Heartless


• Philip Ridley • Storbritannien • 2009 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 113 min.


MEDVERKANDE:

• Jim Sturgess
• Clémence Poésy
• Noel Clarke
• Luke Treadaway
• Justin Salinger
• Fraser Ayres
• Ruth Sheen
• David Florez
• Nikita Mistry
• Timothy Spall
• Connie Hyde
• Nadia Theaker
• David Sibley
• Imogen Church
• Joseph Mawle


MANUS:

• Philip Ridley


FOTO:

• Matt Gray


MUSIK:

• David Julyan


PUBLICERAD:

• 1 Juni 2011 - 15:49:50


SETT PÅ:

• BD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011-----510-----
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

En filmposter brukar ju i regel vilja få en rulle att låta så attraktiv som möjligt, så citat i stil med: "Årets bästa film!" behöver inte vara så ovanliga på en sådan. Det är dock aldrig så att man tror på dem, speciellt om det är t.ex. Fox News eller någon obskyr radiostation i Bibelbältet som påstår det. Så därför är det bättre om de hämtar ett riktigt citat från någon riktig festival eller outlet som älskar och andas skräckfilm. I filmen "Heartless" fall är det Frightfest som åtminstone inte är så skrämda att de drar sig från att påstå att det är årets bästa. Det finns helt säkert en viss vital skillnad. Och att en snubbe vinner pris för bästa film och bästa regi på Fantasporto Film Festival 2010 måste ju bara betyda något.

Snubben = Philip Ridley har gjort hela tre filmer på ca. 20 år. Vilket är så sällan att "varje gång" det dyker upp en, så måste man dubbelkolla om det verkligen är den Philip Ridley... Och visst är det det...! Efter "The Passion Of Darkly Noon" (1995) har det varit väldigt tyst på filmfronten. (2006 skrev han ett manus till en fransk T.V.-film vid namn "Vincent River".) Så vad har Ridley annars sysslat med de senaste 14-15 åren? - Tjaaa... Skrivit pjäser och barnböcker! (Ett tiotal hann han med.) Men 2009 blev det en tredje långfilm som alltså heter "Heartless". Alla som har sett de två tidigare Ridley-filmerna "The Reflecting Skin" och just "The Passion Of Darkly Noon" (Den hette bara "Darkly Noon" här och klättrade knappast på videobutikernas topplistor över tio mest uthyrda filmer då. Ingen större skada skedd, i och för sig.) vet att det inte direkt är traditionella berättelser som engelsmannen väljer att berätta. Och "Heartless" hör inte till dessa heller. (Tacka fan för det. I fel regissörs händer hade de intressanta bitarna lätt kunnat falla bort och ersättas med mjäk.) I likhet med de andra filmerna har även denna en fot i skräck-genren och den andra i... Ja, just det... Det är nog lika bra att inte ens börja raljera kring det. (Det är den där Spoiler-risken som gör sig påmind igen.)

Precis som vanligt är det allra bäst om man inte vet så mycket om de vändningar som filmen tar. (Så undvik i vanlig ordning 95% av IMDbs recensioner.) En av de s.k. plot-twistarna halvvägs in i historien har dock använts i flera andra filmer och härstammar från en väldigt känd och gammal folksaga. (Men det måste ju hända något efter det också. Och det finns då inte i nämnda saga.) Ridley har i alla fall skrivit ännu en totalt oförutsägbar historia som lyckas vara både skrämmande, gripande, dramatisk, sorglig, våldsam och vacker.

Jamie Morgan föddes med hjärtformat eldsmärke i ansiktet och har p.g.a. det hållit sig undan människor så gott det går eftersom hånskratten, långfingrarna och de stirrande blickarna har blivit några för många under 25 år. Han bor fortfarande med sin morsa (Farsan är död.) och han ägnar sin fritid åt att fotografera de nedgångna Soho-omgivningarna i London. (Där ju självaste Jack härjade en gång i tiden.) När filmen börjar råkar Jamie fota något som ser ut som en demon i mänsklig skepnad. Ungefär samtidigt blir han också blixtförälskad i en tjej som har vägarna förbi fotostudion som Jamies bröder driver. Men hon, precis som många andra, blir anti när hon får syn på Jamies ansikte. Det blir lite för mycket att hantera på en och samma gång.

När Jamie börjar undersöka huset där han såg demonen, så springer han på lite ledtrådar i form av märklig Graffiti och senare ett helt gäng tjoande demoner som ägnar sig åt att bränna folk levande med Molotov-cocktails. Hela grannskapet fasar över att det extrema och inhumana våldet plötsligt har ökat. Paranoian sprider sig snabbt, och Jamie blir snart övertygad om att det rör sig om något helt annat än ett vanligt gatugäng som härjar.

Det här är alltså bara upplägget (Vi snackar om första kvarten eller de första tjugo minuterna.) som senare används till att knyta samman det som händer under filmens gång. Det handlar mycket om vad som är fantasi och vad som är "verklighet", och det som Jamie upplever har trots allt en förklaring som läggs fram på ett otroligt finurligt sätt i slutakten. Jag har nu i efterhand försökt hitta en film som använder en liknande förklaring till att avsluta en historia, men det tog stopp med en gång. (Jag har då inte sett någon skräckfilm med samma struktur, även om just grundidén kring själva avslutningen inte är direkt unik.) Men in i det sista lyckas Ridley hålla en i ovisshet så att man inte ska veta hur allt hänger ihop. Kontrasterna när Jamie förstår hur hans upplevelser hänger ihop med den värld där han aldrig har känt sig hemma är fullkomligt slående. I dessa tider är det minst sagt fascinerande hur en film kan lyckas med att "lura" en så grundligt. Och det behövs bara ett par flashbacks och återblickar till början för att allting ska falla på plats. Det tyder på en jävligt vass berättare som har förmågan att hålla tittaren i ett hårt grepp redan från början.

Redan från och med förtexterna sugs man in i "Heartless" - Kameran filmar ett till synes lugnt Soho mitt i natten. (Många dåligt skötta / fallfärdiga hus och stora ytor täckta med mer eller minder läcker Graffiti.) Och där går Jamie omkring som en skepnad, fast mellan två världar och ansiktet oftast bortvänt från de få förbipasserande som har vågat sig ut. Filmen behöver heller ingen vidare uppbyggnad eftersom Jamie tar och framkallar fotot på demonen redan efter ett par minuter. Och det i sig är ju startskottet på hans mardrömslika resa in i galenskapen samtidigt som han påbörjar en parallell resa runt hans hemtrakter som verkar vara i någon sorts slutgiltig upplösning. (Och den sista hjärtskärande scenen kan med lätthet framkalla några tårar.) Men det är alltså inte så som han (Och vi.) tror.

Jamie träffar även på några riktigt minnesvärda karaktärer under filmens gång. Bland dem finns så klart både vänner och fiender. Och personer som han inte riktigt vet vilka de är från början eller vad de symboliserar. Och på tal om symboler finns det som vanligt i Ridleys värld i massor - Namn, nummer ("13" är ju en klassiker.) och vardagliga saker som t.ex... Plastfolie. (!) Födelsemärket som täcker en fjärdedel av Jamies ansikte har också en betydelse som ingen kan lista ut på förhand.

"Heartless" är minst sagt en ovanlig skräckfilm i den bemärkelsen att den glider från genre till genre utan att man märker eller reflekterar över det. Varje ny krök känns naturlig, filmen tappar aldrig tråden och storyn blir aldrig inkonsekvent med vad och vart den vill. Ridley har full koll på sin berättelse och sitt persongalleri. Jag vågar t.o.m. påstå att det är hans bästa film hittills.

Man kan ju nu bara hoppas att man slipper vänta 10-15 år innan nästa film dyker upp. Men å andra sidan kanske det inte poppar upp så här många fenomenala idéer till en och samma film oftare än så. Känner man inte till Philip Ridley sedan tidigare, så är detta en utmärkt start-rulle. (Kanske också för att de andra knappt ens har släppts på DVD.) Och de befintliga fansen kommer inte att bli besvikna. Filmen är tillräckligt originell för att glädja dessa, men den är inte "The Reflecting Skin"-knepig nog att skrämma bort nya tittare.

"The kingdom of horror is here."

 



  

IDÉ : 89%


Det är något visst med att kunna använda några klassiska idéer, bygga ut dem och dessutom få dem att kännas originella.

  

STORY : 94%


Så långt ifrån hjärtlös man kan komma...

 
  

REGI : 92%


Philip Ridley har inte tappat en endaste liten gnutta av sin magiska berättarteknik på 14 år. Tvärtom verkar han hungrigare än någonsin.

  

FOTO : 82%


Inte trodde man att de mest hemsökta delarna av Soho kunde se så här vackra ut.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Exceptionella insatser av alla medverkande. Var och en kompletterar porträtten som manuset målar upp till perfektion. Full pott.

  

MUSIK : 93%


David "The Descent" Julyan har ju bevisat att han kan konsten att skriva gripande och vackra scores utan att behöva ta till en hundramanna-orkester. Ridley själv har varit med och skrivit låtarna på soundtracket tillsammans med Nick Bicât. Jim "Jamie" Sturgess sjunger också på en av låtarna som passande nog heter "Heartless".

 
  

TEMPO : 95%


Det här är ca. två timmar som bara försvinner någonstans i sfärerna...

  

ATMOSFÄR : 83%


Verklig och overklig på samma gång. Och kolossalt fascinerande.

 
  

UTFÖRANDE : 93%


Vad skulle kunna vara bättre gjort? De få CGI-effekterna? Ja, det vore väl de i så fall. Fast i det här fallet fyller de mindre övertygande illusionerna en viss funktion. (Hur konstigt det än låter.)

  

REPRISVÄRDE : 86%


Minst två gånger är ju ett måste. Andra gången upptäcker man dessutom detaljer som bekräftar hur smart storyn och bildspråket är. (Och bra rullar tröttnar man inte på.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Jim Sturgess porträtt av Jamie. Kusligt asbra.

 
 

Ridley skapar en hel parallellvärld på nolltid och väver sedan in allt möjligt i den.

 
 

Varför tar det alltid så lång tid innan vissa filmer får en riktig distribution?

 
 
Gränsöverträdande Horror som känns mer unik än vad man tror att den ska göra.

RECOMMENDED CINEMA