Caligula


• Tinto Brass • Italien • 1979 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Caligola


SPELTID:

• 156 min.


MEDVERKANDE:

• Malcolm McDowell
• Teresa Ann Savoy
• Guido Mannari
• John Gielgud
• Peter O´Toole
• Giancarlo Badessi
• Bruno Brive
• Adriana Asti
• Leopoldo Trieste
• Paolo Bonacelli
• John Steiner
• Mirella D´Angelo
• Helen Mirren
• Rick Parets
• Paula Mitchell
• Osiride Pevarello
• Donato Placido
• Anneka Di Lorenzo
• Lori Wagner


MANUS:

• Gore Vidal
• Bob Guccione
• Giancarlo Lui


FOTO:

• Silvano Ippoliti


MUSIK:

• Bruno Nicolai


PUBLICERAD:

• 23 Januari 2011 - 10:25:16


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011-------910---
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Caligula And Messalina (1981)
II. Caligula II : The Untold Story (1982)


 


 
 

Eller: "Jaha, men det var ju inte så jävla konstigt att det Romerska Riket gick under förr eller senare."

Och man kan väl inte påstå att Gaius Caligula hjälpte till att hålla det på fötter eller stärka det under de plus minus fyra år han regerade och ställde till det. (År 37-41.) Den här snubbens liv har skildrats på film förr, men Tinto Brass / Bob Gucciones svindyra (Ett svin kostade då mellan $18 och $20 mille.) Penthouse-producerade variant förvanskar och bättrar på historien en hel del. Samtidigt fokuserar filmen helt på perioden från och med då Caligula blev kejsare och fram tills han blev köttad av diverse folk som ledsnade på honom. (Naturliga orsaker på den här tiden och han uppnådde säkert medellivslängden med god marginal - 28 år.)

Att man ledsnade på hans upptåg är för övrigt en lika stor underdrift som att filmproduktionen i sig var stormig. "Caligola" (Som den så vackert egentligen heter.) tog hela fyra år att göra och efter det var det bara bekymmer hela vägen. Ingenting gick smidigt, folk lämnade produktionen, stämningar skickades säkert in oftare än inbjudningar till en eventuell världspremiär någon gång, och det kastades skit till höger och vänster. Och detta innan filmen ens var klar. Facit blev minst ett dussin olika versioner, obarmhärtig censurslakt och totalförbud här och var. De vidrigaste versionerna är runt 90 minuter. Och då är de inte vidriga p.g.a. mängden våld och porr, utan för att de saknar över en hel Jupiters förbannad timme scener sammanlagt. (Inte för att man någonsin skulle titta på en 90-minuters version av "Caligola", men man kan ungefär räkna ut hur "bra" den är.) Och så finns det en version som styr über alles - Den som går under benämningarna "Uncut" och "Unrated". 156 minuter ren och skär galenskap som inte ens de bittraste kritikers gift rår på - Det rinner av som vatten på en gås.

En sak är och förblir i alla fall säker - Det finns en bit av hjärnan som är reserverad för "Caligola" och där den exklusivt etsar in sig under en titt. Man känner det riktigt. En minut i taget. Och sedan glömmer man den fan ta mig inte. (Inte på en livstid i alla fall.) Men stora delar av både publik och kritiker blev tydligen "förfärade" och "alienerade" när filmen efter mycket om och men hade premiär 1979. P.g.a. dess våldsamma och pornografiska innehåll. Jaha... Vad hade alla stackars blötdjur förväntat sig? En tillrättalagd och Disneyfierad film för hela familjen? Vad i helvete - Det är en film om Caligula - En kejsare vars mest karismatiska egenskaper var att han var egocentrisk, kinky, blodtörstig och maktgalen. Vilket är ytterligare en underdrift. Så en sådan rulle gör antingen allting rätt eller allting fel. Återigen beroende på version. Det allra märkligaste är att "Caligola" var den tidens dyraste Independent-rulle och att den slog flera filmiska rekord. (Bl.a. när det gäller rekvisita.) Och det märks. Den kan då mäta sig med det mesta när det gäller stora produktioner från samma tid. Eller skit i det - Den var så storslagen att dess rekvisita helt och hållet räckte till en inofficiell uppföljare år 1977 vid namn "Messalina, Messalina". Innan originalet ens var släppt. Och innan det ens var säkert att den någonsin skulle släppas. Allt är verkligen bakvänt runt den här charmiga historien.

Och på tal om den, så börjar i alla fall filmen med att Caligula och Drusilla umgås och har det allmänt trevligt - Både ute i det gröna och i sänghalmen. Och tro mig när jag säger att detta är det mest normala och romantiska som kommer att hända i filmen. Vadå, då? Det låter ju rätt normalt? Jo, då. Om man nu inte stör sig på det lilla krux att Drusilla är Caligulas syrra. (Familjefest.) Caligula vill gifta sig med henne och konstaterar att det är så de här grejerna sköts i Egypten. Men allt är inte frid och fröjd för det. Den åldrande och inte helt kärnfriska (Ja, det är mycket underdrifter en kväll som denna.) kejsar Tiberius har sedan länge ballat ur och dragit sig tillbaka. Nu lämnar han sällan sitt delvis underjordiska palats, utan tillbringar dagarna med sina ungdomar / sexslavar som han kallar för sina "små fiskar". Kvällarna och nätterna i "Tiberius' Grotto" tillägnas orgier som förmodligen aldrig slutar utan blodutgjutelse. Som om inte Tiberius vacklande fysiska och psykiska hälsa ställde till med tillräckligt med bekymmer, så verkar han vara tankad till tre promille dygnet runt och dessutom flerårigt syffe-förstärkt paranoid för vad som planeras bakom ryggen på honom. Om någon skulle störta honom, så skulle Caligula vara den som efterträder honom trots att Caligulas farbror Gemellus lever. Än så länge, det vill säga.

Lojaliteten gentemot mot Tiberius stärks inte direkt när han ger Caligula ett glas förgiftat vin. Caligula räcker dock glaset till Gemellus innan Tiberius hindrar honom från att dricka det. En av slavarna sveper istället i sig vinet och kolar på stört. Tiberius menar att det redan har bestämts av ödet att Caligula ska mörda honom vid något tillfälle.

"A brother kills a brother who's killed his father who's killed his son. Fate."

Snacka om att ställa dit det för sig själv genom en självuppfyllande profetia när man går och svamlar om det och dessutom provocerar fram det. Men som sagt - Tiberius är i det skicket att döden förmodligen skulle vara en befrielse. Och han tjatar ju om att man måste själv bestämma över sitt öde. Först då är man en Gud. (Antar att det inte inkluderar Tiberius bästa polare Nerva som slashar handlederna av sig i badet.)

Caligula får alltså en massa idéer planterade i sin redan förvirrade hjärna vilket leder till att han får för sig att han faktiskt ska försöka mörda Tiberius i sömnen. (Om han nu inte hinner dö före.) Modet sviker när det är dags, men hans polare / ledaren för det Pretorianska gardet Macro tar tillfället i akt och stryper Tiberius åt honom. Och innan Caligula vet ordet av, så är han kejsare och hela köret. Plus att de flesta är överlyckliga över att Tiberius är död. (En s.k. win-win situation som sedan blev en erkänd business-modell.)

Synd bara att det skulle visa sig att Caligula blev... Några snäpp värre, kan man säga... Man märker att han börjar sin mentala resa mot träsket nedanför avgrundens skuggsida när han inser att han har rätt att göra vad som helst mot vem som helst. Vilket han också gör. När Proculus, en av hans få lojala män, blir fistad i röven (På sin bröllopsdag av alla jävla dagar!) och tvingas se på när Caligula våldtar hans nyblivna fru, så fattar man att det säkert kommer att gå bra. Och Macro, ja. Hans belöning för att ha hjälpt Caligula till tronen blir halshuggning efter allmän förnedring.

Och då är detta bara början på allt lidande och elände upphöjt till tre - Inte bara för alla som befinner sig runt Caligula, utan även han själv. Och så måste ju han gifta sig för att säkra släktens överlevnad. Egyptiska traditioner och Drusilla duger tydligen inte, så det blir till att leta upp en annan fru.

Det som givetvis är bäst med hela filmen är Malcolm McDowells hundraprocentigt fulländade gestaltning av "Lilla Stöveln" själv. Jag vet att jag har skrivit att David Brandon i Joe D'amatos "The Untold Story" är den ultimata Kalle G. eftersom han också spelar rollen till fulländning, men det är verkligen två framföranden i absolut världsklass. Och av en sådan karaktär krävs allt och lite till. I "The Untold Story" löpte Caligulas galenskap i spiral non-stop, men i den här filmen märker man tydligare när han tar sina steg allt närmare storhetsvansinnet och det totala hjärnsläppet. Hans feberattacker och andra mentala volter spär bara på alla märkliga infall. Och då kan man ju kanske gissa att han inte blir bättre när hans älskade Drusilla blir sjuk och dör. Ödet spelar alla ett eller två spratt. Och provocerar man det tillräckligt, så slutar det ofta med blod och tårar. Som det gjorde för t.ex. Tiberius. Respektive skådisar (Malcolm McDowell och Peter O'Toole.) förmedlar väl när de når sin jag-skiter-la-i-vad-som-än-händer Nirvana-grop.

"Caligola" skildrar inte bara dennes galenskap i närbild, utan den försöker också ge en bild av hur uppfuckat Romerska Riket var på den tiden rent politiskt. Inbördeskrigen hade inte börjat slita Riket i småbitar och det skulle fortsätta växa lite till, men man får helt klart en känsla av att korruption, dåligt genomtänkta beslut och idiotiska handlingar leder till att det förr eller senare börjar krackelera någonstans. Och man får en känsla av att man i Rom lever som om varje dag vore den sista. Dessa bitar i filmen ska föreställa en satir och i en del scener märker man att filmen ibland har en satirs uppbyggnad. (Till originalförfattaren Gore Vidals förtret, eftersom han ju hade skrivit en allvarlig story. Det allvarliga urskiljer man däremot i de scener där Caligula tampas med sina inre demoner. Och de är fan inte en till antalet.) Men Brass och Guccione ville helt enkelt krydda till det hela med... Ja, jag tror att bl.a. IMDb listar alla X-rated "plot keywords" som existerar under filmens sida.

Som sagt - "Caligola" är för övrigt en ytterst välgjord och påkostad film. Rekvisitan och scenografin är som i vilken massiv produktion som helst och skådespeleriet lämnar ingenting att önska. Fotot är av toppklass och de problem som produktionen nästan sinkades av och som smittade av sig på filmen har slätats över så gott det går. (Vissa scener fick tydligen pusslas ihop vid klippbordet.) Och så har vi Bob Gucciones s.k. "hardcore inserts" som har fått mest uppmärksamhet av allt. Många tror att filmen p.g.a. dessa till hälften är hårdporr, men det är bara några minuters softcore från den "andra" versionen som Guccione ersatte med lite hårdare grejer. Och turligt nog är den största biten av dessa inserts är den skållande heta sex-scenen mellan Anneka Di Lorenzo och Lori Wagner. De här brudarna lämnar ingenting åt fantasin. Phew... Resten av sexet är åt det jävligt anti-erotiska hållet och involverar t.o.m. diverse freaks och dvärgar vid ett par tillfällen. Jag antar att filmen är en perfekt reflektion av hur det måste ha sett ut i skallen på Caligula. På tal om det, så finns det lite symbolik i form av svarta fåglar (Som Caligula är livrädd för.), samt en vit häst som även är världskänd som Incitatus. (Japp - Caligula delar även säng med Incitatus när hjärncellerna fräser bort som bäst ur hans feberangripna och paranoida hjärna.)

Japp - Det är en märklig film. Helt utan motsvarighet.

Soundtracket är så klart lika storslaget som resten av filmen och inkluderar Aram Khachaturians "Adagio Of Spartacus And Phrygia" från Spartacus-baletten. (Samma musik fanns i förtexterna i T.V.-serien "The Onedin Line" och den fick alltid mig att gråta när jag var liten på riktigt. Undrar vad fan det gick ut på.) Och så har vi mer balett-musik av Sergei Prokofiev - Från "Romeo And Juliet". (Alla Commodore 64-nördar känner givetvis igen stycket från spelet "Sanxion" till vilket Rob Hubbard gjorde en fin cover.) Världsklass och väldigt Arthouse, vet ni.

På drygt två och en halv timme hinner dock tempot bli lite lidande för att det sker lite märkliga stopp och hopp i handlingen. Men allting bidrar till helheten och jag är rätt så säker på att det inte gick att lösa på något annat sätt. Att klippa ned filmen visade sig vara en katastrof och den s.k. "Pre-Release"-versionen tappade mycket av filmens impact även om den vann lite när det gällde kontinuitet. Så vilken man föredrar är precis som vanligt en smaksak, och de två enda relevanta versionerna av filmen finns ju utgivna i en och samma "Imperial Edition".

"Caligola" rekommenderas varmt... Till vissa... Det är bara om man står ut med alla sexuella perversioner och extrema våldshandlingar (Varav det finns många. Och det mesta är lika hårfint som en knytnäve i röven.) som man lättare också kan se den okomplicerade helheten - Att det är en film om en rätt så tokig lirare.

Men det är heller inte meningen att det ska vara en film för alla.

"I have existed from the morning of the world and I shall exist until the last star falls from the night. Although I have taken the form of Gaius Caligula, I am all men as I am no man and therefore I am... A God..."

 



  

IDÉ : 98%


Ja, någon var ju tvungen att göra Den... Och ta med allt som man förknippar med Roms kejsare nr. tre - Gaius Julius Caesar Augustus Germanicus.

  

STORY : 94%


Baserad på ett manus av Gore Vidal som i sin tur är baserade på verkliga händelser. Sedan vet man inte vad som hände på vägen. Den första delen känns sammanhängande kronologisk medan den andra mer hoppar från den ena avgörande händelsen till den andra.

 
  

REGI : 92%


Tinto Brass gör väl det han är bäst på, men om det fanns ett uppslagsverk med termen: "Osmidigt samarbete", så skulle där finnas en bild på både Tinto Brass och Bob Guccione. (Guccione fick i alla fall till den hetaste lesbo-scenen i en "Mainstream"-rulle någonsin.)

  

FOTO : 90%


Storslaget värre. Scenografin är riktigt imponerande och det är lätt att se vart mången dollar gick.

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


Ett helt gäng A-klass skådisar, några Penthouse Pets och ett annat gäng från alla möjliga håll och kanter. En nästintill oigenkännelig John Steiner i Skinhead-frisyr är också med. Vilken djävulsk mix.

  

MUSIK : 82%


Vill man ha en av de bästa när inte Ennio Morricone är tillgänglig, så får man kalla på Bruno Nicolai. Sedan kan man varva med Aram Khachaturian och Sergei Prokofiev för att få till den där extra klassiska känslan.

 
  

TEMPO : 86%


Ja, det var ju det... Den sista akten har ett väldigt segt parti, men jag tror att det är chocken och misstron som håller uppe intresset hela vägen. I alla fall första gången man ser filmen. Men det är också intressant att se hur Caligula förändras på vägen.

  

ATMOSFÄR : 85%


Det finns ju ingenting som får en tvivla på att det inte rådde sådan här stämning i det Romerska Riket.

 
  

UTFÖRANDE : 83%


Med tanke på alla problem som produktionen kantades av, så måste man säga att det är ett under att filmen blev klar. (Trots att det fick ta den tid det tog, och trots att del av pengarna hade gjort mer nytta om någon hade spolat ned dem på dass.)

  

REPRISVÄRDE : 91%


Konstigt nog vill man se "Caligola" igen så snart som möjligt. Det finns så mycket idiotgrejer i filmen att man inte kan smälta allt under en gång eller på ett år. Och då är det "Uncut Version" som gäller. "Pre-Release Version" kan man kika på av ren nyfikenhet.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Malcolm McDowells paradroll vid sidan om Alex DeLarge i "Clockwork Orange".

 
 

Anneka Di Lorenzos och Lori Wagners skärmsmältande sängkammar-scen.

 
 

Kaoset runt filmen gjorde säkert ingen nytta.

 
 
Ingen korrekt historielektion, men jävlar vilken sönderskruvad en.

RECOMMENDED CINEMA