I Guerrieri Dell´Anno 2072


• Lucio Fulci • Italien • 1984 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Rome 2033: The Fighter Centurions


SPELTID:

• 85 min.


MEDVERKANDE:

• Jared Martin
• Fred Williamson
• Howard Ross
• Eleonora Brigliadori
• Cosimo Cinieri
• Claudio Cassinelli
• Valeria Cavalli
• Donald O´Brien
• Penny Brown
• Al Cliver
• Mario Novelli
• Hal Yamanouchi
• Cinzia Monreale
• Lucio Fulci


MANUS:

• Elisa Briganti
• Dardano Sacchetti
• Cesare Frugoni
• Lucio Fulci


FOTO:

• Giuseppe Pinori


MUSIK:

• Riz Ortolani


PUBLICERAD:

• 21 December 2010 - 15:31:41


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

8 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Året är 2010. "Tron"-franchisen har återuppväckts efter närmare 30 år, och att döma av det vet ingen vad som står på tur. (Men så länge det inte är "The Last Starfighter", så är redan det en stor seger.)

Men en annan film med futuristiska gladiator-spel är Lucio Fulcis "I Guerrieri Dell'Anno 2072" a.k.a. "Rome 2033: The Fighter Centurions". Japp. Någon tyckte att filmen utspelades för långt in i framtiden och ändrade därför årtalet "2072" till "2033". (Det måste ha varit kläderna som helt klart är mer "30-tal" än "70-tal".) Och ibland kallas filmen för "The New Gladiators".

Men vad är oddsen för att denna film ska få samma behandling som "Tron: Legacy" - D.v.s. med tung CGI, Daft Punk som tolkar Riz Ortolani och en i datorn föryngrad Jared Martin? Precis. Väldigt höga. Uppföljaren gick visst precis in i pre-production. Helt otroligt.

Fast "I Guerrieri Dell'Anno 2072" blev i och för sig "omgjord" redan tre år efter världspremiären. (1987) Fast då hette ju filmen "The Running Man", hade Arnie i hjälterollen och var baserad på Stephen Kings roman med samma namn. Man kan verkligen aldrig få allt från början. Men det finns ändå så många likheter mellan filmerna att man börjar undra om inte författar-kvartetten bakom "I Guerrieri Dell'Anno 2072" också läste romanen (Efter att ha sett "Blade Runner" och "Rollerball" givetvis.) och tänkte: "Nu jävlar gör vi en Blockbuster." ("Escape From New York" har nämnts också, men där börjar kopplingarna kännas lika långsökta som bara Fulcis mest irriterande kritiker kan vara.) Blockbustern i det här fallet hann dessvärre inte längre runt kvarteren än fram till Troma, inc. Som dessbättre släppte den i originalskick.

Men visst kan man undra vilken röra allt föds ur. Det här var ändå en low key-period i Fulcis karriär där han gjorde minst en film i varje genre som var populär då. Nåväl - In i framtiden...!

Året är 2072. (Enligt originaltiteln, då.) T.V.-bolagen har nischat in sig på äkta våld i sina live-shower. Program som "Kill Bike" blev en gigantisk hit och ser vid första anblicken ut som en motorcykelshow. Men det är annars lite som spelet "Road Rash" fast inne på en arena. D.v.s. man kör omkring på en hoj och bankar de andra deltagarna tills de urinerar blod och / eller kraschar och brinner. "Kill Bikes" stora stjärna är Drake som har vunnit gång på gång. Ett annat program heter "Danger Game" i vilken de tävlande kopplas till holografiska drömgeneratorer och får uppleva tortyr och smärta. (Spana in en snygg referens till "The Pit And The Pendulum" och en skön Gore-scen som bara är Fulci!)

Men bolaget WBS VD har blivit allt mer blodtörstig och tittarsiffrorna rasar av den enkla orsaken att ingen vill längre se skiten. Det är alltså precis som reklamkanalernas ursäkter till program fast med lite tuffare titlar. (Vem skulle inte hellre zappa in "Kill Bike" än t.ex. "Glory Hole i väggen!" eller vad fan det nu heter?) Så det är dags för en ny show baserad på folknöjet i det antika Roma - Gladiatorspel fast med eventuella hästar utbytta mot bepansrade motorcyklar. Och självaste Colosseum har ju t.o.m. blivit upphottad för detta ändamål. Och för att försäkra sig om att tittarsiffrorna slår alla tidigare rekord, så sätter man dit Drake för trippelmord och "anlitar" honom. Bolaget hugger nämligen "frivilliga" från diverse fängelser runt om i världen. (Varje världsdel finns representerad.) Och skulle de tävlande överleva, så blir priset ett nollat brottsregister och frihet. Men få överlever... "The Battle Of The Damned"...!

"Take a good look at these contestants, because for these men violent death is just seconds away...!"

Jag tror inte Fulci själv visste hur rätt ute han var när det i "I Guerrieri Dell'Anno 2072" visar sig att det finns en större och mer illvillig plan bakom all fördummande T.V. som folk ska förväntas glo slaviskt på. 2072 har datorerna blivit så avancerade att befolkningen i alla fall mentalt och själsligt är deras slavar fast tanken säkert var att det skulle ha varit tvärtom. (IRL hände ju detta lite tidigare.) I en parallellhandling, som för övrigt också finns i "The Running Man", har T.V.-bolaget svurna fiender i form av en slags motståndsrörelse som försöker störta dem. (Och det utan att de ens behöver sända IQ noll-program som "Paradise Hotel". Vilket i sin tur hade blivit lite mer uthärdligt om det bara fanns en eller två seriemördare i mixen. Varsågod, TV6. Använd gärna idén.)

Men mest följer man ju Drake och hans "kompisar" som innan tävlingen tränas och hjärntvättas till att inte visa några känslor eller nåd ute på arenan. Drake som T.V.-stjärna är ju först lika välkommen som en våldtäktsman i finkan, men lite hederligt rebelliskt uppviglande svetsar gruppen samman och de bildar en slags union. För ingen av dem är speciellt förtjust i fångvaktaren Raven som torterar fångarna med diverse elektriska och elektroniska prylar.

För att vara en väldigt enkel och linjär film, så händer det ovanligt mycket runt Drake och världen (Läs: Rom.) utanför. Staden har en väldigt "Blade Runner"-influerad look (Men som tyvärr aldrig ser ut som annat än det det är - En modellstad som har byggts upp och ljussatts ganska snabbt.) medan det futuristiska interiörerna och modet har en, om man ska uttrycka det snällt, Über-Retro feel. (Men jag kan svära på att det hemma hos Drake finns en minst 50-tums LCD-T.V.!) Men man blir förvånad över hur många intriger det får plats i en så relativt okomplicerad film. Det är väl bara slutet som känns lite hastigt påkommet och märkbart vagt.

Men det finns flera ljuspunkter i filmen annars - Den action-fyllda finalen på Colosseum är riktigt tajt och har lite skön Corridori-Gore i form av en och annan vajer-halshuggning och knivning. Sedan finns det flera scener som bär Fulcis signum på det stättet att de lyckas vara surrealistiska i en annars normal miljö. (Mordet i början av filmen, t.ex. Vilket sägs vara en referens till "Clockwork Orange".)

Annars är allting precis som vanligt. Bara Fulcis mest hängivna fans fattar vitsen med filmen och kan följaktligen undra varför den inte fick ett uppsving i samband med "The Running Man". Det mest skrämmande är så klart folk som på fullaste allvar påstår att "I Guerrieri Dell'Anno 2072" är en rip-off på "The Running Man". Ett så uselt tidsperspektiv ligger t.o.m. bortom Strängteorin när det gäller att försöka förklara den.

 



  

IDÉ : 80%


"I Guerrieri Dell'Anno 2072" är definitivt ingen kopia på någon av filmerna som den har beskyllts att varia en kopia på. Så visst finns där originalitet!

  

STORY : 70%


Fängslande (Bokstavligt talat för filmens huvudkaraktärer.) och originell med oväntat många parallell-intriger. Slutet är tyvärr lite av ett anti-klimax och inte lika intressant som resten av filmen. Den kreativa duon Elisa Briganti / Dardano Sacchetti kom på storyn, och detta var sista gången de jobbade med Lucio Fulci.

 
  

REGI : 71%


För det mesta ganska så statisk och utan några anmärkande drag som gör att man märker av Il Maestros stil, men i Action-scenerna flashar det till rejält. Och mordet i början av filmen kan inte ses som något annat än renodlad fan-service.

  

FOTO : 55%


Alltför många scener kräver lite väl mycket av fantasin. (Och det är alltid ett bekymmer med filmer som utspelas för långt in i framtiden.)

 
  

SKÅDESPELERI : 78%


Det är bara att räkna upp Jared Martin, Fred Williamson, Al Cliver och Hal Yamanouchi och man har ett stenhårt gäng nya gladiatorer.

  

MUSIK : 48%


Riz Ortolani levererar en futuristisk score (Vilket by default måste ha pulserande ljud och 80-tals synth-trummor.) med lite medeltids-influenser (Synth-fanfarer.) och ett gitarriff som fastnar på tre sekunder.

 
  

TEMPO : 75%


Man vill bara att "The Battle Of The Damned" ska hålla på mycket längre och vara betydligt mer våldsam. Så visst funkar programmet - Det väcker definitivt blodtörsten...!

  

ATMOSFÄR : 56%


Den håller konstant på att krackelera då det finns mycket lite som övertygar om att allt utspelas så pass långt in i framtiden. Men det glömmer man bort när stridigheterna börjar.

 
  

UTFÖRANDE : 63%


Med en lite mer påkostad scenografi hade filmen fått och haft en betydligt större s.k. "cult-following".

  

REPRISVÄRDE : 45%


Betydligt tuffare (Och hela kvarten kortare.) än exempelvis re-maken på "Rollerball" och säkert kultigare än "The Running Man". När det väger tyngre än något annat, så är det inte helt omöjligt att man börjar längta efter "I Guerrieri Dell'Anno 2072" igen.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Drake och gänget som visar exakt hur showen måste fortsätta.

 
 

Eleonora Brigliadori. Yum yum.

 
 

Detta är ännu en film som fastnade någonstans i Limbo.

 
 
Tuffare gladiator-action än vad budgeten tillåter.