Amer


• Hélène Cattet / Bruno Forzani • Belgien / Frankrike • 2009 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 91 min.


MEDVERKANDE:

• Cassandra Forêt
• Charlotte Eugène Guibeaud
• Marie Bos
• Bianca Maria D'Amato
• Harry Cleven
• Delphine Brual
• Jean-Michel Vovk
• Bernard Marbaix


MANUS:

• Hélène Cattet
• Bruno Forzani


FOTO:

• Manuel Dacosse


MUSIK:

• Stelvio Cipriani / Ennio Morricone / Bruno Nicolai


PUBLICERAD:

• 7 Mars 2011 - 12:00:02


SETT PÅ:

• BD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011--111421213-
2012--5--9


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Ja hallå, ja............ Och var ska (Och kan.) man börja den här gången, då...?

Giallons historia känns ju rätt meningslös att dra en gång till... Och att börja tjata om vad den har haft för impact och vilka fragment som har överlevt fram tills idag känns också som överkurs. Men kanske kan man inleda med att säga att Hélène Cattets och Bruno Forzanis debutfilm "Amer" är den perfekta inkörsporten till genren. Men att den funkar åt andra hållet också. Det vill säga - Att den som seriöst är smittad med cinematisk gulsot nästan garanterat kommer att kunna ta till sig filmen - Djupt, och med hull och hår. (På tal om gulsot, så är redan titeln "Amer" en fyndig ordvits. Ordet på franska betyder bl.a. bitter / förbittrad eller just "smittad med gulsot". Fan, vad fräckt och wacky!) "Amer" är i och för sig inte en Giallo om man går efter reglerna eller försöker strukturera upp storyn efter det vanliga förfarandet. Men den har en mycket stor del av själva känslan. (Redan det känns fräscht och skumt på ett bra sätt.) Och så är den gjord så sent som 2009. Vilket man inte kan tro om man ser filmpostern eller stora delar av filmen.

För den cinematiska världen återuppfinner "Amer" bl.a. ordet "Sensuell" med stort jävla S. Och den återuppväcker med stor framgång 70-tals Giallon och visar att den har åldrats med sådan elegans att den klarar av att bringas till full vigör igen. (I alla fall för en film. Och det kanske inte kommer att inträffa alltför ofta i framtiden.) Samtidigt är den en 90 minuter lång hyllning till Mario Bava, Dario Argento och Lucio Fulci. Kanske t.o.m. Massimo Dallamano och Jess Franco med. I olika segment.

Rättare sagt - Tre olika.

I alla segment / delar följer vi Ana. I den första delen är hon runt 10 år gammal och har sakta men säkert blivit traumatiserad av ogripbart kusliga händelser i en känslokall familj. Dessutom bor familjen i ett hus där bara morfin-drogade narkoleptiker skulle kunna få sig en god natts sömn. (Och då är det ingen överdrift.) Ana existerar mitt i alla rädslor som har formats av intryck som sedan kommer att förvränga hennes fantasier till färgglada mardrömmar och hallucinationer. Det är ett under att den här tjejen inte har blödande magsår innan hon fyller tolv - Hennes morsa är alltid arg på henne och allmänt aggro, farsan säger inte ett enda begripligt ord, en tystlåten svartklädd figur smyger omkring i huset, och i ett rum ligger morfar död och väntar förhoppningsvis på att bli begraven.

Ana förstår inte hur något runt henne hänger ihop, så hennes trasiga fantasi fyller i tomrummen. (Hon är mycket för att smygtitta genom nyckelhål.) Och den där svartklädda filuren som kanske lystrar till namnet Graziella kan ju faktiskt få för sig att överfalla henne när som helst. Men en natt blir det helt enkelt för mycket och Anas värld krackelerar "bokstavligt" talat när hon ser sina föräldrar "älska". (Eller vad de nu gör när de uppenbarligen inte trivs runt varandra.) Vad som följer är en kaskad av fantastiskt fantasifulla och kusliga bilder som verkligen sätter sig på näthinnan. Tänk "Suspiria" fast om möjligt ännu mer påträngande i vissa fall - Och i riktigt frapperande blåa, röda, gröna och lila nyanser. Hur läckert som helst. Så del ett är "Suspiria"-delen, och den visualiserar barndomens irrationella skräck bättre än... Ja, alltför många andra filmer...

I den andra delen är Ana tonåring och upptäcker precis hur allt från irriterande småpojkar till skitäckliga gubbar tittar på henne när hon i tunn klänning går genom byn med sin fortfarande lika vresiga morsa. (Farsan är borta ur bilden av någon orsak. Och sättet hur filmen visar detta kunde inte vara mer raffinerat.) Barndoms-traumat för hennes del har aldrig fått en chans att komma till ytan, behandlas och blekna bort, utan nu har hon blivit ännu mer introvert samtidigt som hon märker att hennes sexualitet börjar göra sig påmind. Men hon vet inte vad hon ska göra åt det, och skräcken väntar i varje mörk vrå. En örfil från morsan när Ana har dragit till sig blickarna från ett biker-gäng svarar inte heller på några andra frågor än: "Skulle jag kunna få en omotiverad örfil, ditt psykfall?"

Del två av "Amer" är alltså en tydlig och vördnadsfull flört med de Gialli som var mer fokuserade på psykosexuella komplex. "Tenebrae" har givetvis nämnts på andra håll. (Utan att det är en Spoiler.) Och några av Luciano Ercolis och Sergio Martinos antagonister i respektive filmer gör sig påminda. Men de hade dock så svåra bekymmer med dessa komplex att de började skära i folk och fä.

Ytterligare ett antal år går och Ana är nu i 30-årsåldern. Men hon är långt ifrån hel under det "normala" skalet. Människors närhet på bussar och annat äcklar henne till den grad att hon är exakt en svettig armhåla närmare än två decimeter från hennes ansikte från att drabbas av panik. Och hennes förvridna syn på sig själv och begreppet sexualitet har inte blivit bättre - Tvärtom. Det börjar uppenbarligen bli svårt att leva ett normalt liv. Ana återvänder nu till sitt barndomshem (Huset kunde lika gärna ligga på "Via Profondo Rosso" - Det andra till vänster.) som har stått tomt och övergivet i flera år. Det är även lika välskött som en knarkarkvart och skulle verkligen behöva värmas upp. (Till 1200 grader eller något.) Hon börjar rota i allt gammalt skit som blev kvar, och passar på att försöka klura ut vad hon egentligen var rädd för som liten. Och vem tittar in på något annat än en kopp kaffe på kvällskvisten? Den svartklädda gestalten - Givetvis...!

Del tre är alltså prima Giallo-godis med allt som bara ska vara med om man inte vill skämmas för sig. Det enda som inte finns i någon större omfattning är dialog. (Det finns knappt någon i hela filmen.) Och det behövs märkligt nog inte. De extremt talande bilderna (Äntligen någon som kör med samma typ av närbilder på ögon som Fulci!) säger som vanligt mer än ett dussin manus-sidor, och lite tjat då och då hade bara gjort mer skada än nytta. Men det är i del tre där allting ställs på sin spets och man får sig några rejäla aha-upplevelser. (Och en Gore-scen som inte ens Argento hade kunnat göra bättre! Sorry, Maestro.) Här kan man verkligen snacka om att Giallo-influenserna kan användas till en helt annan sorts film och att man dessutom kan nyttja dem fullt ut. Man hade helt enkelt inte ens kunnat föreställa sig att kombinationen mellan Arthouse och den Gula genren skulle kunna bli så här lyckad. Eller att så många olika filmstilar kan flyta ihop i varandra utan att det blir disharmoniskt.

Cattet och Forzani gör verkligen allting rätt med sin första långfilm. (Och förhoppningsvis fortsätter de att utveckla det här konceptet nu när de aktiva Giallo-regissörerna går att räkna på ena handens fingrar.) I en bok som heter "Hur man gör ett modernt filmiskt mästerverk" hade det funnits en lång text om "Amer". Duon ruskar liv i en typ av filmskapande som nästintill inte existerar längre, och intrycken från filmen går helt enkelt inte att värja sig mot - Första akten suger in i en totalt i Anas obegripliga värld, den andra håller kvar en med ett silkesrep runt halsen innan den tredje utdelar det knockande slaget. Finalen är minst sagt belönande och samtidigt dubbelbottnad på ett sätt som inte alla regissörer hade vågat avsluta en film på.

Men vid sidan om det mördande vackra fotot och den intressanta ljud-designen (Mycket suckar och andetag.) är det ändå det sensuella och erotiska som ligger och äter sig igenom ytan precis överallt. "Amer" lyckas fan ta mig få allt att se kittlande ut - T.o.m. när Ana spelar på en plastkam med tungan. (Eller är det dags att lämna lägenheten lite oftare?) Absolut. Synonymer till ordet "magisk" behövs verkligen nu.

Så om du uppskattar... Nej, älskar kusliga och vackra bilder, sensualitet som nästan ger överslag i alla elektriska apparater inom några meters radie, intensiv Gore och kvinnlig fägring i en och samma film, så finns allt detta i "Amer". Och mycket mer som inte går att sätta ord på... Så då är det väl lika bra att skita i att ens försöka.

 



  

IDÉ : 100%


"Amer" är som ett "Cross-genre"-experiment som bara kunde bli perfekt eftersom den anammar allting som ryms i Giallons fantastiska sfär.

  

STORY : 98%


Sekventiell berättarteknik när den är som mest fulländad. Och så följs den slingrande tätt av så otroligt fängslande bildkollage att man tappar andan så fort man råkar hitta den igen. (Men det finns ett par detaljer som känns lite avsides.)

 
  

REGI : 100%


Hélène Cattet och Bruno Forzani kan redan räkna sig till nya mästare inom den Bästa sortens film.

  

FOTO : 100%


Looken från allt från "Suspirias" färgsprakade nattscener till 70-talets "nattscener" (D.v.s. filmade på dagen med ett blått filter.) från andra Gialli är omsorgsfullt återskapad. Fast med en egen stil. "Amer" påminner världen om hur filmfoto ska se ut.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Skådisarna (Cassandra Forêt, Charlotte Eugène Guibeaud och Marie Bos.) som spelar de tre olika gamla Ana kunde inte ha varit bättre valda. Man tror nästan att det är samma tjej och att Cattet och Forzani vid två tillfällen har sagt: "Näe, nu räcker det för idag. Kamerorna rullar igen om 10-15 år. Hoppas du är tillgänglig då."

  

MUSIK : 94%


Men hur får man till den äkta Giallo-känslan? Det går ju liksom inte att dra fram guran under en fest och fippla ihop lite trudelutter i Pro Tools och så är det bra. Nej, då - Man återanvänder klassiska stycken av Ennio Morricone, Bruno Nicolai och Stelvio Cipriani. Då jävlar blir det fin och förväntat klimaktisk rakknivs-slashar stämning!

 
  

TEMPO : 100%


När det är en halvtimme kvar svär man som två värsta fiender / borstbindare med Tourettes Syndrom i samma rum för att filmen "snart är slut". (Vart tar tiden vägen egentligen?)

  

ATMOSFÄR : 99%


Som huggen i kontinental sten redan när "Split Screen"-förtexterna river igång till tonerna av Bruno Nicolais "La Coda Dello Scorpione". Sedan är man i en magisk värld som man inte vill lämna den här gången heller.

 
  

UTFÖRANDE : 99%


Skräckfilmer från Belgien kommer inte så ofta, men när de väl materialiseras, så är det så starka grejer att de överskuggar det mesta som gjorts innan och efter. *host*Daughters Of Darkness*host*-- Förbannade djävla smog-hosta. "Daughters Of Darkness" 1971. Och så "Amer" 2009.

  

REPRISVÄRDE : 100%


Borde levereras med antingen Playstation 3:or eller standalone BD-spelare.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Allt det ovanstående.

 
 

Om Cattet och Forzani försäkrade att de kommer att försöka göra en lika bra film till.

 
 

Det där... Såg jag inte...

 
 
Hur man gör ett modernt filmiskt mästerverk.

TOP CINEMA