Hierro


• Gabe Ibáñez • Spanien • 2009 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 94 min.


MEDVERKANDE:

• Elena Anaya
• Bea Segura
• Mar Sodupe
• Andrés Herrera
• Miriam Correa
• Kaiet Rodríguez
• Javier Mejía
• Hugo Arbues
• Raquel Salvador
• Jorge Lobo
• Jon Ariño
• Tomás Del Estal
• Miriam Martín
• Pepe González Rubio


MANUS:

• Jesús De La Vega
• Javier Gullón


FOTO:

• Alejandro Martínez


MUSIK:

• Zacarías M. De La Riva


PUBLICERAD:

• 8 Mars 2011 - 13:25:23


SETT PÅ:

• BD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Spanien fortsätter konsekvent att etablera den nya generationen av lovande filmskapare inom Horror. Sedan att det dyker upp några one hit-wonders på vägen - Det är ju lika oundvikligt som det mesta annat i branschen. Alla har inte heller idéerna som krävs för att skapa sig ett eget hörn i skräck-sfären. Men Gabe Ibáñez är en av de regissörer som med debutfilmen "Hierro" sätter sitt märke på kartan genom att ta sig an en utmanande uppgift - Att inte låta sig inspireras eller låna alltför mycket av / från filmer som redan finns och som är mer kända. Inspirationen är kanske svårfrånkomlig många gånger, men man lämnar i alla fall "Hierro" helnöjd med intrycken att filmen inte liknar någon annan så mycket att det stör. För den ytterst välbekanta bakgrundshistorien gjorde det säkert inte smidigt för någon.

"Hierro" utspelas till stor del, och börjar, på ön El Hierro. (Den minsta och sydligaste av kanarieöarna.) I samband med en våldsam bilolycka (Grymt snyggt filmad!) försvinner en liten pojke vid namn Mateo medan hans mamma blir svårt skadad. Tre år senare, på färjan till El Hierro, försvinner en annan pojke som heter Diego. Diegos morsa María blir givetvis ett knäckt vrak och utvecklar så svår hydrofobi att t.o.m. en dusch blir ett skräckfyllt äventyr som man gärna inte upplever eller gör om två gånger.

Ungefär ett halvår senare hittar man en död pojke i havet och María kallas till El Hierro för att identifiera kroppen. María tar med sig sin väninna och åker på en liten... Ja, semester är det ju inte tal om i det här fallet. Men det visar sig att det var en annan kille som man har fiskat upp - Trots att obducenten och polisen är helt säkra på att det är Diego man har hittat. Signalementen och allt stämmer, men María förnekar att det är hennes son. Snuten ser gärna att María lämnar ett blodprov för att säkra DNA:t. Men det tar ett tag innan allt blodanalysen och allt pappersarbete med default-krånglande myndigheter är klara. Så María måste mer eller mindre stanna på ön minst tre dagar till.

Hon gör sitt bästa för att vifta bort diverse hjärnspöken och relaxa samt överkomma sin rädsla för vatten genom att försöka bada och simma i havet, men lite senare tycker hon plötsligt att hon får syn på Diego på stranden lite längre bort. Kan det hela då vara en olycklig tillfällighet som får fantasin att skena iväg? Eller håller hon nu på att klappa ihop på allvar?

María börjar följa upp de få ledtrådar hon har - En speciell hund och en husvagn (Inte direkt i toppskick.) som María såg på stranden. Och mycket snart hittar märker hon att fler och fler saker runt henne inte stämmer. Hon blir allt mer säker på att någon kidnappade Diego eftersom minst ett barn faktiskt har försvunnit på El Hierro relativt nyligen. (Mateo är ju fortfarande inte upphittad.)

Och vid det laget har alla paralleller till "liknande" filmer bleknat bort. (Ett tag trodde man att det hela skulle bli en variant på "Los Sin Nombre". Men ingen sådan otur.) Det är alltid intressant och fascinerande att se hur manuset lyckas snirkla sig ut ur till synes inmålade hörn. Förvecklingarna i handlingen har några trådar som man undrar vad de är till för, men i slutet klarnar ju allting. Och även om man slipper ligga och klura på twisten genom ett par sömnlösa nätter (Eller ens i alltför många minuter.), så både känns och verkar det vettigt. Insikten som i vanlig ordning infinner sig är att man verkligen är helt ensam med sitt mentala totalhaveri. Det är ett av de perspektiv som filmen får till rätt från första början - María är så tillintetgjord av sorg att t.o.m. de minsta intrycken förvanskas i hennes hjärna och är tillräckliga för att putta henne närmare avgrunden. Men vad är vad?

Men en av de saker som slår en först av allt är hur snyggt fotad "Hierro" är - Ända ned till förtexterna under vatten med söta firrar och allt som hör till. Omgivningarna på själva vulkanön är väldigt Horror-vänliga och har några riktigt markanta kontraster mellan färger och nyanser. Sedan är Marías hallucinationer otroligt coolt iscensatta med bisarra bildkollage och förvrängda minnesbilder kring vatten. De reflekterar tydligt hur María mår under filmens gång. Och det är oftast inte det minsta kalas. Vatten återkommer också som en direkt fara i några scener där historien tar sig vidare.

"Hierro" lyckas i alla fall klämma till med ett ovanligt slut som formar sig i helt rätt ögonblick - Det inte är av den typen som man förväntar sig i dessa tider och man får t.ex. komma ihåg lite av det som några till synes mindre viktiga karaktärer har sagt tidigare. Det finns lite visuell symbolik här och var, men det är i synnerhet några nyckelhändelser på just El Hierro som förklarar varför inledningen hänger ihop med Marías öde mer än att Diegos och Mateos efterlysnings-flyers delar samma plats på anslagstavlor här och var. Och håller man korpgluggarna öppna, så finns det lite ögonblickslånga hintar i bilderna här och var om "vad som är vad". Men det är just bilderna som är filmens huvud-attraktion - De har en skön "high definition"-look med mycket naturtrogna färger och den där typiska och rena "2000-tals"-känslan.

Så självklart är "Hierro" en film som kan rekommenderas till de som tycker om mer subtila skräckfilmer, och speciellt sådana som t.o.m. rör sig bort från genren p.g.a. det som händer under resans gång och alla turer. Men vart den rör sig är lite svårare att förklara. För man kan inte kalla "Hierro" för en vanlig thriller heller. Och den är för terror-fylld och konstnärlig för att vara ett ordinärt "ännu en ungjävel saknas"-drama. (Som tur är. Hur många fler behöver man se innan man minns fler än högst tre?) Men jag är helt säker på att "Hierro" även funkar som en dejt-rulle om båda två gillar lite läskigheter och okomplicerad spänning. Den sätter sig sakta i sinnena på ett oförklarligt sätt - Och med enkla medel. Dess många krokar fastnar i tankarna då och då under en lång tid efter att man har sett filmen. Och då kan man väl inte med rent (D.v.s. oanvänt.) samvete påstå något annat än att den är lyckad?

 



  

IDÉ : 78%


Mot ett flertal svåra odds lyckas Gabe Ibáñez hitta ett angreppssätt inuti ett tema som är aningen uttjatat...

  

STORY : 82%


...Och författarna behöver inte ens försöka sig på att lura tittaren med "övernaturligheter" som ändå inte får någon vettig förklaring. ("Hierro" är ingen "sådan" film.)

 
  

REGI : 82%


Ibáñez har klart och tydligt lärt sig av de bästa och de mesta. Man hoppas i vanlig ordning på att han ska göra mer inom Horror.

  

FOTO : 86%


Otroligt vackra färger och miljöer. Fångade med en "Red One"-kamera. (Det är just det här "High Definition" är till för. Mycket annat känns bara som slöseri.)

 
  

SKÅDESPELERI : 90%


Det här är Elena Anayas film helt och hållet. Hennes orkeslöst tillbakahållna reaktioner och olika påfrestande faser i sorgearbetet är totalt övertygande.

  

MUSIK : 82%


Fina stycken här och var. Så fina att man faktiskt tänker på dem som atmosfärs-förstärkare.

 
  

TEMPO : 85%


Man sitter allt klistrad efter introt och inledningen.

  

ATMOSFÄR : 86%


Det är alltid så sanslöst befriande att se en film som tillförlitar sig på bildernas kraft och inte på några meningslösa "jump-scares" eller andra billiga trick.

 
  

UTFÖRANDE : 88%


Gröna bockar hela vägen. (Alltså: Motsatsen till röda kryss - Inte strålsjuka getter.)

  

REPRISVÄRDE : 78%


Filmen förlorar inte all sin kyliga charm efter första titten i alla fall. Och det är ju bra.
 
 
 

Elena Anayas personifiering av María.

 
 

Självaste El Hierro ger filmen ett speciellt utseende.

 
 

"Hierro" har tyvärr fallit i skymundan av någon orsak.

 
 
En jävligt skaplig rulle på alla punkter - Inget mästerverk eller någon halvdan rulle. Utan jävligt skaplig "bara".