The Reflecting Skin


• Philip Ridley • Storbritannien / Canada • 1990 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 96 min.


MEDVERKANDE:

• Jeremy Cooper
• Viggo Mortensen
• Lindsay Duncan
• Sheila Moore
• Duncan Fraser
• David Longworth
• Robert Koons
• David Bloom
• Evan Hall
• Codie Lucas Wilbee
• Sherry Bie
• Jason Wolff
• Dean Hass
• Guy Buller
• Jason Brownlow


MANUS:

• Philip Ridley


FOTO:

• Dick Pope


MUSIK:

• Nick Bicât


PUBLICERAD:

• 26 September 2010 - 12:06:33


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

"The Reflecting Skin" a.k.a. "Det Gyllene Fältet" är en av de filmer som man kan se en gång, och sedan spökar den då och då i det undermedvetna under flera år. Att kalla den för skräckfilm trots att allt från änglar till vampyrer nämns i historien är lite fel, men eftersom den ses ur en 9-årig pojkes synvinkel, så blir världen runtomkring honom desto mer skräckfylld. Speciellt när vi snackar om ute i Fucking Nowhere i den amerikanska mellanvästern där filmen utspelas - Ett ingenmansland med gigantiska sädesfält, några fallfärdiga hus här och var plus en och annan inkrökt bonnlurk. Och så är det 50-talet som om inte allt annat var illa nog.

Alla som minns sin barndom minns säkert också att man kan få lite milt psykopatiska infall ibland, d.v.s. i den mån att man gör något fullkomligt idiotiskt först för att det är kul utan att tänka en sekund på konsekvenserna. Nyss nämnda pojke vid namn Seth Dove är möjligen snäppet värre än genomsnittet då de flesta barn inte plågar djur. Seth och hans kompisars idé om vad som är "kul" är bl.a. att blåsa upp en groda till en fotbolls storlek, lägga den på vägen och vänta tills någon förbipasserande stannar för att titta på grodan... Som exploderar när skitungarna skjuter på den med en slangbella...

En som råkar ut för detta "spratt" och blir helt nedstänkt med grodblod är änkan Dolphin Blue som p.g.a. sin känsliga och kritvita hy inte kan vistas utomhus i solen hur som helst. Så när Seths farsa Luke med stort intresse läser om vampyrer och berättar lite vagt om dem, så är det tillräckligt för att sätta griller i huvudet på ungjäveln.

Och en pojkvasker som Seth kommer givetvis från en helylle-familj? Absolut - Om idealet är en toffel till farsa som knappt vågar säga något samt en morsa vars primära bestraffning för olydnad är att tvinga Seth dricka vatten tills han pissar ned sig. Och detta när hon inte rabiat svär över att allt luktar bensin eftersom familjen äger bensinstationen som ligger på gården. Familjelyckan stärks heller inte av att Seth numera inte ens vill krama sin mamma. Så från hennes sida är gråt-attacker en del av vardagen när inte lavetterna viner och gormandet går fram.

För idiotgrejen med grodan tvingar Seths morsa honom att traska bort till Dolphins hus för att be om ursäkt. Dolphin bjuder in honom och börjar berätta om sitt veckolånga (!) lyckliga äktenskap med sin man innan han hängde sig. Sedan får hon ett psykbryt medan hon går igenom de få bisarra saker som snubben lämnade efter sig. Seth som tar det mesta bokstavligt flyr hals över huvud från huset (Trots att han fick en gammal harpun i present!) och berättar om mötet för sina kompisar. Vilket slutar med att de får för sig att Dolphin är vampyr.

Det blir snart ganska uppenbart att Seth helt och hållet är fast i sin egen lilla värld som sakta börjar falla i bitar när en av hans två kompisar hittas död i familjen Doves vattenbrunn. Luke blir givetvis misstänkt, men Seth är säker på att Dolphin drack hans blod innan hon dödade honom. Medan Seth försöker lista ut hur han ska bevisa det hela, så gör han allting bara värre med sitt konstiga agerande. I samband med mordet kommer gamla hemligheter om Luke fram och när Seth sedan hittar ett mumifierat foster i en lada, så blir han övertygad om att hans döda kompis har återvänt som en hjälpande ängel. (För att han blev mördad.)

Seths brorsa Cameron kommer också hem från [Andra Världs]kriget, och Seth blir för stunden lättad över att äntligen ha någon att prata med. Men kriget har förändrat Cameron, och allt blir inte riktigt som Seth hade tänkt sig. Vuxenvärlden med alla möjliga hot fortsätter att plocka sönder hans f.d. trygga värld en bit åt gången. Seth inser att det inte finns någon förklaring än att allt dåligt i grund och botten måste vara Dolphins fel. Hon kan ju faktiskt vara både vampyr och seriemördare och som nu till råga på allt tänker trollbinda Cameron och mörda honom med.

Den svenska titeln "Det Gyllene Fältet" syftar inte helt oväntat på de sädesfält i området som Seth ofta springer genom och ser som ett slags skydd från omvärlden. Det mesta han konfronterar (Ofta drivet av egoistisk nyfikenhet.) sker nämligen i total oförståelse och utan eftertanke. Ett bra exempel är alldeles i början av filmen när han springer iväg efter grod-practical "joken" och verkar helt säker på att ingenting kommer åt honom. Eller att hans påhitt inte drabbar någon. Men han får lära sig som alla andra att varje handling leder till något som mer än ofta är oönskat. Men som tur är hjälper ju ängeln honom att komma på "bra" förklaringar och lösningar. Originaltiteln är mer symbolisk. Vid ett tillfälle visar Cameron ett foto från Japan med ett litet barn vars hud blev silverfärgat efter atombombningarna. Just detta foto, som Seth har en miljon frågor kring, blir början på det som leder till att den ytterst horribla verkligheten börjar hinna ikapp honom. Och så finns ju alltid det dåliga samvetet att bättra på förvirringen och den uppdämda smärtan när knopparna brister. (Det är lätt att gissa att det inte kommer att gå speciellt bra för Seth i framtiden.)

"The Reflecting Skin" var Philip Ridleys regidebut och den blev snabbt och halvt om halvt orättvist kallad för en Lynchiansk "älska-eller-hata"-film. Det är möjligt att det finns en del David Lynch-liknande ögonblick i filmen (Tvillingarna!), men det mesta går ändå inte att förväxla med hans bildspråk. (Speciellt inte med det i "Blue Velvet".) Där Lynch klipper till symboler eller närbilder från febriga mardrömmar samt låter scenerna ta sin tid, så väver Ridley in dem mer subtilt i en till synes helt normal värld. Därför tar det ett litet tag innan den kusliga stämningen sänker sig över filmen. Givetvis är Dolphins hus en av "portarna" dit eftersom varken tittaren eller Seth vet vad som finns inuti det. Men annars ser landskapet runt omkring märkligt öde och övergivet ut, precis som om det redan har gett upp och dött av leda. Isolering / ensamhet, rädslor och sorg har infekterat allting inom synhåll, och det finns inte en enda lycklig eller hel person i de här krokarna. Så när solen går ned här, så gör den det i Seths huvud också.

Det finns egentligen massvis att klura kring när det gäller den förbannade odågan och nybörjar-sociopaten Seth. Hur han tänker får man dessbättre försöka komma på själv, och det är väl på den här punkten filmen blir lite svårare att nå. Ibland krockar det som Seth gör med sättet som han reagerar på. Men man glömmer lätt bort att barn tänker jävligt ologiskt och enkelriktat för det mesta. Och Seth har nog lärt sig att det inte är någon idé att berätta något för någon vuxen. De få personer som han har nära sig gör inte tillvaron lättare heller. Någonstans på vägen har antipatin mellan dem fått sin grogrund och utvecklats till ett Moment 22 - Ungen har gått och blivit för knepig och anti. För att en av föräldrarna egentligen skiter i honom och utdelar straff till höger och vänster. För att han är för knepig och anti.

Men "The Reflecting Skin" är som sagt en film som sätter sig i själen. Om man låter den göra det. Jag har givetvis bara nämnt en bråkdel av alla märkliga incidenter som i Seths ögon blir svårt förvanskade. Men en sak är lätt att hålla med om - Det är sällan en icke-skräckfilm kan innehålla så mycket koncentrerad skräck mellan raderna.

 



  

IDÉ : 89%


Barndomens helvetes-fängelse bryts sönder för att vuxenvärldens motsvarighet ska kunna ta över. Det finns de som tar det på ett bra sätt. Och så finns Seth Dove.

  

STORY : 84%


Själva storyn är okomplicerad, men den har desto fler intressanta paralleller vart man än tittar. Allting hänger samman på något sätt och ur detta kommer utmanande och tänkvärda kontraster då handlingen berättas genom ett samvetslöst och ångestfyllt barn.

 
  

REGI : 89%


Första filmen för Philip Ridleys del och han har redan hittat en så jämn balans mellan dialogdriven story, Art House och en egen cross-genre stil. Regin är i alla fall inte lik David Lynchs.

  

FOTO : 82%


Dick Popes kamera tar väl vara på en miljö som är ett gynnsamt mardrömsbränsle, men det är de böljande gyllene fälten i olika sortens ljus som dominerar. (Jävligt schyssta solnedgångs-scener här och var också.)

 
  

SKÅDESPELERI : 84%


Jeremy Cooper gör väl sitt bästa i en ganska så mödosam huvudroll. Han ser oftast illvillig och full i fan ut, men ibland skymtar det oskyldiga barnet fram. Viggo Mortensen är ju med också. (Japp, så långt ifrån "Aragorn" man kan komma.)

  

MUSIK : 79%


Flera dussin vackra toner efter varandra i Nick Bicâts score. Och den framförs i lite olika versioner, vilket gör att man lätt lär sig den. (Ibland överröstar den dock dialogen som vid ett par tillfällen nästan mumlas fram.)

 
  

TEMPO : 87%


Långsamt från början till slut, men aldrig segt så att man blir likgiltig.

  

ATMOSFÄR : 78%


Mellanvästern har aldrig sett så ogästvänlig ut. En plats att bli kroniskt aggro och galen på.

 
  

UTFÖRANDE : 85%


Det är inte så att man kan göra sämre ifrån sig under en månads filmande för de slantar som nu "The Reflecting Skin" kostade att göra. Hela åtta produktionsbolag var involverade i filmen, så det blev väl inte några permanenta hål i någons plånka.

  

REPRISVÄRDE : 74%


Mycket svår att glömma när man väl har sett den. Vilket man inte behöver göra så ofta eftersom filmen inte har oändligt många underliggande hemligheter.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Philip Ridley bevisade med "The Passion Of Darkly Noon" fem år senare att "The Reflecting Skin" inte bara var en lyckoträff. (Och han gjorde filmen "Heartless" år 2009.)

 
 

Det är väl klart som fan att det inte var en riktig groda...!

 
 

En av de mest förbisedda filmerna när det gäller DVD / BD-releaser.

 
 
Lite för unik för sitt eget bästa.