Shallow Grave


• Danny Boyle • Storbritannien • 1994 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 86 min.


MEDVERKANDE:

• Kerry Fox
• Christopher Eccleston
• Ewan McGregor
• Ken Stott
• Keith Allen
• Colin McCredie
• Victoria Nairn
• Gary Lewis
• Jean Marie Coffey
• Peter Mullan
• Leonard O'Malley
• David Scoular
• Grant Glendinning
• Victor Eadie
• Robert David MacDonald


MANUS:

• John Hodge


FOTO:

• Brian Tufano


MUSIK:

• Simon Boswell


PUBLICERAD:

• 24 Juli 2010 - 15:50:08


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Danny Boyle som filmskapare har i stort sett alltid fascinerat mig. Vid ett tillfälle när man satt där i biomörkret (Och i vanlig ordning med skosulorna fastlimmade i golvet med det magiska biograf-epoxilimmet tillverkat av Cola, salt och Popcorn.) och glodde på "Slumdog Millionaire", så tyckte man än en gång att det var otroligt att samma snubbe även har gjort "Sunshine", "28 Days Later" och den här slipade juvelen - "Shallow Grave" a.k.a. "Dödsleken". (Ja, originaltiteln är ljusår bättre och mer passande eftersom den refererar till en plot-twist. "Dödsleken" som titel kan man inte ens lista ut var den kommer ifrån.) Att mångsidighet är en av Boyles styrkor som regissör är bevisat bortom all tvivel. Författarna John Hodge och Alex Garland är naturligtvis två av orsakerna till att det har flutit på så bra. (En film som "28 Days Later" kommer nog inte ens varje decennium.) Men "Shallow Grave" fick väldigt bra kritik när den kom eftersom den var en så pass imponerande stark långfilmsdebut plus att den kändes som en frisk fläkt bland andra pyskologiska skräckthrillers från den tiden. Jag menar - Vad hade vi då?

[Börjar bläddra igenom 1994 års filmer på IMDb sorterade efter s.k. "popularitet"]

3115 titlar... Jävlar, vad mycket kacka som gjordes då med...?!

[Ger upp när inte ens "Nattevagten" hamnar högre upp än på plats etthundranittio-något--]

Nej, far åt helvete?! Mästerverket "Dellamorte Dellamore" mindre populär än "Junior", "The Specialist", "Street Fighter" och fucking "Naked Gun 33 1/3: The Final Insult"...?! (Ja, jag vet. Dags att lugna ned sig igen och / eller ta medicinerna. Det här bekräftar ju trots allt bara vilka det är som påverkar och formar denna lista.)

Hur som helst. "Shallow Grave" låg i och för sig lite högre upp, men djävulskt tunnsått verkar det minsann ha varit. Och förmodligen var just det orsaken till det varma mottagandet, triggat av en längtan efter något lite mer kolsvart och makabert. "Shallow Grave" prickar in alla rätt och gör det dessutom ruskigt säkert. Utöver det, så lyckas den vara spännande hela tiden. Och man minns filmen i flera år efteråt - Både handlingen och enskilda scener. Filmen slösar heller inte bort tid på någon startsträcka, utan det lyfter direkt med en scen där man inser att det här är en historia som inte behöver ha ett speciellt glatt slut.

Alex, Juliet och David delar en hyfsat stor lya och har inget emot en inneboende till för att dryga ut den branta hyran. Men deras "hyresgästs-intervju" är ganska så uppåt väggarna med tykna kommentarer, insinuationer och konstiga kuggfrågor. Och märker de att kandidaten inte passar i deras värld, så är de inte sena med att driva järnet med honom / henne. Men till slut knackar en viss Hugo på - En reserverad och lugn snubbe med författar-ambitioner och som ger ett seriöst och pålitligt intryck. Och efter en lite mer sansad intervju blir det även han som får hyra rummet. (Knippen med sedlar som han lägger upp på bordet har också en viss talan.)

Ingen hade dock räknat med att Hugo en dag skulle ligga stendöd i sin säng. Att ringa snuten är det första som vem som helst hade gjort, men det som hindrar trion i det här fallet är väskan med pengar som Hugo hade gömt under sängen. Efter en liten diskussion beslutar de sig för att behålla stålarna eftersom ingen vet att Hugo bodde där. Men så är det det där första hindret med liket som helst måste försvinna innan det börjar mogna. En snabbt uttänkt och till synes vattentät plan, en shopping-runda där redan inköpslistan avslöjar vad de här personerna tänker göra, och... Vad skulle någonsin kunna gå fel?

Girigheten och paranoian kommer ju sedan lika oväntat som pengarna och viljan att spendera dem, och mellan de tre mycket snart kanske f.d. vännerna går det sedan från kyligt värre till värst, speciellt när poliserna dyker upp och börjar ställa frågor / hinta om att det pågår något fuffens. Men det och den kraschande tilliten gentemot varandra blir lika snart deras minsta problem. Pengar förändrar många människor. Men mycket pengar fuckar upp ännu fler.

En av den i grunden enkla historiens fastaste punkter är att man som tittare tycker att trions snabba lösningar och impulshandlingar i stundens hetta verkar vettiga, speciellt när man stänger av alla känslomässiga aspekter. Men ingen tänker så klart på konsekvenserna av varje enskilt beslut. Och konsekvenserna brukar sällan vara med i planeringen - Lika lite som de är önskade. "Så hade jag också gjort!" brukar bli: "Fan, men det där tänkte ju inte jag på."

Japp - "Shallow Grave" är ännu en s.k. "nål-sittare" till thriller. Det psykologiska spelet som gradvis trasslar in huvudpersonerna samt det nerviga bildspråket driver handlingen framåt och gör den till en tickande bomb. En viktig del är givetvis karaktäriseringen som sker på ett naturligt sätt av "bara farten". Mellan raderna får man ganska snabbt en känsla av vilka Alex, Juliet och David är och vad de går för. Och hur de agerar under stress och tilltagande desperation är en stor del av denna karaktärisering. Det gamla talesättet (Eller vad det nu är.) stämmer än en gång: Beslutet som en person fattar när han / hon inte har tid att tänka efter säger mycket om personen i fråga.

Serverat med svek, misstankar och dubbelsvek. Och mycket annat som man måste få nöjet att upptäcka själv.

Boyle följde upp denna film med "Trainspotting", vilken ju blev en gigantisk succé överallt. Så stor att många "glömde bort" "Shallow Grave" eller inte tänkte på att det var samma regissör som låg bakom den också. (Men det står ju på många "Shallow Grave"-posters numera: "From the director of TRAINSPOTTING".)

Men filmen har klarat sig bra jämfört med andra skräck-thrillers från denna "tomgångs-era", även om den har hamnat lite i skymundan jämfört med då. 1994 var som sagt inte direkt något revolutionerande år för mediet film. Men tiden avgör som tur är inte om en film får sin kult-stämpel eller ej. Och det finns ju ingenting som hindrar vem som helst från att rekommendera en eller ett par till någon annan. (Är det inte extremt fattigt att skriva något så självklart och riksblaske-banalt?)

 



  

IDÉ : 78%


En historia om vänner som blir permanenta ovänner, pengahunger och back-stabbing är ju inte direkt unik...

  

STORY : 86%


...men krokarna i "Shallow Graves" handling gör ungefär halva filmen. Man kan ju bara hoppas på att Danny Boyle och / eller John Hodge kokar ihop något lika vasst någon gång i framtiden.

 
  

REGI : 89%


De trademarks som gör Boyles filmer så egna finns här. Inte undra på att det har blivit flera succéer och en och annan kanonrulle som "28 Days Later".

  

FOTO : 71%


Man tänker inte så mycket på det eftersom en stor del av filmen utspelas i en rymlig och ordinär lägenhet, men flera scener har en svårt otäck atmos och en ljussättning som reflekterar stämningen mellan karaktärerna.

 
  

SKÅDESPELERI : 92%


Kerry Fox, Christopher Eccleston och Ewan McGregor - De här skådisarna gör ungefär den andra halvan av filmen.

  

MUSIK : 64%


Simon Boswell skulle kunna skriva originell och bra musik på ett Casio digitalur från 80-talet. Leftfield har skrivit ett par låtar till soundtracket och Andy Williams gamla dänga "Happy Heart" är också med.

 
  

TEMPO : 93%


Från den inledande fast motion-åkningen genom en stad till sista bilden är det ett jämnt driv i berättandet. Och stundtals är det inte svårt att hålla andan.

  

ATMOSFÄR : 80%


Nervig, krypande och kylig. Och ofta blir det rent klaustrofobiskt.

 
  

UTFÖRANDE : 84%


Väl använda $2,5 mille. (Och starten på ett antal karriärer.) "Shallow Grave" blev ingen dunder-hit, men den influerade helt säkert andra filmskapare till att göra psykologiska thrillers i samma anda.

  

REPRISVÄRDE : 78%


Kan ses flera gånger även om man inte glömmer bort den dramatiska finalen alltför snart. (D.v.s. på över 10 år, eller något.)
 
 
 

Hela den s.k. inramningen.

 
 

Det skulle inte förvåna mig det allra minsta om det här var Ewan McGregors mest helgjutna roll hittills.

 
 

DVD-distributörer som paketerar såna här fina rullar med horribel dynga.

 
 
Sinnessjukt tajt sönderfall av "äkta" vänskap.