Until Death


• Lamberto Bava • Italien • 1987 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Brivido Giallo : Per Sempre


SPELTID:

• 97 min.


MEDVERKANDE:

• Gioia Scola
• David Brandon
• Giuseppe Stefano De Sando
• Roberto Pedicini
• Marco Vivio
• Urbano Barberini


MANUS:

• Lamberto Bava
• Elisa Briganti
• Dardano Sacchetti


FOTO:

• Gianlorenzo Battaglia


MUSIK:

• Simon Boswell


PUBLICERAD:

• 18 Juli 2011 - 14:38:17


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Graveyard Disturbance (1987)
II. The Ogre (1988)


 


 
 

Att Lamberto Bava gav sig i kast med alla möjliga produktioner efter de fullskaliga mästerverken "Demons" och "Demons 2" är lika allmänt känt som att livet är slut efter semestern. Lika slut som efter ett självmord. Serien "Brivido Giallo" med fyra T.V.-filmer är en liten del av dessa "alla möjliga produktioner" eftersom dess innehåll är smått schizofrent. Det finns ingen mer röd tråd än att: "Tja, det är Horror." (Och några hintar av "Giallo" ser man inte skymten av.) Men låt gå - "Per Sempre" a.k.a. "Until Death" är den andra av dessa. (Den första är "Graveyard Disturbance" medan de övriga två är "The Ogre" och "Dinner With A Vampire".)

Denna del börjar i en skåpbil. Linda, Carlo och Luca är på väg någonstans en stormig och regnig natt. Ett triangeldrama verkar ha lösts på smidigast sätt eftersom Luca är död. Turen slutar vid en sjö där den höggravida Linda och Carlo hjälps åt att trycka ned Luca i en lerig grop. Helt plötsligt vaknar dock Luca till liv, men Carlo bankar ihjäl honom med en sten. Luca hinner dock slita åt sig Lindas örhänge innan han blir begravd. Inte kan väl det ha någon framtida betydelse?

Åtta år senare (Enligt en bildtext i början, men den engelska dubbningen envisas med att syfta på när Luca försvann "för sex år sedan". Skit samma.) bor Linda, Carlo och Lindas son Alex i ett hus därifrån de också driver en pasta-restaurang. Ingenting är dock varken frid eller fröjd, utan Carlo är konstant grinig över skit och ingenting. (Det kanske börjar bli dags att memorera numret till familjerådgivningen / psyk-akuten när konflikter inte längre slutar med ett gräl utan med slagsmål eller en sax i bröstet.) Carlo är redan rätt så nojig över att en polis brukar käka på restaurangen, och inte blir det heller bättre atmos av att Linda brukar vara lite "flörtig" inför gästerna och att Carlo är svartsjuk till den grad att det börjar påverka relationen dåligt.

Som om inte det vore nog (Och fy fan vad totalöken det hade varit om det också hade varit allt som handlingen kan bjuda på.), så börjar Alex drömma mardrömmer om den något Zombiefierade Luca som brukar poppa upp ur jorden och gripa tag i honom.

Och en regnig natt dyker Marco upp vid dörren och vill ha ett rum över natten. Carlo tycker att det är en otroligt dålig idé. Men Linda tycker synd om honom och släpper in honom. Marco blir tillfälligt kvar som hjälpreda, men när han berättar saker som inte stämmer i Carlos öron, så spär det bara på hans paranoia. Vem är då Marco? Och hur kan han veta så mycket om Carlos och Lindas liv? Eller är allt bara en serie tillfälligheter? (En av världens mest frekvent ställda och onödiga frågor.)

Men det är bara början. Som alla borderline-psykfall med en för vild fantasi och enkelspårig slutledningsförmåga ballar Carlo till slut ur och blir allt mer våldsam och oberäknelig. Bara två saker biter på honom - Vassa och trubbiga föremål, vilket den något eldiga Linda inte har några som helst problem med att ta till när orden inte går fram. Och Alexs mardrömmar blir allt mer intensiva, speciellt när Zombie-Luca börjar kalla honom för sin son. När han berättar om detta för sin morsa viftas det bort lika snabbt som teorier om valfria varelser under sängen som teleporteras dit med hjälp av mörkrets inbrott.

"Until Death" sägs vara en skräckfilms-version av "The Postman Always Rings Twice", men i Lamberto Bavas utflykt är både roller och plot-twists lyckligtvis omkastade. (Och inte fan hade Tay Garnetts film en Zombie i mixen!) För att inte bli alltför förutsägbar, så klämmer Bava till med en del klassiska trick som kräver lite s.k. "suspension of disbelief". (Andra skulle bara kalla det för "rabiat nonsens".) Men det artar sig rätt väl när historien klarnar och det blir uppenbart att den innehåller lite övernaturliga abrovinscher istället för trötta klyschor. Men slutet är ett litet felsteg från att bli minst sagt katastrofalt. Som tur är valde Bava det "andra" och mycket bättre sättet att avsluta handlingen på. Och utan det hade resten av historien blivit totalt ointressant. För att inte tala om att hela bitar av handlingen då inte hade spelat någon roll. Men än en gång bevisar Bava att han inte är ute efter att upprepa sådant som alla andra redan har gjort.

Produktionen i sig känns inte alltför påkostad. Men lite pengar har ändå gått åt till lite fin Zombie-make-up och ett par lättare Gore-effekter. Och sånt är ju alltid en välkommen krydda som funkar i rätt så många filmer. Bava kan också konsten att skapa spänning med allt från stängda dörrar till stökiga vindsvåningar utan att behöva ta till för många jump-scares.

Så visst kan man säga att "Until Death" är en av de bättre rullarna i "Brivido Giallo"-serien. Men den tar tid på sig innan den fäster sig. Man vill ju inte se alltför mycket av ett såsigt relationsdrama inom något som ska föreställa Horror. Filmen har inte så många överraskande vändningar till en början, men den lyckas hålla greppet om tittaren med små medel. (Även om det är ett ganska så slött grepp.) Och slutet är som sagt det bästa möjliga för just den här storyn. På tal om den - Elisa Briganti och Dardano Sacchettis manus sägs vara orsaken till varför Fulci surnade på dem och avslutade det långvariga och produktiva samarbetet. Fulci tyckte att Sacchetti gick bakom ryggen på honom när han gjorde filmen med Bava istället. De klurade tydligen ihop storyn tillsammans, men Sacchetti säger att Fulci inte var tillgänglig / intresserad när det begav sig. Eller något i den stilen.

Den sista halvan av 80-talet var en produktiv era för Lamberto Bava. Synd bara att filmerna trots helhjärtade försök ("The Midnight Killer" och "Delirium" är ju verkligen inte helt fel.) inte lyckades nå upp till samma nivå som Demon-rullarna. Men vem vet hur annorlunda det hade kunnat bli om bara det hade funnits lite mer pengar i potten? För man kan inte glömma bort det faktum att ingen av de en gång stora filmskaparna hade det lätt anno 1987. Men ändå blev det ju oväntat bra. För det mesta. Och det verkar som om Bava-fansen åtminstone uppskattar "Until Death".

 



  

IDÉ : 72%


Lyckligtvis blev inte "Until Death" en re-make på "The Postman Always Rings Twice"...

  

STORY : 73%


...Även om historien har några bekanta förankringspunkter. Men författarna har ruskat om dem och lagt till lite tuffa detaljer. Ibland är det allt som behövs.

 
  

REGI : 78%


Lamberto Bava gör det mesta och bästa av en story som i fel händer hade tappat precis all dramatik. För det är väldigt nära ett par gånger.

  

FOTO : 70%


Mysigt plejs...

 
  

SKÅDESPELERI : 84%


David Brandon spelar halv-galningar bra. Gioia Scola är het som fan, och det är enbart ett enormt plus att hon inte har alltför tjocka / mycket paltor på sig i filmen.

  

MUSIK : 71%


Låter som något som blev över när "Demons 2" var färdig. Simon Boswell använde t.o.m. samma instrument på syntharna. Så det finns alltså en schysst score i filmen. (Inget soundtrack, dock.)

 
  

TEMPO : 76%


Det är bara en liten del av filmen där man tror att den kommer att stanna och tvärdö. Men den tålmodiga blir belönad. (Till skillnad från hur det är IRL.)

  

ATMOSFÄR : 71%


Rätt så go' - Från Zombie-attackerna och ända ned till de rödfiltrerade grynings- och skymningsscenerna.

 
  

UTFÖRANDE : 73%


Så här blir det när man använder knappa resurser på bästa möjliga sätt. Vissa skulle dock säga: "Det här var ju ingen klassiker, direkt." eller: "Jaha. Ytterligare tvåhundra spänn åt helvete."

  

REPRISVÄRDE : 67%


Man avlider ju inte av att se "Until Death" mer än en gång.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det fina och värmande slutet.

 
 

Gioia Scola förgyller vilken historia som helst.

 
 

Den engelska dubbningen är lika "bra" som den brukar vara.

 
 
En liten och inte fullt så känd pärla ur Bava den yngres filmografi.