Gothic


• Ken Russell • Storbritannien • 1986 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 83 min.


MEDVERKANDE:

• Gabriel Byrne
• Julian Sands
• Natasha Richardson
• Myriam Cyr
• Timothy Spall
• Alec Mango
• Andreas Wisniewski
• Dexter Fletcher
• Pascal King
• Tom Hickey
• Linda Coggin
• Kristine Landon-Smith
• Kiran Shah


MANUS:

• Stephen Volk


FOTO:

• Mike Southon


MUSIK:

• Thomas Dolby


PUBLICERAD:

• 25 Oktober 2010 - 14:15:59


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Med tanke på hur inflytelserika bortom de allra flesta litterära karaktärer "Frankensteins monster" och "Vampyren" är, så kan man utan att veta för mycket nästan föreställa sig att deras ursprung inte diktades ihop av ett gäng permanent missförstådda och / eller världsfrånvända opium-pundare med för mycket fritid i någon källare någonstans i början av 1800-talet. Självklart inte - De var i Lord Byrons hus / exil-plejs vid Genèvesjön. Byron hade vid det här laget dragit från sitt hem(Eng)land delvis p.g.a. att livlig fantasi och en stor trut kombinerad med kärleksaffärer med bl.a. sin egen syrra och lite "annat" inte bemöttes med kommentarer som: "Det där är en ascool snubbe." och "Byron rules, mannen!" Man skulle t.o.m. kunna säga att många ville spärra in honom. Och gärna se till så att han fick jävligt ont på köpet. Precis - Samhället tålde inget på den tiden.

Men Mary Shelley, Percy Bysshe Shelley, Dr. John Polidori och Marys syrra Claire Clairmont övernattade hos Byron vid minst ett (?) tillfälle, och efter en helkväll inbokad med diverse idiotgrejer kom de på att de borde skapa en ny sorts spökhistoria istället för att ägna sig åt grejer som diktande, filosofi och sån skit som hade spelat ut sin roll för länge sedan. Och vad kan gå snett om man i överförfriskat och påtänt tillstånd håller en seans? Självklart finns det ingenting som gör sig påmint, men om man dessutom är livrädd för allt från sina egna mörka fantasier till självaste liemannen, så är det givetvis en del som kan bli lite brunt när hjärnspökena börjar leva sitt eget liv. Man måste dessutom komma ihåg att folk på den här kunde få tasken bortopererad med en rostig lie om man hade en erotisk fantasi för mycket och dessutom berättade om dem för fel personer.

Men inte i Casa De Byron, inte. Här är ett partaj som inte slutar med slagsmål, minst ett allvarligt köttsår, några fruktansvärt dåligt tajmade blackouter och användandet av minst ett dödligt vapen mot någon / någonting inte något riktigt lyckat partaj. Huset är åt det enorma hållet och har inretts av någon med definitivt för mycket pengar över, och med prylar som skulle få vem som helst att undra: 1) om det är man ser verkligen är på riktigt, och: 2) vad skitstövlarna i det som skulle föreställa välkomst-kommittéen rörde ned i kaffet förut. Vansinnet släpps oundvikligen lös i en orgie av hallucinationer och genom känslor som har undertryckts i åratal. (Och som nu blir ohanterbara.) Samt andra mycket märkliga ingivelser. (Föga konstigt var det att det där med "free" "love" visade sig vara rätt så ohållbart i verkligheten.) Percy hinkar dessutom Laudanum som om det vore extra sockrat hallonsaft på ett föräldrafritt barnkalas, och Polidori (Vars historia om en uppgraderad vampyr sedan faktiskt influerade Bram Stoker till "Dracula".) är den som ballar ur svårast. Exakt - Hade man haft liknande människor i sin bekantskapskrets, så hade man istället för att säga: "Tjena. Hur är läget?" varje gång man ses istället sagt: "Vad i helvete, har ni inte dragit ned på tjacket än?". Man kan inte säga annat än att det här gänget jobbade fint på sina hjärtattacker och självmordiska impulser 24/7.

Jag vet inte hur sann hela den här berättelsen är, men Lord Byron och company blir i alla fall snart övertygade om att deras fantasier p.g.a. seansen faktiskt ackumulerade så pass mycket kraft att de bröt sig ut ur deras isolerade låtsasvärld och materialiserades i den riktiga. Och jävlar i mig om det inte verkar så i filmen också. Ken Russell är känd för att göra trippade rullar som "Altered States" a.k.a. "Experimentet", och här är han på toppen av sin förmåga när det gäller att hänföra. Man blir konstant överraskad av de visuella knivhuggen (Speciellt i den sista akten.) och de regelbrytande kamerarörelserna.

"Gothic" är förmodligen den film som hamnar närmast fiktiv och hjärn-antastande Horror i Russells filmografi (Tillsammans med "The Lair Of The White Worm" med, möjligen. Det är så länge sedan jag såg den nu att jag inte minns ett framkrystat piss från den.) medan surrealismen är självskriven. Det brukar inte skrivas så mycket om just den biten i diverse recensioner här och var. Av en bra djävla orsak - Det går inte! De många minnesvärda och ovanliga bilderna finns alltid i ett svårslaget speciellt sammanhang, vilket förstärker dem på fler än ett sätt. Att skriva en sak som att: "Claire springer genom huset men kutar baklänges nedför ett par trappor." säger inte ett skit även om man skulle redogöra för hela scenen där just detta inträffar. Man måste liksom se det in action. Och man måste koncentrerat se hela filmen utan avbrott. (En regnig höstkväll passar alldeles utmärkt. Och det finns väl då inte ens hundra mer passande Halloween-rullar?) Och på tal om just bilder, så är hela filmen en blytung uppvisning i läckra kompositioner med nästan magisk ljussättning. Även om man skulle råka avsky filmen och dess stundtals ofokuserade tema, så är ändå fotot värt 80 minuter av ens tid. "Gothic" utspelas på 1800-talet, men det enda som avslöjar dess ljuva 80-tal är synth-trummorna här och var i filmmusiken samt att man inte har kunnat använda CGI fast Special FX-gubbarna garanterat hade använt det idag för att underlätta jobbet.

"Gothic? Vad fan é det? Menar du spelet? LOL." är tre frågor som många har ställt genom åren. Nej, då. Filmen är vad vi snackar om nu. Den har förblivit ganska så "skiten i" eftersom den kommer från en udda "konst"-regissör vid en tidpunkt då de flesta förknippade skräckfilmer med Freddy och Jason, och verkligen inte kunde bry sig mindre om Dr. Frankenstein och hans skapelse. Och på ett sätt som man inte kan förklara, så lockar filmen inte till sig speciellt många genre-fans, även om alla garanterat har sett film-postern (En parafras på en tavla som heter "Nightmare".) i något sammanhang med en bild på Kiran Shah som sitter på huk och ser ut att lägga en kabel på en däckad Natasha Richardson vilken sekund som helst. Vi kan nog svalt konstatera att det är en syn som vi alla väldigt gärna vill glömma.

Men det är en egendomligt smittsam och efterhängsen film på det sättet att man helt plötsligt börjar tänka på grejer i den - Vid totalt opassande tillfällen, givetvis. Och visst är det kul att se den moderna skräckens födelse dramatiserad på det här sättet och med karaktärer som verkligen aldrig hittade sin plats i tillvaron. Det här sällskapet hade man inte ens skickat iväg för att handla tekakor och jakmjölk, och hade de levt idag och bildat ett rockband, så tror jag att man i egenskap av deras manager hade tänkt ungefär samma sak som Mötley Crües dito tänkte vid ett tillfälle när det härjades som bäst: "Skickar vi ut de här lirarna på en Europaturné, så kommer de tillbaks i liksäckar."

 



  

IDÉ : 95%


Incidenterna som ledde till att Mary Shelley började knacka på "Frankenstein" har filmats förut, men inte på ett så här sofistikerat och vrickat sätt. Lite som en skräck-historia om en skräck-historia som ännu inte existerar.

  

STORY : 86%


Några minuter in i filmen tänker man: "Vad fan är det här för klämkäckt period-nonsens?" Men det som ska föreställa humor försvinner som en liten fis i kulingen när skräcken tar tag. Det finns så klart ett gäng referenser till poeter som Keats och lite annat för den kulturellt bevandrade, men ingenting i storyn kommer i vägen för det som är viktigt i Horror.

 
  

REGI : 93%


Ken Russell skulle kunna få liv i en dokumentär om en blodigel. En.

  

FOTO : 98%


Villa Diodati skulle man fan inte vilja sova i. (Eller kunna, snarare.) Men det är fint som Satan, och måste typ ses för att tros.

 
  

SKÅDESPELERI : 92%


Julian Sands är förvisso bra på att spela en nervös, opium-tjackad dåre som håller på att gå sönder, och det är hans show-trick i den här filmen. Gabriel Byrne och Natasha Richardson är inte helt oväntat-- Bäst... Med god marginal...

  

MUSIK : 80%


Thomas Dolbys mix mellan elektroniskt och klassiskt framhäver "Gothics" säregenhet så väl den bara kan. Men den fäster inte speciellt bra om man nu inte ser om filmen då och då.

 
  

TEMPO : 96%


"Vad snabbt det gick." har man sagt och tänkt många, många gånger. Så också efter den här bisarra upplevelsen.

  

ATMOSFÄR : 94%


Galenskap varar längst. Och den skapar också bäst stämning vid rätt tillfällen.

 
  

UTFÖRANDE : 94%


Ett konstnärligt mästerverk. Det är bara inledningen som turligt nog inte är i närheten likt resten av filmen.

  

REPRISVÄRDE : 91%


Var och vartannat Horror-freak bör hitta något välkommet och svårt förmildrande med "Gothic". Historien kommer säkert att filmas igen någon trist dag, men den kommer inte att påminna om Russells version.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Fotot... Nästintill unikt vackert.

 
 

Själva inramningen och kopplingen mellan fantasi och verklighet.

 
 

Natasha Richardson R.I.P. (1963-2009)

 
 
Pårökt värre. (Man tar gärna ett bloss eller två. Lungbloss.)

RECOMMENDED CINEMA