Nuns Of Sant´Arcangelo


• Domenico Paolella • Italien / Frankrike • 1973 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Le Monache Di Sant´Arcangelo


SPELTID:

• 103 min.


MEDVERKANDE:

• Anne Heywood
• Luc Merenda
• Ornella Muti
• Martine Brochard
• Muriel Catalá
• Claudia Gravy
• Maria Cumani Quasimodo
• Pier Paolo Capponi
• Claudio Gora
• Duilio Del Prete
• Luigi Antonio Guerra
• Gianluigi Chirizzi


MANUS:

• Tonino Cervi
• Domenico Paolella


FOTO:

• Giuseppe Ruzzolini


MUSIK:

• Piero Piccioni


PUBLICERAD:

• 9 Januari 2011 - 11:44:57


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Story Of A Cloistered Nun (1973)
• DVD RECENSIONER:
II. Nunsploitation Collection


 


 
 
  

Här har vi något så tungt som verklighetsbaserad Nunsploitation - "Nuns Of Sant'Arcangelo". Redan det där med "verklighetsbaserad" låter som rena glädjedöden mitt i en hel drös dåliga nyheter. Men en text i början påpekar att en berättelse av Stendhal också ligger till grund för manuset. Så helt tokigt borde det ju inte kunna bli med tanke på att Stendhal säkert vid något tillfälle beskylldes för att degenerera och besudla litteraturen med febriga snuskfantasier. Men det hör inte hit just nu. "Nuns Of Sant'Arcangelo" har ju även fördelen att den har belagts med tuffa alternativa titlar som "Sisters Of Satan" och "The Nun & The Devil". Vilseledande, i och för sig, men vissa omslag lovar även rakt av nunnor som smaskar mule. Men vad som vidare utmärker Domenico Paolellas film är att den en av de tidigaste i sin genre plus att den gav andra filmskapare (Bl.a. Joe D'amato som tur är.) raketbränsle till fler idéer för allehanda erotiska infall innanför diverse klosterväggar. För de som tyckte att "The Devils" borde ha varit betydligt sexigare och mer upphetsande. Eh... Eller för de som tyckte att den hade för mycket politiska intriger invävda i all religiös infektion.

I Sant'Arcangelos kloster i Napoli är Mother Superior Lavinia på väg att kola efter en längre tids sjukdom, och hon måste i det fallet ersättas så snabbt som möjligt. Tre kandidater är tänkbara som hennes efterträdare - Giulia, Chiara och Carmela. Låtom så intrigerandet och tasksparkarna begynna. (Fast det blir ju mest av fysiska skäl bara bildliga sådana.) Giulia, som ser sig själv som en ny Mother Superior, är inte sen med att börja skaffa sig hållhakar på sina rivaler och vinner därmed bl.a. förtroende för den allt mer krassliga Lavinia. Bl.a. avslöjar Giulia att Carmela har ett förhållande med en snubbe som då och då smyger in på klostret. Lavinia har naturligtvis ingen aning om att det faktiskt är Giulia som håller på att förgifta henne med "medicin" och följaktligen förhindrar henne från att tillfriskna.

Samtidigt plågas Giulia av ett allt mer intenstivt begär för lite kvinnligt kött då och då. Gärna Syster Chiaras. Igen. Det visar sig att de hade en relation tidigare och att det gick långt bortom "man tager vad man haver". Men en tanke åt det erotiska hållet och det är raka vägen till meningslösa böner och självplågeri (Glasbitar och bara knän är involverade.) som gäller. Tills det blir omöjligt att hålla både tankar, fingrar och tungan i styr. Just den här biten med fötryckta känslor som spinner iväg okontrollerat blev sedan en viktig aspekt för genren och blev otroligt tacksam och lätt att exploatera. (D.v.s. - Isoleringen och förtrycket för de systrar närmare varandra som har behov av fysisk mänsklig närhet.)

Kyrkan med de mest äcklande smygpedofilerna (Fan, bara titta på dem. Om inte de kladdade på något oskyldigt barn innan de gick till jobbet, så får någon två hundra spänn.) i spetsen får sedan för sig att sätta klostret under bevakning med motiveringen att kardinalen och hans stjärtgosse Carafo har dragit likhetstecken mellan horhus och nunnekloster. Allt detta baserat på Giulias avslöjande som dock får lite oönskade konsekvenser - Inte minst för henne själv. Under tiden avslöjar Giulia att hennes känslor för Chiara fortfarande är lika starka som då, men Chiara tror att det bara är ett trick att köpa hennes tystnad och lojalitet. Men hon blir övertygad efter lite ömhet och ljuv kärlek. (Men den som förväntar sig lite prima "Nun-On-Nun" lär bli JÄVLIGT förbannad för att scenen bryter precis när det börjar bli lite mysigt... För helvete...!)

Ömhet och ljuv kärlek... Nix - Det blir inte mycket med det...! (Som vi får se, alltså.)

Men den som gräver en grop åt andra gräver den ofta inte tillräckligt djup eftersom flera saker avslöjas när kyrkan är färdig med sin "utredning". Det verkar som Paolella och Antonio Cervi i manuset hade gott om utrymme för att kritisera kyrkans inlärda dubbelmoraliserande och korruption som gick hela vägen upp, men i slutet spelar det väldigt liten roll eftersom de gjorde misstaget att inte packa resten av storyn med mer hädelser, anti-religiösa handlingar och annat skoj. Det blir liksom för lite och i slutändan för antiklimaktiskt. Eller det är en svår underdrift, förresten. Ballhojta är ett bättre ord med tanke på finalen och, låt oss vara ärliga, den akuta nunnehångel-bristen. (Uppenbarligen tyckte D'amato det samma när han bestämde sig för att göra "Immagini Di Un Convento"... Japp, den är svår att undvika att nämna den filmen. Av en mycket bra orsak.) Samma med Carafo som har så kroniska "blue balls" att de färgar av sig på hans fjolliga utstyrsel. I en scen när de diskuterar nunnornas misstänkta förehavanden märker man riktigt att "kyrkans män" efter alla år av självbedrägeri har hamnat i ett så djupt själsligt elände att de inte längre kan skilja på vad som är rätt och fel på ett mänskligt plan. Allt lassas över på "Gud" (När det passar.) och att ens ifrågasätta idéer som t.o.m. en femåring hade tyckt var efterblivna kommer inte på fråga. (Här kommer dock inte demonisk besatthet på tal någon gång.)

Paolella följde upp "Nuns Of Sant'Arcangelo" redan samma år med "Story Of A Cloistered Nun". Så visst hade han mer att berätta. (Ja, allvarligt. Eftersom den filmen faktiskt har mer story och mer prat än sänghalmsbaserad nunnemys i kvadrat.) Men av dessa två är helt klart "Nuns Of Sant'Arcangelo" en marginellt bättre film. Den som förväntar sig ren Sexploitation blir möjligen lika besviken som en alkis när det enda Systemet inom tre mils radie har inventering. Å ena sidan finns det ljuspunkter i all mörker, men å andra sidan är detta ett ypperligt tillfälle att inse att det faktiskt existerar bidrag inom genren som har mer att säga än: "Så här gick det minsann till då. Religion är en fistel i den mänskliga världssjälens rövhål. Som växte och blev stor som ett jävla elefanthuvud."

Nej, detta är inte något illa valt tillfälle att helt plötsligt sluta vara subjektiv när det gäller Nunsploitation. Men ibland måste man försöka se bortom distraktionerna och klura över gemensamma nämnare och vad egentligen genren är till för när den slutar glädja oss som kan sitta igenom 90 minuter av löst verklighetsbaserade intriger bara för att det finns en enorm chans att två systrar börjar hångla när de får lite tid över för sig själva. "Nuns Of Sant'Arcangelo" har ett enkelt svar på den frågan - Stämningen. På den fronten blev filmen utan tvekan en schablon för kommande äventyr. Men det var bl.a. Joe D'amato och Walerian Borowczyk som fixade det stora extra när man slutade bry sig om "historisk korrekthet".

 



  

IDÉ : 97%


Efter "The Nun Of Monza" hade det varit världens slöseri att inte fortsätta prångla ut Nunsploitation-rullar. (I alla fall så länge det gick.)

  

STORY : 84%


Verklighetsbaserad som storyn sägs vara, så har den tyvärr verkliga förvecklingar och ett "verkligt" slut. Ett lite mer provocerande innehåll hade inte gjort någon skada. (Tvärtom, så hade filmen hade bara blivit mer känd som en blasfemisk banbrytare.)

 
  

REGI : 83%


Domenico Paolella har inga som helst svårigheter med att fläta ihop intrigerna och hålla allting på en linjär bana. Hans karaktärer går också lätt att skilja åt.

  

FOTO : 87%


Naturlig ljussättning och naturalistiska miljöer. Man känner riktigt historiens vingslag i klostrets väggar och... Sapfos spirituella närvaro...

 
  

SKÅDESPELERI : 89%


Ja, se där - Anne Heywood från "The Nun Of Monza" som ännu en emotionellt asfyxierad och mentalt plågad syster. (Så hon har lite vanan inne att spela sådana, antar jag.) Men ett formidabelt och helgjutet porträtt är det. Martine Brochard och Luc Merenda gör bra ifrån sig också. Och de är väl de man kommer att minnas bäst från filmen på längre sikt. (I en mindre roll ser vi Gianluigi Chirizzi som är precis lika väck som vanligt.)

  

MUSIK : 89%


Ibland ordinär och ibland chockerande bra. Kvinnosång på latin och kyrkorglar får jobbet gjort och förstärker en märklig känsla av sorg, isolering och utsatthet i flera scener.

 
  

TEMPO : 76%


Man får ställa om sina sinnen och chakran till "Full Nunsplo-Mode", för ibland är dessa filmer ganska tålamodsprövande när de blir för pratiga eller svävar ut i diverse mindre intressanta parallellhandlingar. "Nuns Of Sant'Arcangelo" är inget undantag, förutom att den kompenserar avsaknaden av eroticism med riktig karaktärisering.

  

ATMOSFÄR : 82%


90% av filmen utspelas i ett nunnekloster, så gissa vad för sorts atmos som råder.

 
  

UTFÖRANDE : 87%


Man kan så klart i sitt stilla sinne undra varför "Nuns Of Sant'Arcangelo" känns så tillrättalagd för att vara en Nunsploitation-film, men den har faktiskt aldrig utgett sig för att vara en renodlad sådan.

  

REPRISVÄRDE : 75%


En av de mer uthärdliga i sin genre om man inte förväntar sig ni-vet-vad.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det otroligt vackra musikstycket när ett gäng nya nunnor invigs i församlingen.

 
 

Intressant story i ett historiskt perspektiv. Men lite mer fantasi hade satt en fin krydda på den.

 
 

MAN BRYTER INTE EN "NUN-ON-NUN"-SCEN!

 
 
Grundläggande och inflytelserik genre-film.