The True Story Of The Nun Of Monza


• Bruno Mattei • Italien / Frankrike • 1980 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Vera Storia Della Monaca Di Monza


SPELTID:

• 92 min.


MEDVERKANDE:

• Zora Kerova
• Mario Cutini
• Paola Corazzi
• Tom Felleghy
• Franco Garofalo
• Annie Carol Edel
• Paola Montenero
• Mario Novelli
• Ornella Picozzi
• Leda Simonetti
• Franca Stoppi
• Giovanni Attanasio


MANUS:

• Claudio Fragasso


FOTO:

• Giuseppe Bernardini


MUSIK:

• Gianni Marchetti


PUBLICERAD:

• 30 December 2010 - 11:17:16


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Nunsploitation Collection


 


 
 

Det var så klart synd att Bruno Matteis filmer ofta drogs över en och samma luskam. Men sådan kraft har grupptrycket. Och många av rullarna var i ärlighetens namn lite för lätta att göra sig lustig över - Inklippta sekvenser från helt orelaterade / ovidkommande källor, rakt av plankade manus-idéer (Och ibland hela scener.) och intriger som ibland var uppåt väggarna. Och detta var ofta de goda nyheterna. Men Mattei försökte i alla fall, och han gjorde det mesta av de resurser som fanns. (Om inte det bästa i vissa fall.) Och han testade att göra minst en film i varje genre. Även om den vid tidpunkten var lika populär och välkommen som Gary Glitter på en anställningsintervju för ett jobb som barnvakt.

Nunsploitation, exempelvis. Det var en genre det. För efter 70-talet blev det lika lätt att hitta Nunsploitation-producenter som det var att hitta Nunsploitation-rullar till sexualundervisningen i landets skolor. Det kunde ha varit bättre, alltså. (Och det var med andra ord inte så hög standard på saker och ting då.) Som Eriprando Viscontis "La Monaca Di Monza", t.ex. Filmen är från så tidigt som 1969 och sägs vara en av de första i genren. Dessutom ska den ha bidragit till att det några år senare kom en våg av skönt hädiska softcore-rullar med 10 systrar på en... Vad som helst...! Och gärna lesbiska sådana. Och ibland var det t.o.m. hardcore på grejerna.

Undertecknads krav på Nunsploitation är dessvärre ganska så låga och inställningen till dess rörliga bilder har väl inte alltid gått på räls. Men det finns ett genomgående krav i alla fall - Det ska vara mycket "Nun-On-Nun". Alltså - Kopiösa mängder. Gärna 50% av speltiden eller mer. Sedan kan det i princip handla om vad fan som helst. För samtidigt misslyckas man gång på gång med att förstå vad filmerna har för budskap. Att de försöker kritisera katolicismen är lika solklart som att Glitter inte kommer att få jobbet. Och utan någon "katolsk" uppväxt / liv som katolik missar man säkert hälften av symboliken som är lite mer finurlig än att en piskad nunna börjar hångla upp självaste Jesus.

Men varför fegar så gott som alla rullar ur mot slutet genom att helt plötsligt sluta provocera och rätta till handlingen så att den någorlunda passar historien? (Om man drar paralleller till hur det gick för kättare och speciellt kvinnliga sådana på den tiden.) Nej, jag blir inte skitglad förrän den dag jag stöter på ett stycke Nunsploitation som slutar med att katolikernas representanter får sina egna arslen serverade som köttfärs. Utan tilltugg.

Ja, ja. Så det fanns alltså en verklighetsbaserad historia om "The Nun Of Monza" där Anne Heywood spelade Virginia De Leyva, men vem skulle då ta sitt tunga ansvar och berätta den sanna historien? Ha! Som om det någonsin fanns några tvivel på att det skulle kunna ha varit några andra än Bruno Mattei och Claudio Fragasso. Vänta nu... Bruno Mattei? Nej, jag menar givetvis "Stefan Oblowsky" - Pseudonymet som Bruno använde sig av två gånger. (Och när han just försökte sig på lite Nunsploitation av klass.) Filmen fick heta "La Vera Storia Della Monaca Di Monza" a.k.a. "The True Story Of The Nun Of Monza". De goda nyheterna är att filmen mot ganska så tuffa odds står på egna ben som en typisk genre-film. Jag vågar t.o.m. påstå att det vid sidan om uppenbara mästerverk som "Zombi 3", "Rats - Night Of Terror" och "Hell Of The Living Dead" är Mattei / Fragassos mest helgjutna skapelse. Vad som är lite märkligt att nämnda herrar sedan beslutade sig för att göra en minst sagt udda vändning med deras nästa, andra och sista Nunsploitation-film "The Other Hell" som trots sitt höga underhållningsvärde kändes som om den desperat försökte höra hemma i en helt annan genre.

Men när då "The True Story Of The Nun Of Monza" rullar igång, så är det mycket lätt att skratta till och tänka: "Nu har visst Mattei hittat en sax, genomskinlig tejp och en gammal kopia på "The Beast"..." Lite bilder från klostret (Med en orgel-slinga på säkert fem sekunder.) varvas med Hästsploitation-snuttarna från Walerian Borowczyks fetisch-film. Jodå - Det är ganska så lätt att tro att den mannen var lite väl förtjust i hästkukar. Inte på ett "Mr. Hands"-liknande sätt, men ärligt talat - Ett dussin klipp på erigerade pålle-pålar från olika vinklar?

Vad i helvete.

Nej, det börjar inte bra. Men svär man sig bara igenom de första minuterna, så lättar det med en gång. Virginias farsa har kort och gott beslutat sig för att dottern ska bli nunna. Och under hård bevakning från Mother Superior (Franca Stoppi!) och de äldre nunnorna är det inte läge att klanta till det. (När man som straff för en "förseelse" blir slashad i ansiktet med en ros, och det är fröken Stoppi som håller i rosen, så tror jag att vi alla kan vara överens om att man har kommit jävligt lindrigt undan.) Men Mother Superior blir snart både svårt sjuk och galen, och Virginia blir som genom ödets nyck hennes efterträdare eftersom det behövs lite nytt blod och nya tankar innanför klostrets väggar. Virginia "uppvaktas" (Ja, det ska vara inom citattecken eftersom det inte är "uppvaktning" lika mycket som en osmidig mix av "tjat om sex" och "våldtäkt".) av Giampaolo Osio som verkar ha något sorts inflytande över klostrets präst Arrigone som gör allt Osio ber om. Arrigone lämnar t.o.m. över en bok om hur man förför nunnor - (Den höll de minsann tyst om under samlevnadskursen på högstadiet!) Med en ängels tålamod och finess! Aha... Så det är originalutgåvan av en bok som alla s.k. relationsexperter snor tips från...?!

Redan när handlingen har etablerats blir man alltså rätt förvånad över att det faktiskt är Mattei och Fragasso som ligger bakom filmen - Fotot är både vackert och stämningsfullt, kompositionerna är fantasifulla och övergångarna blir inte det minsta distraherande. Bra flyt på den fronten, helt enkelt. Och t.o.m. förvecklingarna är så följdriktiga att de ibland tyvärr blir lite tradiga. Och det finns inte ett enda vansinnigt infall eller någon som spelar över-- Jaha, där kom det, ja. Franco Garofalo som hoppar omkring i en knallröd djävuls-dräkt. Men det är ju tydligen maskerad och orgie, så det är redan förlåtet. (Och så är ju festen inomhus till hans fördel. Jag tror inte att han hade hunnit 50 meter utomhus i den dräkten innan någon hade tvingat honom att käka trottoarkant.)

För sedan börjar allvaret minsann. Fångad mellan den manipulativa Osio och hotet om att bli avslöjad som klostrets "moraliska nedsmutsare" tvingas Virginia göra en del konstiga och förhastade beslut som bara förvärrar situationen. Men så går det när man inte utrotar problemen så fort de uppstår. (Och jag vet inte om Virginia lider av någon sorts personlighetsklyvning som i nästa steg ställer till det. Eller om makt korrumperar i vanlig ordning.)

Och "The True Story Of The Nun Of Monza" levererar på alla punkter? Inte i närheten. Alla tillfällen för lite fin "Nun-On-Nun" tas knappast till vara på. (Så det är inte bara "höga krav" som spökar.) Istället finns det ett par sexscener som är lika tändande som att vakna i sin egen diarré. (Osio försöker dessutom smickra sig själv genom att jucka lite en halv jävla meter från Virginias skrev. Jag vet inte heller vad vitsen är. Vill han att alla ska tro att han är utrustad som hästen i början? Det är annars extra snyggt med brallorna på också.)

Filmen skär sig ungefär halvvägs igenom och fastnar bra länge i cinematisk kvicksand. Det är förmodligen meningen att man ska bry sig om Virginias och Osios "romans", men man sitter bara och önskar att Osio ska bli brutalt bankad i röven av en stor häst. 15 minuter är helt bortkastade runt 50-minutersstrecket medan scenen med två nunnor som har det lite mysigt måste avbrytas för att någon jävel knackar på dörren. Det där hade kunnat bli hur fint som helst. (Fan, Bruno. Ibland blir jag bara så lack på dig... Alltså... Ni höll på att göra en Nunsploitation-rulle... Nunnesploatera mera!)

Men sedan kommer ju den oundvikliga finalen där allt "rättas till" och allt vad förtryckta känslor, impulser och idéer innebär tvingas in i skuggornas rike igen tillsammans med de som har haft mage nog att gå utanför gränserna och stå för det. (Självklart pratar jag om diverse Exploitation-filmare nu.) Det går verkligen inte att låta bli att tänka tanken om allting bara är ett långfinger åt kyrkan. Om det är det, så är det ett så sofistikerat finger att de som skulle kunna ta åt sig inte kan förväntas vara så öppensinniga att de ens skulle märka det. Men om andemeningen är att det hela ska vara ett neutralt iakttagande, så finns det bara tre ord att säga om det:

FEL JÄVLA GENRE!

 



  

IDÉ : 81%


Kanske var detta Bruno Matteis och Claudio Fragassos första och näst sista försök till att hålla Nunsploitation-genren vid liv. Ett snyggt och modigt sådant var det i vilket fall, och det är rullarna i den här klassen som Mattei borde ha uppmärksammats för istället för t.ex. "Robowar" och "Strike Commando".

  

STORY : 68%


I grund och botten är det ju samma story som i "The Nun Of Monza". Den största skillnaden är Sleaze-faktorn som Mattei aldrig hade några problem med att dra upp några varv. Men det finns plats för resten också...

 
  

REGI : 86%


...Livlig och kompetent regi, till exempel...!

  

FOTO : 81%


Ett av de snyggaste klostren, helt klart. Den har i stort sett exakt samma naturliga vibbar som det i "Immagini Di Un Convento".

 
  

SKÅDESPELERI : 89%


Zora Kerova får chansen att visa vilken bra skådis hon faktiskt är. Hennes hela porträtt av den trasiga Virginia är det bästa i hela filmen. Franco Garofalo är inte fy skam heller som den uppfuckade prällen med svåra samvetskval. Men "personkemin" mellan Zora Kerova och Mario Cutini ligger på jävligt noll. Man köper aldrig att de har några som helst känslor för varandra fast det definitivt är meningen. (Och så är ju Franca Stoppi med lite också...!)

  

MUSIK : 86%


Inga snabblånade Goblin-hits någonstans, utan den här gången får vi en hel och riktigt vass score av Gianni "S.S. Girls" Marchetti... Riktigt bra grejer...

 
  

TEMPO : 61%


Ett snorsegt mellanparti jagar fram gäspningarna på löpande band. När det är för lite kvar av filmen infinner sig besvikelsen över att "The True Story Of The Nun Of Monza" saknar en hel del viktiga aspekter trots att den samtidigt har en lika stor del fina kvalitéer.

  

ATMOSFÄR : 80%


En av grejerna som Mattei gör snyggt. Den här gången också. Filmen har verkligen rätt atmos. (Förutom i slutet.)

 
  

UTFÖRANDE : 74%


En något sölig och svajig story sänker inte en annars förbisedd Nunsploitation-rulle ned i avloppet, men den har inte mycket som vinner över tyngre rullar som "Immagini Di Un Convento" och "Behind Convent Walls" rent tematiskt.

  

REPRISVÄRDE : 63%


Bildar en fin "Double Bill" med "The Other Hell" om man är på det humöret.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

En av Bruno Matteis triumfer!

 
 

IRL hade några av Osios repliker besvarats med en fet munsbit stövel-läder.

 
 

Filmen förlorar båda testiklarna i slutakten. (Nämnde jag förresten att det inte finns tillräckligt med "Nun-On-Nun"...?)

 
 
Det är prima Nunsploitation. Men inte riktigt på "det" sättet.