Sunshine


• Danny Boyle • Storbritannien • 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 107 min.


MEDVERKANDE:

• Cillian Murphy
• Cliff Curtis
• Michelle Yeoh
• Hiroyuki Sanada
• Rose Byrne
• Benedict Wong
• Chris Evans
• Troy Garity
• Mark Strong
• Chipo Chung
• Paloma Baeza
• Archie Macdonald
• Sylvie Macdonald


MANUS:

• Alex Garland


FOTO:

• Alwin H. Kuchler


MUSIK:

• John Murphy


PUBLICERAD:

• 28 Juli 2010 - 15:54:39


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010-------816--
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Science Fiction och jag har väl inte kommit så värst bra överens genom tiderna. Man kan i och för sig tacka "Alien"-rullarna som satte standarden så högt att det aldrig kändes som om något ens skulle kunna komma i närheten. Jag försökte t.o.m. ge "Star Trek" en chans. Men det där gick ju inte speciellt bra. Kravet på "suspension of disbelief" var för enormt och växte till något ohanterligt och ytterst enerverande. Skulle man förväntas ha så bra fantasi att gubbar med tjocka ögonbryn eller lite fläckar på huden ska föreställa en extraterrestriell ras? Kom igen...?! Då skulle ju för fan vissa grannar lika gärna kunna vara utomjordingar. Och de nyare serierna... Nej... Trots lite vetenskapliga utlägg, så kändes de bara som såpor. Och alla Aliens hade så klart mänskliga egenskaper och svagheter. Vilket jävla skämt. Det hade de minsann inte i "Alien" eller "Predator". Och den där andra dollar-mjölkmaskinen ska vi inte ens prata om. Och man är tydligen ingen cineast om man inte avgudar "2001 : A Space Odyssey". Då får det väl vara så. Och andra "Sci-Fi"-rullar som har kommit och gått har inte lyckats locka heller. Den låga budgeten och bristen på fantasi är annars aldrig någon vinnande kombination. Men fantasi räcker långt. Därför ser "This Island Earth" mer ut som en böld i anus på mediet film medan exempelvis "Contamination" är en oförfalskad höjdare. För det finns ingen suck att man köper de fjanterierna av en skolpjäs ytlighet i den förstnämnda filmen, medan det samtidigt inte finns några hinder för att monstret från Mars i "Contamination" ska kunna charma in sig i oanande hjärtan. P.g.a. fantasin som filmens skapare hade.

All right - Nog om det här. Slutklämmen är den att det har varit för svårt att köpa koncepten. Som sagt - "Alien"-serien funkar. Och "Event Horizon" funkar. (Förutom att Parasite Pictures beordrade regissören att sabba den.) Och så en surt förbisedd film som med lätthet borde räknas till den ultimata inom sin genre. En film som har en riktigt gripande handling (Och som till skillnad från "Star Trek" inte handlar om att hoppa i säng med var och varannan utomjording.), filosofiska tankar om vad som är egentligen är "Gud", ett realistiskt scenario samt trovärdiga teorier kring vad som är tekniskt möjligt när forskningen har nått en bit till. Plus en rejäl dos klaustrofobisk Horror och en förmedlad känsla av hur maktlös människan är.

Filmen i fråga heter "Sunshine" och i händerna på Danny Boyle och Alex Garland blev den för Sci-Fi vad "28 Days Later" blev för Survival Horror. Inspirationen kommer bl.a. från "Solaris" (Originalet, givetvis!) och... "2001 : A Space Odyssey"... Ja, ja... Men som tur är, så har inte "Sunshine" speciellt många likheter med Kubricks film (En konversation med en dator gjorde sig påmind vid ett tillfälle.) så att någon ska kunna jämföra dem på helt fel grunder. Och inte har den ett uns av segheten i David Lynchs "Dune" heller.

Vetenskapen och vissa naturreligioner är på ett sätt överens om att Solen är vad man skulle kunna kalla för "Gud" - Den har i grunden skapat allt liv och den är källan till all energi. Ett par decennier in i framtiden har Jorden börjat kylats ned till den grad att det är vinter och snö överallt / året om. Orsaken till detta är att en super-symmetrisk s.k. "Q-Ball" har fastnat inne i Solen. Detta har fått den ytterst oönskade effekten att Solen nu sakta men säkert håller på att släckas. Lösningen? Sätt fast en atombomb, lika tung som ön Manhattan / stor som en fotbollsarena, på en bemannad farkost, ut och åk i ca. ett och ett halvt år, dra iväg bomben när skeppet kommer tillräckligt nära Solen, detonera laddningen när den väl är på plats och styr skutan hem igen. Själva tanken är att bomben ska utplåna "Q-bollen" så att stjärnan åter ska kunna få upp sin ursprungliga värme - En nytänd stjärna inuti en existerande.

Första försöket för några år sedan sket sig då rymdskeppet Icarus plus bomb försvann spårlöst. Så nu är det Icarus II tur. (Är det inte annars lite som att döpa sitt flygplan till "Jordfräsen"?) Ombord finns sammanlagt åtta vetenskapsmän / kvinnor som ser till att allt från trädgården (Som sköter syretillförseln.) till bomben är O.K. Den redan 16 månader långa turen (150 miljoner kilometer ska avverkas. Och sedan ska man ju hem också.) börjar långsamt gå på allas nerver och stämningen är inte den bästa. Men det blodiga allvaret har inte börjat än på långa vägar. Tristessen har fått sällskap av en krypande ovisshet och diverse rädslor. Planen är nämligen inte idiotsäker och ingen vet om den kommer att lyckas. Icarus II flyger med den sköldförsedda bomben framför sig, vilket betyder att skeppet i sig inte blir grillat så länge det inte utsätts för direkt solljus. Men besättningen kan betrakta stjärnan inifrån skeppet med ca. 1% av dess fulla ljusstyrka. Vid 3% ryker näthinnorna och vid 10% skulle man kunna sola samtidigt som man knaprar på färdiggrillad bacon direkt från sin egen kropp. Så vill man ta det här konceptet med att solbada till andra dimensioner än ett par veckor i Thailand, så är det här det bästa sättet.

Men påfrestningarna som besättningen utsätts för leder snart till diverse missöden och annat som inte var med i beräkningen. Och den konflikt-inriktade mänskliga naturen börjar göra sig påmind. (Många texter på nätet spoilar på tok för mycket om filmen.) Det blir därför en lika fängslande och fascinerande resa som den blir kuslig och gradvis mer och mer hopplös. Hela mänsklighetens framtid står ju på spel, så därför är det intressant att se hur personerna klarar av att hantera stress orsakad av bl.a. havererande utrustning medan de har något så ödesdigert i bakhuvudet. (Man har nog egentligen bara två val - Bli uppslukad av maktlöshet eller stänga av allt för att ens kunna fungera "normalt".) Ändå händer det värsta först mot slutet när det obegripligt stora plasmaklotet kommer riktigt nära.

Den som gick in på bio och förväntade sig en "Armageddon" blev förhoppningsvis svårt sargad av besvikelse. Michael Bays vakuum-rulle ligger så långt ifrån "Sunshine" som man överhuvudtaget kan komma. Popcorn-rullar i all vanära, för Boyles film har nämligen allt som den saknade. Vi slipper någon med en massa "roliga" one-liners och vi slipper krystade gråt-scener. (Däremot finns det några hjärtskärande vackra och storslagna ögonblick i "Sunshine".) Det är svårt att ens tänka sig någon liknande film. "Event Horizon" kommer kanske närmast, och ändå är det inte nära. Istället får vi den ena "hålla andan"-scenen efter den andra varvade med ren ångest och galenskap som isoleringen och vanmakten triggar. (Och det är knappast någon vits att dra iväg några nödanrop till Jorden heller. Går grejerna sönder, så är det kört.)

Efter en krypande uppbyggnad med tillhörande nervositet gör filmen en märkligt passande och naturlig skiftning i både tema och tempo. Karaktärernas sanna natur kommer fram under den kritiska delen av resan och de dramatiska aspekterna driver handlingen rakt in i skräckens mörka territorium. Mycket baseras så klart på situationer som personerna inte kan påverka. Men det är också här tankarna kring Jordens tänkta "öde" manifesteras i en av karaktärernas (destruktiva) handlingar. De som "pratar med Gud" har ju ofta visat sig vara vrickade medan vetenskapen försöker bevisa och ta reda på universums ursprung och mening. Det sistnämnda har ju trots allt gett fler svar. Till exempel - En cell förnyar sig själv (Likt universum.), och om man undersöker den på nära håll, så liknar den ju ett solsystem i sin uppbyggnad. Kanske slår den här förnyelse-processen genom alla dimensioner. Eller är allting bara tillfälligheter, och är i så fall hela universums "gång" en enda lång kamp för att den ska existera? I filmens scenario blir det speciellt tydligt när någonting förstörs för att någonting annat ska kunna leva vidare. Orsak och verkan.

Men det saknas inte brist på positiva distraktioner i "Sunshine" heller. Scenerna utanför och runt Icarus II är svindlande. Och en del av katastrof-situationerna är nästintill olidliga. I "utomhus"-scenerna har man givetvis använt sig av CGI - Teamet bakom filmens visuella effekter har skapat en perfekt sol i datorernas värld. Så här ser den ju ut på alla riktiga bilder, och den är djävulskt mäktig när Icarus II kommer allt närmare. För maximal effekt, så har även filmen en fantastisk ljud-design. Solen dånar verkligen så det känns i hela kroppen. (Den här filmen ska man egentligen se på Blu-ray + stor duk och med volymen på innerväggs-vältande nivå.) Och filmen idiotförklarar inte tittaren. Lite får man allt fylla i själv, och de få gångerna filmen ber om just "suspension of disbelief", så tänker man oftast: "Aha. Det är så det funkar."

Den sista akten i filmen har blivit hårt kritiserad här och var. En del påstår t.o.m. att den förstör en för övrigt väl sammanhållen uppbyggnad. Men man kan tänka sig att det hela hade blivit extremt förutsägbart om Garland och Boyle hade gjort en "Armageddon". Med tanke på hur storyn utvecklas i samband med filmens "point of no return", så hade det krävts både fusk och snusk för att få till det där klyschiga slutet som så många verkar vilja se i varenda rymdfilm. Nix. Jag påstår att det hela är en extension av en viss karaktärs sinnestillstånd och övertygelse som är kopplad till Solen. Om man själv hade varit i nämnda karaktärs skor och vetat det som vederbörande måste ha insett (Under det som man antingen kan kalla för "samtal med Gud" eller katarsis.), så hade man antagligen agerat likadant själv. (Fan, nu var jag väl ändå smidig?)

Och helvete om inte den sista scenen i "Sunshine" är en av de vackraste och mest rörande som någonsin har fått avsluta en film.

50 år efter 2007 (När filmen utspelas.) kommer man garanterat att skratta åt många av dagens teorier och speciellt filmer (Fast å andra sidan skrattar ju ingen / få åt "2001 : A Space Odyssey" fast den är från 1968 och innehåller "rymdresor i realtid".), men det är extremt sällan en "Sci-Fi"-rulle får en att tänka djupare på Jordens existens eller "allting runt oss" som "ett". Vi vet ju att man kan skicka ut farkoster på längre rundor än de som på nolltid kan fixa bevis på att Jorden faktiskt inte är platt, och vi kan se rätt så långt med diverse teleskop. Och vi kan mäta och jämföra avstånd med siffror som inte har alltför många nollor. Men man blir mörkrädd när man inser att en liten stjärna som kollapsar och slukar några planeter bara är en obetydlig incident i utkanterna av en mindre galax medan effekten på nära håll blir som om ingenting någonsin hade hänt just där. Skulle Jorden förstöras, så skulle ju ingen känna till det. (Möjligen om det finns liv på andra planeter och "de" också har teleskop samt känner till vårt Solsystem. Men saknar möjlighet att åka hit. Men inte fan skulle de ligga sömnlösa över en sådan sak. "Jo, jag kikade på det där blåa klotet igen, men deras Sol small och planeterna bara försvann. Vilken jävla smäll. Taskigt om det fanns liv på någon av dem.")

Så de där lirarna som på olika sätt har tackat Solen genom tiderna har inte varit så förbannat fel ute som man kanske skulle kunna tro. (Det har i vilket fall varit vettigare att dyrka Solen än att be till någon selektivt dömande sagofigur som några gamla rövhål i ett kloster har diktat ihop i brist på något bättre.)

I teorin förlorar tid och rum sin betydelse när den med sinnena upplevda fysikens lagar bryts, och i det här fallet stämmer i alla fall inte uttrycket: "Inget nytt under solen." Att solskenet har en helande verkan utöver kraften som får allting att funka må vara en absolut sanning, men "Sunshine" som film är en unik upplevelse på alla fronter - Ett "rymdäventyr" på ytan, men oändligt djup och tankeväckande när den väl når kärnan.

 



  

IDÉ : 98%


Det är inte precis som om det växer genomtänkta Science Fiction-filmer (Med en så pass stark förankring i vetenskapen.) på trän. Allting som ekar tomt alt. är outhärdligt segt i andra filmer med vissa likheter får "Sunshine" till utan att behöva skämmas för sig under en sekund.

  

STORY : 97%


Alex Garland gör det igen - D.v.s. får till en engagerande historia med en originell vinkling och det oväntade som en hel tredje akt.

 
  

REGI : 100%


Och Danny Boyle borde numera räknas till en av de största regissörerna i modern tid. (Det är så här man får liv i en rulle.)

  

FOTO : 96%


Icarus IIs design inklusive interiörer gör att filmen kommer att åldras lika väl som "Alien och dom". Och man kippar efter andan när man ser många av rymdscenerna. (Och solen får man ju se på ett sätt som man aldrig har sett den förr!)

 
  

SKÅDESPELERI : 99%


Cillian "28 Days Later" Murphy är hjälten i dramat, men hela roll-listan består av första klassens skådisar. (Michelle Yeoh är enastående som vanligt.)

  

MUSIK : 95%


John "28 Days Later" (Igen.) Murphys hjärtknipande vackra och enkla score förgyller en film som redan är guld rakt igenom. Underworld har också varit med och hjälpt till med soundtracket.

 
  

TEMPO : 100%


107 minuter?! Nej, nej och åter nej. Det kan inte stämma...!

  

ATMOSFÄR : 97%


En av karaktärerna i filmen blir så fascinerad av solljuset att han sitter i observationsrummet tills huden flagnar. Om en skärm eller duk hade haft samma ljusstyrka, så hade ungefär samma sak hänt tittaren.

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Alla måste ha slitit som djur för £26 mille / $50 mille som det här kalaset kostade att göra. Hollywood hade aldrig klarat av att göra en så här helgjuten film för de pengarna.

  

REPRISVÄRDE : 97%


Man kan bara hoppas att "Sunshine" växer hos alla som ser den. (Och inte bara en bråkdel av alla Sci-Fi-fantaster.)
 
 
 

Science Fiction som, hör och häpna, känns verklighetstrogen.

 
 

Ljudlandskapet i filmen är exceptionellt väl konstruerat. (Specialeffekterna likaså.)

 
 

Att den här filmen inte var en mycket större hit när den kom?

 
 
En av de få ultimata Sci-Fi-rullarna som inte glömmer att inkludera både filosofiska och psykologiska aspekter.

TOP CINEMA