inte oddsen med sig när det gäller grundidén och storyn - Man har sett fängelse-misär tidigare. Man har sett tortyr och action med diverse tillhyggen. Och en del situationer vet man ju på förhand att ingenting bra kommer ur dem. Men ändå är det något speciellt som fastnar... Ja, just det - "Substans" heter det visst...!

 



  

IDÉ : 74%


Det finns säkert en och annan film som har en snarlik handling...

  

STORY : 83%


...Så därför är det viktigt att klämma in intriger och vändningar som inte är så vanliga och uttjatade. Och gärna i en fin kombination.

 
  

REGI : 89%


Yann Gozlan får snabbt till en genomgående känsla av desperation och isolering som sedan bara tilltar. Med enkla knep i precis rätt ögonblick.

  

FOTO : 78%


Europeisk landsbygd som europeisk landsbygd. Och ett fängelse som säkert Amnesty International har besökt och sagt: "Ja, men det här ser ju inte så okej ut."

 
  

SKÅDESPELERI : 90%


Zoé Félix som stjärnan får förmedla minst ett par dussin olika uttryck av förtvivlan, och hon gör det jäkligt bra. Philippe "Doktorn" Krhajac är en snubbe som ger lite dåliga vibbar - Milt uttryckt.

  

MUSIK : 63%


Väldigt typisk och ordinär - Precis som om ett program som heter "21st Century Horror Score Generator" hade satt ihop den.

 
  

TEMPO : 89%


Kan man på allvar leva sig in i filmen, så väntar en riktigt sur timme efter den lugna inledningen.

  

ATMOSFÄR : 83%


Kallsvettig.

 
  

UTFÖRANDE : 87%


Kanoners. Det gäller allt från ljudlandskapet och ljussättningen till make-up- och Gore-effekterna. Det vore fel att påstå något annat.

  

REPRISVÄRDE : 77%


"Captifs" håller för att ses mer än en gång, men den kommer nog dessvärre aldrig att erhålla någon högre kult-status eller bli sedd som en klassiker inom Horror. (Som gör att man ser den just därför, alltså.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Slutet som kontrast till resten av filmen.

 
 

En schysst start för ännu en bra filmskapare.

 
 

Första budordet: "Du skall icke blåsa tittaren på Gore-effekter."

 
 
Fransk kvalitet. Som ligger någonstans mellan en orgie i våld och Gore och ett swinger-party. Med en deltagare.

RECOMMENDED CINEMA