Four Flies On Grey Velvet


• Dario Argento • Italien • 1972 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Quattro Mosche Di Velluto Grigio


SPELTID:

• 105 min.


MEDVERKANDE:

• Michael Brandon
• Mimsy Farmer
• Jean-Pierre Marielle
• Bud Spencer
• Aldo Bufi Landi
• Calisto Calisti
• Marisa Fabbri


MANUS:

• Dario Argento
• Luigi Cozzi
• Mario Foglietti


FOTO:

• Franco Di Giacomo


MUSIK:

• Ennio Morricone


PUBLICERAD:

• 23 Augusti 2004 - 11:10:29


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Retrofilm
• MEDIAGLUTT:
II. DVD Vs. DVD » Four Flies On Grey Velvet : Retrofilm Vs. Mya Communication


 


 
 
  

Livets rytm... Ett pulserande hjärta vid sidan om filmens titel - "Four Flies On Grey Velvet". Sedan börjar Argentos tredje film / Giallo med en närbild på något annat som också håller en rytm, nämligen ett trumset som filmens huvudperson Roberto piskar skinnen på. Roberto är trummis i ett progressivt rockband som just håller på att spela in låtar. (Antagligen för en skiva.) Men Roberto har precis också upptäckt att han under en veckas tid har blivit förföljd av en mystisk herre i svart hatt, kostym och solglasögon. En kväll beslutar sig Roberto för att konfrontera mannen genom att följa efter honom på säkert avstånd. Mannen avviker från gatorna in på en tom teater. Roberto hinner ikapp honom och när han undrar vem han är och vad han sysslar med, så drar han en stilett. Handgemäng uppstår och mannen råkar få ett stick i magen. Och oturligt nog för Roberto "råkar" en maskerad figur stå på en av balkongerna med kameran i högsta hugg och ta bilder på händelsen. Mannen faller död ned i orkesterdiket och Roberto står kvar med stiletten i handen. Figuren på balkongen försvinner.

Inte överraskande har Roberto svårt att somna på kvällen och hans fru Nina börjar snart undra vad som är på tok. Han vågar till en början inte berätta om dråpet, men till slut har han inget val när hotelserna börjar komma som brev på posten - Bokstavligt talat. Först får Roberto den döda mannens I.D.-kort. Sedan börjar foton från teater-incidenten dyka upp hemma hos honom. Han börjar direkt misstänka någon i hans bekantskapskrets eftersom en av bilderna helt plötsligt dök upp bland hans LP-skivor under en fest. Till slut berättar han om dråpet för sin fru. Det märkliga är att utpressaren inte verkar vara ute efter pengar. Det är dags att ta ett snack med polaren God (Som egentligen heter Godfrey.) och få lite goda råd. Men Roberto vet snart inte vem han kan lita på och ingenting blir bättre av att vissa nyckelpersoner börjar stryka med - I vanlig ordning de som har sett / fått veta lite för mycket för sitt eget bästa.

Upplägget är taget som ur textboken för lyckade Gialli. Och Argento var tidigt med och skrev om den. Han väver mästerligt samman alla scener och man får då och då visuella ledtrådar som till slut knyter ihop säcken när de hamnar i sina rätta sammanhang. (Läs: Mördaren och dennes motiv avslöjas.) Argento och hans två medförfattare Luigi Cozzi och Mario Foglietti (De jobbade ihop under T.V.-serien "Door Into Darkness.) vinklar dock allting så att man verkligen inte har skuggan av en chans att lista ut vem mördaren är. Därför går också ett par av villospåren nästan omärkt förbi en. De bara finns där för att ge storyn en extra dimension - Allting verkar höra ihop. Mördaren drivs av ett oförståeligt motiv och det finns alltid en barriär mellan vad som är "sunt" och vad som är "sjukt". Men man kan inte på något sätt påstå att något i "Four Flies On Grey Velvet" är taget ur luften eftersom alla element placeras i en fördelaktig ordning. (Inga nödlösningar här, inte!) Argento är givetvis medveten om detta och försöker heller inte förvilla tittaren mer än nödvändigt. Det finns ständigt två sidor av samma logik med i spelet och som God säger (På ett ungefär.), så kan en galning begå besinningslösa dåd utan rimliga orsaker och att en sådan personer njuter av att tortera människor. I just detta mysterium fungerar det bra, även om det kanske kan låta simpelt och banalt. Därmed inte sagt att det kommer en motivering som säkert verkar vettig ur mördarens perspektiv.

Dessa perspektiv kommer också till sin rätt i Argentos bildserier - De snabba klippen mellan isolerade händelser och mördarens förehavanden / de utstuderade försöken att ringa in Roberto är klockrena och det här är första gången som det verkligen klickade för Argentos del. Det är dock inte bara mördaren som har ballat ur (Att försöka stänga in ett själsfrätande hat i åratal slår bakut förr eller senare.), utan Roberto börjar drömma mardrömmar om halshuggningar i Mellanöstern efter att hans kompis berättat om hur de går till. Mardrömmarna är som vanligt resultatet av en inre konflikt som måste lösas. En konfrontation med mördaren är på så sätt oundviklig då det är Robertos handlingar som drar den mordiska galningen närmare honom i och med att han undermedvetet försöker lösa fallet själv. (Först medvetet med hjälp av en privatdetektiv.) Genom bilderna görs också kopplingarna mellan Roberto och mördaren - Denne besöker de platser som Roberto besöker under sin något passiva utredning (Man bara vet och känner på sig detta.) och av någon orsak ligger mördaren hela tiden steget före honom.

Filmens titel gör sig inte påmind förrän under den sista kvarten då fallet har gått från värre till värst och Roberto är på god väg att förlora hoppet. De fyra flugorna hamnar till slut på ett foto som man under ett vetenskapligt experiment tar från näthinnan på ett av mordoffren - Det sägs nämligen att det sista en människa ser fastnar på näthinnan i flera timmar efter dödsögonblicket. Den gråa sammeten är bara bildlig i och med att bakgrunden på det diffusa fotot är grått. Men under den fantastiska finalen får Roberto så klart reda på vad flugorna betyder och det här är också lätt en av de smartaste upplösningarna i filmhistorien. (Hitchcock var en amatör i jämförelse.)

Argento gör lite kopplingar till sina tidigare filmer och det passar bra i och med att detta är den avslutande delen i hans "Djur-trilogi". En katt figurerar indirekt i handlingen och Argento lyckas vid flera tillfällen skruva upp spänningen med scener som ses ur mördarens synvinkel. (En viktig aspekt inom Gialli och som, när den används rätt, skapar en känsla av att antagonisten är isolerad från omvärlden på ett liknande sätt som protagonisten blir då denne inte kan vända sig till någon.) Här finns även detaljer som återkom senare i både "Deep Red" och "Opera". (När någon går igenom ett flertal röda draperier samt smyger sig fram till en teaterbalkong.) Samt en inzoomning i "tre hack" på något bestämt föremål. (I "Suspirias" inledning var det bl.a. en avloppsbrunn, medan det här är ingången till teatern där det inledande dramatiska i Robertos tillvaro inträffar - Det som sedan vänder upp och ned på hans tillvaro.)

Fallet är som vanligt i Argentos värld inte riktigt så "enkelt" som det verkar vara under en lång tid. Det kommer flera oväntade förvecklingar som skapar ovisshet och spänning. Bortsett från kanske just "Deep Red", så innehåller "Four Flies On Grey Velvet" en av Argentos mer komplexa intrighärvor. Det gäller verkligen att pussla ihop allt med det man har sett tidigare. Men det blir en klurig tankevurpa av det hela. När det till slut verkar som om återvändsgränden är ett faktum, så kommer "grejen med flugorna". Och ställd mot uppbyggnaden blir den en perfekt väg ut ur denna "återvändsgränd".

En Argento-rulle vore inte mycket till Argento-rulle utan en dramatisk final och här får man det bästa av två världar - Robertos plågsamma väntan och den följande konfrontationen med mördaren samt en plötslig avslutning som inte bara är passande utan även väldigt fascinerande att se. (Argento använde en kamera som filmade 1000 bildrutor per sekund.)

Sedan är det bara att lägga till ett briljant och vackert Ennio Morricone soundtrack och lite hård prog rock och saken är garan-jävla-terat klar. Det behöver inte ens sägas, men jag gör det i alla fall: "Four Flies On Grey Velvet" blir bara bättre och bättre för varje gång man ser om den eftersom man ständigt upptäcker något nytt bland dess stilistiska bilder, kameraåkningar och övergångar.

Hjärtat fortsätter att pulsera och slå för denna definitiva klassiker.

 



  

IDÉ : 100%


Dario Argentos första mästerverk. Det här är djävla bra!

  

STORY : 99%


Argento, Luigi Cozzi och Mario Foglietti fick några rejäla snilleblixtar när de skrev det här. Det är bara en mikroskopisk detalj i slutet som känns lite krystad.

 
  

REGI : 100%


Detta blev fortsättningen på en räcka ytterst välregisserade rullar från Il Maestro.

  

FOTO : 92%


Ett kusligt Rom sett genom Franco Di Giacomos lins.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Lysande insatser till höger och vänster. Michael Brandon och Mimsy Farmer är klart bäst.

  

MUSIK : 87%


Ennio Morricones tema är vackert i vanlig ordning, men filmmusiken är långt ifrån hans bästa. Det finns även lite schysst prog-rock i början av filmen.

 
  

TEMPO : 100%


En relativt lång Giallo med kanske ett villospår för mycket. Men det är spännande precis hela tiden.

  

ATMOSFÄR : 98%


Här fick Argento till sin rätta känsla till ett hundra procent.

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Ja, det är ett mästerverk med några ytterst få skönhetsfel.

  

REPRISVÄRDE : 99%


Otroligt högt. Det här överträffas bara av "Deep Red" och några till.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Twisten i slutet. Satans Jävla Genialt.

 
 

Hela "Djur-trilogin" är ett måste, och detta är en sensationell avslutning på den.

 
 

DVD:n... Alltså... Orkar... Inte... Ens... Nämna... Det...

 
 
Argento bevisar en tredje gång att han är Giallons fanbärare. Slut-twisten med de fyra flugorna slår allt.

TOP CINEMA