Black Death


• Christopher Smith • Storbritannien / Tyskland • 2010 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 102 min.


MEDVERKANDE:

• Sean Bean
• Eddie Redmayne
• Carice Van Houten
• David Warner
• Johnny Harris
• David Masterson
• Kimberley Nixon
• Tim McInnerny
• John Lynch
• Andy Nyman
• Marianne Graffam
• Emun Elliott
• Tygo Gernandt
• Martin Hentschel
• Nike Martens
• Jamie Ballard
• Ines Marie Westernströer
• Daniel Steiner
• Thorsten Querner


MANUS:

• Dario Poloni


FOTO:

• Sebastian Edschmid


MUSIK:

• Christian Henson


PUBLICERAD:

• 28 September 2010 - 10:19:34


SETT PÅ:

• DVD (Screener)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010---------148
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

En film som "Black Death" har man faktiskt längtat efter att få se rätt länge nu... Eller snarare är det så att det finns vissa delar i berättelsen som kändes ytterst välkomna och som gärna hade fått vara ännu längre än vad de gjorde. Så redan i grunden är filmen ett stenhårt och föga kompromissande initiativ av filmskaparen Christopher Smith.

Engelsmannen är numera inte speciellt känd för att berätta solskenshistorier som man blir lycklig av, och den fjärde i ordningen är allra minst något undantag. Speciellt inte med en sådan titel som "Black Death". Och visst har det bara blivit bättre för varje gång efter 2004 års "Creep". ("Triangle" ser jag som ett nyskapande mästerverk inom Horror på samma sätt som kritiker såg "The Shining" när den kom. Och dessutom står den på egna ben.)

Så vad kan man förvänta sig den här gången? Vad sägs om ond bråd död, gigantiska bölder, fysisk smärta, frätande samvetskval, lidande, tortyr, våld och svår misär? Nej, vi ska inte till någon radhuslänga någonstans i någon slätstruken och stendöd förort, utan ut på den engelska landsbygden år 1348. Och som många vet förknippas inte mitten av 1300-talet med vin, kvinnor och sång lika mycket som Digerdöden som svepte fram och gjorde rent hus här och var. Det var rätt många européer som slutade röka då. I skuggan av den hotande pesten är huvudtemat i "Black Death" religion och vad den har ställt till med när ett fåtal personer (Som säkert tappades ett par gånger för mycket när de var spädbarn.) får med sig massan. Liten eller stor. Resultatet har aldrig blivit bra. På den här tiden skrämde man ju inte folk med att de kolar om de inte tar sitt jävla influensavaccin, utan det räckte att säga att "Gud" minsann bestraffade alla när det passade honom. Och när det drabbade de som faktiskt hade levt efter några vaga regler, så fixade man bara fram nya bortförklaringar. Inga problem. Falsk tillvitelse existerade inte heller någonstans. Pekade man ut någon som häxa, så var det raka spåret till brasan för denne.

Den unga munken Osmund vill innerst inne inget hellre än att lämna kyrkan och springa till sin älskade Averill som nu har gett honom ett ultimatum - Antingen gör han slag i saken och flyr med henne, eller så blir han kvar i råtthålet till kloster. Averill lämnar byn i förväg och Osmund har en vecka på sig att bestämma sig. (Som om det någonsin skulle kunna vara ett val som ens behöver funderas på.) När ett gäng legosoldater (Ledda av Ulric.) drar förbi ser Osmund sin chans. Det råbarkade gänget är nämligen ute på ett uppdrag - Att ta reda på om det är sant att en håla bortanför sumpmarkerna helt och hållet har klarat sig undan pesten. Och varför i så fall. Och uppdraget går också ut på att eventuellt sätta stopp för en dödsmagiker - Om det nu skulle visa sig att det finns en sådan i krokarna. (En som lyckas väcka döda till liv, alltså.) Men de behöver en guide. Osmund anmäler sig direkt, och de rider iväg genom det pesthärjade landet. Legosoldaterna är naturligtvis själva övertygande om kristendomens all-round förträfflighet, men tron och övertygelse-metoderna är bara svepskäl för att få tortera "icke-troende" till döds. Under den här resan får de i alla fall definitivt veta hur djupt de egentligen hejar på sin "Gud" och hur mycket skiten är värd när det börjar... Klämma lite här och var...!

Saker att hålla utkik efter annars är: 1) bölder på sin egen kropp och: 2) bölder på någon annans kropp. Och en sak som bör undvikas helt är: 1) närkontakt med kroppar. (Som har bölder.) Men den ständiga oron för att smittas blir snart ett av soldaternas minsta bekymmer när Osmund passar på att leda dem till platsen där Averill lovade att hon ska vänta. Självklart skiter sig allting på några minuter och de får istället slåss för sina liv mot diverse blodtörstiga pack som håller till i området. Men mardrömmen börjar först när de når den omtalade byn.

Smith snickrar samman ett schysst scenario på ingen tid alls och sedan bygger han sakta upp den olycksbådande atmosfären runt och i den pestfria byn. Man märker att något är fel, men man kan inte sätta fingret på vad. Osmund med sitt oförstörda sinne drar så klart det kortaste strået och får verkligen orsak att tvivla på om han är ute på "Guds" uppdrag av rätt orsaker. Men ofta är det ju för sent att ångra sig när man har hoppat i den legendariska galna tunnan och i synnerhet när man börjar förstå att vissa saker helt enkelt är fel på en mänsklig nivå. Vilket förändrar Osmund på ett väldigt, väldigt dåligt sätt när han agerar efter sina snäva referensramar.

För "Black Death" har Smith också helt och hållet spolat den "samtida looken" ned på dass. Ofta när nya filmer utspelas på Medeltiden, så ser de ofta för nya och för fräscha ut. Inte den här vardrypande skönheten. Det är snarare 70-tals lågbudget-Horror-stuk på det hela, och filmen har jämförts med både "The Wicker Man" och "Witchfinder General" - Inga direkt lättviktare att ställa vilken film som helst mot, men "Black Death" framstår ändå inte som det minsta futtig trots en sådan jämförelse. Vi får nämligen allt det jag nämnde lite högre upp. Och några riktigt hårda Gore-FX - Slipade svärd som möter armar och halsar, ben som inte håller för släggor och så lite morgonstjärne-skallebank för att hamra in diverse budskap på ett språk som alla förstår.

På tal om "The Wicker Man", så har "Black Death" lite av samma budskap i grunden. Men likheterna tar slut när det kommer till huvudkaraktärernas handlingar och andliga resor / kval. (Men ingen av dem är öppensinnad nog att inse att de har förblindats av Bibeln.) Ni som uppskattade det neutrala ställningstagandet (Fast så heter det ju aldrig när det granskas av "kristna".) i "The Wicker Man" kan även hitta lite av samma lätt provocerande nerv i Smiths film. Personer som är onda i sinnet ställer till med jävelskap oavsett om de har en religion att rättfärdiga sina handlingar med eller inte. (Den blir bara bekvämare att gömma sig bakom. Och så slipper man det dåliga samvetet när man har krälat och gnällt för sina fantasifoster i några minuter.) Skillnaden är att en sida alltid är aningen mänskligare än den andra. Det visas i en av filmens smarta twists i slutet.

Så visst är "Black Death" ännu en film med en beskrivande titel med dubbla betydelser - En kolsvart film med mycket död. Perfekt i höstrusket.

Det är annars rätt kul att man tänker: "Fan, där är ju Boromir." när man ser Sean Bean som Ulric, men man glömmer snart bort hans koppling till "The Lord Of The Rings". Ulrics överraskning i en ganska så pressande situation är fan ta mig rent guld. (Med en passande one-liner. Och lite underliggande symbolism som man kan tolka in lite kritik mot kyrkan i.) En annan karaktär som förtjänar ett stort antal lovord av ett stort antal spoiler-känsliga orsaker är Carice van Houtens. Vilken förtrollande donna... T.o.m. när hon visar sitt-- vad ska man säga... "Rätta jag" eller lite mindre smickrande sidor är hon alarmerande starkt tilldragande och vacker som en sommardag. Här kan man verkligen snacka om rätt skådis i rätt roll. (Även om det är väldigt svårt att tycka synd om / sympatisera med... Någon person i filmen egentligen.) Van Houtens karaktär är helt klart en viktig del av hela filmen.

Men hela grejen med budskapet blir fint utbalanserad med lite hårda tag. Det är något speciellt med "smakandet av den egna medicinen" som känns extra tillfredsställande i sådana här historier. (Mer sånt, tack.) Det mest oväntade med "Black Death" var dock ändå att den kändes väldigt fräsch trots att man nästan känner stanken från ruttnande likhögar och trots att intrigerna inte är nya någonstans. Men man slipper vedervärdiga klichéer, och på något sätt lyckades Smith bygga sig ett eget hörn även i den här nedslående genren.

Och precis som "Witchfinder General" är filmen en påminnelse om pesten som hade hela Europa i sitt grepp under en väldigt lång tid. Fast... Digerdöden var ju inte speciellt skonsam den heller.

 



  

IDÉ : 92%


Det var dags för en ny film kring "Dark Ages-elände"-temat - Med lite tidigare osedda skruvar. Att komma på sådana har Christopher Smith varit riktigt slipad på ända sedan "Creep".

  

STORY : 91%


Dario Poloni som knackade ihop manuset till Michael J. Bassetts överlevnads-våldsrulle "Wilderness" visar för andra gången att han är bra på att skildra personer hos vilka det går minst tio dåliga sidor på en bra. (Eller en jävligt dålig på en bra.)

 
  

REGI : 92%


Smith hoppar till ännu en för honom ny genre och gör det absolut maxade av den.

  

FOTO : 86%


Ingen vacker syn. (På ett utomordentligt bra sätt.)

 
  

SKÅDESPELERI : 98%


Det är smått osant hur "Black Death" inte har en enda skådis som ens gör en halv-blek prestation.

  

MUSIK : 71%


Christian Hensons gör alltid ett bra jobb med Smiths filmer (Den tredje hittills.), och hans stycken går så väl ihop med bilderna att man inte ens tänker på dem.

 
  

TEMPO : 91%


Några enkla och genialiskt påkomna intriger driver iväg filmens handling på några få minuter, och sedan sitter man fast som i ett skruvstäd.

  

ATMOSFÄR : 88%


Så mycket mer oromantisk och anti-poetisk kan den väl nästan inte bli. Förhoppningsvis får filmen ännu fler att spy åt begreppet "religion".

 
  

UTFÖRANDE : 90%


Rätt stålar har gått till rätt grejer, och filmen är ett exempel på att en bra filmskapare gör ett bra jobb utan miljonerna i rullning.

  

REPRISVÄRDE : 88%


"Black Death" utgör en perfekt anti-religiös "Triple Bill" tillsammans med "The Wicker Man" och "Witchfinder General".
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Carice Van Houtens scener! (Allihop!)

 
 

Det är alltid kul att se diverse pack få redigt på käften för sin självgodhet.

 
 

Man vill alltid att sådana här filmer ska vara ännu mer blodiga än vad de redan är.

 
 
Partaja som om det vore 1349 igen.

RECOMMENDED CINEMA