Zombie : Dawn Of The Dead


• George A. Romero • Italien / U.S.A. • 1978 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Zombi


SPELTID:

• 117 min.


MEDVERKANDE:

• David Emge
• Ken Foree
• Scott H. Reiniger
• Gaylen Ross
• David Crawford
• David Early
• Richard France
• Howard Smith
• Daniel Dietrich
• Fred Baker
• James A. Baffico
• Rod Stouffer
• Jese Del Gre
• Clayton McKinnon
• John Rice
• Joseph Pilato
• Randy Kovitz
• Ted Bank
• Patrick McCloskey
• Rudy Ricci
• Tom Savini
• Taso N. Stavrakis
• Pasquale Buba
• Tony Buba


MANUS:

• George A. Romero


FOTO:

• Michael Gornick


MUSIK:

• Goblin / Dario Argento


PUBLICERAD:

• 9 Juli 2010 - 14:45:33


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------3-----
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

En s.k. skräckfilmssajt som är äldre än fem år och som inte har minst en text om "Dawn Of The Dead" borde släpas ut på en nedspydd och piss-sköljd informations-bakgata i cyber-rymden och avrättas med ett nackskott. Så vi försöker bara förhala avrättningen en aning här.

"Dawn Of The Dead"... A.k.a. "Zombi"...

The one and only. Och inte bara en skräckfilm i mängden.

Redan historien bakom filmen är unik och den är redan berättad tusentals gånger på tusentals sajter. Och på ett mycket bättre sätt än hur jag kan återge den. (Men i korta drag slog Dario Argento en pling till George A. Romero och de började snacka om ifall det inte var dags att lira ihop en uppföljare till "Night Of The Living Dead" - 10 år efter den första Zombie-attacken. Vilket duon gjorde. Argento finansierade delar av filmen i utbyte mot att han fick klippa ihop en egen "Europa-Version". Det där... Är samarbete när det är som bäst.)

Och i Romeros väl- och världskända Zombie-serie (Nu med hela sex delar.) är "Dawn Of The Dead" (1978) den mest mångsidiga av dem alla om man ser till dess uppbyggnad, innehåll och hur många aspekter av ordet "skräckfilm" den täcker. Vilket är / var ytterst ovanligt - Speciellt på 70-talet. Men då var det antingen-eller principen som ofta gällde - "Cross-genre"-konceptet hade inte ens börjat utforskas. (Och behovet fanns väl antagligen inte.) Men Romero låg en hel språngmarch före alla andra.

Ett decennium har alltså gått i ett "alternativt U.S.A." sedan man först upptäckte att de döda vaknar till igen och attackerar allt levande som rör sig. Man är fortfarande inte speciellt mycket klokare på något håll kring vad som orsakar zombiefieringen, och situationen har bara fortsatt att utvecklas mot det värre. Att inte ta ett sånt här hot på allvar redan när det uppstår leder förr eller senare till en katastrof, och vi kommer in i historien när samhället är på god väg att börja kollapsa på allvar under ett icke tidsbestämt "state of emergency" – Det råder rena domedagsstämningen och laglösheten sprider sig som en löpeld där Zombierna härjar. Fenomenet med "lik som lever" har blivit en explosionsartad pandemi och den globala paniken står egentligen bara och väntar på att få bryta ut vilken sekund som helst. Och i debatt-program kolliderar de som propagerar för en snabb utrotning utan känslomässiga aspekter och de som tror att det här kan lösas med hjälp av vetenskap och forskning. Världens befolkning kan därför bara se på när de levande döda snabbt växer i antal - Främst p.g.a. att man inte lyckades isolera smittan tidigt. (Och en fysisk, obeväpnad konfrontation vet man ju hur det brukar sluta.) Experter i den massmedia som finns kvar försöker komma på en snabb och effektiv lösning på problemet, men alla verkar inse att detta är den riktiga början på slutet. I kaoset som råder finns ändå ett märkligt påtagligt lugn som även indikerar att vanmakten är på ingång.

Själva ramhandlingen i "Dawn Of The Dead" är också symboliskt isolerad – Man har insett att problemet i allra högsta grad redan är ohanterligt och att man nu tvingas att ta itu med det på ett primitivt sätt. (D.v.s. med vapen.) Filmen följer i första hand fyra protagonister som efter en oplanerad flykt stänger in sig själva i ett stort köpcenter (Ett nytt konsumtions-koncept då - Ett ställe som har "allt" en människa behöver. I utbyte mot pengar.) efter mycket om och men. Där utspelas i mindre skala det som skulle utspelas i den övriga världen under en Zombie-pandemi – Ett krig mot både de levande döda och de laglösa som inte har haft något annat val än att lämna det oåterkalleligen disintegrerande samhället och "tryggheten" i det. Mycket av det som var viktigt då har förlorat sitt värde. (Pengar, t.ex.!) Köpcentret får symbolisera denna trygghet som kommer att hotas och som slutligen måste försvaras med våld. Ord biter inte lika hårt som en kula och detta reflekterar egentligen de allra flesta sammandrabbningar som har skett mellan nationer och folkslag genom tiderna.

"There can be no more divisions among the living!"

Romeros film skildrar denna väpnade konflikt som en tidig "Survival Horror"-stänkare och med en sällan skådad vidsynthet närd av häpnadsväckande kreativa krafter som förverkligade filmen. "Dawn Of The Dead" räknas, och kommer alltid att räknas, till en av de mest inflytelserika skräckfilmerna genom alla tider. Och den framstår onekligen som Romeros andra, "nya" mästerverk. "Dawn Of The Dead" är helt enkelt en större film än "Night Of The Living Dead". De digitala filmformaten har även hjälpt till att cementera dess kult-status. Inte nog med att filmen är uppbyggd efter traditionella regler för berättande (Vilket ju gör den lättåtkomlig för vem som helst.) - Den har dessutom tillräckligt med substans för två filmer. Men man får liksom allting i ett och samma paket. Varken en försiktig eller en kronisk skräckfilms-slukare ska behöva känna sig lurad. (Man vet vad man får, men man får även mycket mer än det.)

"Dawn Of The Dead" är allt från runt två timmar till närmare två och en halv timme lång (Beroende på version.), den har välregisserade och spännande action-scener som återfinns i mycket av den moderna, post-"Dawn Of The Dead" typen av "Survival Horror", den har stora mängder blodstänk och den har dessutom politiska undertoner bakom subtil samhällskritik under de mer lugna stunderna. Men detta behöver man inte ta till sig om man inte vill. I "Zombi" är detta nästan helt borta. I "Theatrical Version" (Som är den egentliga "Director's Cut".) är den nedtonad om man jämför med den långa "Cannes"-versionen. Så vilket humör man än befinner sig på, så levererar "Dawn Of The Dead". Man kan dessutom alltid upptäcka nya nyanseringar i dess cinematiska struktur. Det är mycket sällan en filmskapare får allting att stämma till punkt och pricka i en så relativt lång film, och det är lika sällan som han / hon kan lämna slutet så öppet och tvetydigt utan att det "gör något".

Men filmen utelämnar medvetet en sak som man kan tycka är relevant i sammanhanget. Romero svarar fortfarande inte på frågan som många säkert har velat få svar på sedan Johnny och Barbara fick syn på filmhistoriens första "riktiga" Zombie på kyrkogården i "Night Of The Living Dead": Hur kan en död människa vakna till liv? Och varför? Romero går inte in på detta överhuvudtaget utan låter oklarheterna vara en ingrediens i skräckupplevelsens helhet. Precis som när en okänd sjukdom börjar härja i världen. (Men ett oerhört lättköpt svar på denna fråga (Eller i alla fall början på ett svar.) får man i Lucio Fulcis "Zombi 2".) Det funkar över förväntan och man kan egentligen bara kalla det för ett genidrag, även om man skulle råka tycka att filmen inte har åldrats lika bra som t.ex. "Night Of The Living Dead". Men det rent genialiska överglänser det mesta ("Alla äter för att överleva"-grejen.), speciellt i den långa versionen där allting bara blir extra kontrastrikt för att man kommer närmare de inblandade personerna. Och precis som i t.ex. "Alien" och "Brazil" ryms ett helt universum i "Dawn Of The Dead". Och en så pass stor film tar lång tid att fästa sig ordentligt.

"Dawn Of The Dead" hade främst en massiv impact på biopubliken i Italien och Tyskland. (Inte i U.S.A., märkligt nog. Och i Sverige gick den omärkt förbi och släpptes aldrig ens på video.) Dario Argento (Som alltså var en av producenterna bakom filmen.) kände ju på sig att filmen kunde dra fullt hus som en omklippt "Europa-version" och det visade sig att han hade rätt från första början. Argento hade inga (Eller få.) inputs när det gällde manuset, utan han förstod att det var så starkt att det tålde en redigering när det väl hade förvandlats till en riktig film. Argentos version är å ena sidan runt 10 minuter kortare än "Director's Cut", men den är å andra sidan lite blodigare plus att den brassar på i ett märkbart snabbare tempo. (Den innehåller också scener som inte finns i "Director's Cut".) Det är dock inte bara det som förstärker helheten i "Argento Cut", utan hans version fokuserar även betydligt mer på själva "Survival Horror"-biten och underhållningsvåldet. (Av vilket det finns aningen mer av i Europa-versionen än både i Romeros version och "Extended Cut".) Det är alltså samma "ta med sig till en öde ö"-rulle tre gånger, men alla versioner känns väldigt olika. (Själv föredrar jag nog ändå den längsta versionen i slutändan. Den har nämligen en mer effektiv "andningspaus" innan röjar-finalen.) Men det finns ytterligare en utgåva - En tysk (?) piratkopia som har precis varenda bildruta från alla tre versioner (Speltiden sägs vara någonstans mellan 150-160 minuter. Vilket jävla hästjobb.)

Hade då inte Fulcis "Zombi 2" existerat, så hade "Dawn Of The Dead" varit den bästa Zombie-filmen utan att något liknande ens hade kommit i närheten. Nu är den "bara" delad etta - Odödlig och en riktigt stärkande och sjövild tur från början till slut packad till bristningsgränsen med action, lite vardaglig humor, mycket spänning, ännu mer våld och flera liter blod och inälvor. (Ja, om man skulle lägga allt i en och samma hink.)

"Zombi" blev alltså på nolltid en riktigt pålitlig guldkalv medan "Dawn Of The Dead" inte hade samma flyt. (U.S.A. har aldrig varit mycket för Zombier.) Så inget filmbolag med ens lite känsla för blomstrande affärsverksamhet hade förkastat idén om att göra en "Zombi" till. Producent-duon Ugo Tucci och Fabrizio De Angelis hade denna näsa för succé och insåg det som Argento förmodligen också kände på sig - Att "Zombi" på egna meriter skulle kunna bli själva startskottet för en viktig och, mot alla odds, levande del av skräckfilmshistorien.

"This place is gonna be rotten. We've got to clean it up, brother."

Japp. Ibland... Ibland fungerar världen som den ska trots ett starkt inflytande från blodtörstiga Zombier, levande lik och andra slappa dönickar. Man måste gå rätt långt för att dra parallellen till att livet imiterar konsten och vice versa, men "livet" i detta fall skulle då representeras av de människor som gjorde det till sin uppgift att dra igång Zombie-vågen.

Den drog igång. Och resten är historia.

"Dawn Of The Dead" är filmhistoria.

(Slutbetyget 98% är egentligen ett "snitt" av alla tre versioners slutbetyg.)

 



  

IDÉ : 100%


En slutgiltig Zombie-katastrof förlagd till ett slit-och-släng-samhälle i mikro-format medan samma sak händer i resten av de dödas gryningsvärld.

  

STORY : 98%


George A. Romeros manus har ganska exakt allt. Närapå fyra femtedelar av filmen utspelas i ett och samma köpcenter, men det är det som händer inuti och utanför som är det mest intressanta.

 
  

REGI : 100%


Romero har inte gjort en lika levande film varken före eller efter gryningen. Det är klart att "Day Of The Dead" var en fenomenal Splatter-rulle, men här var han som hungrigast.

  

FOTO : 95%


Michael Gornick förevigar Monroeville Mall. Varje gång man besöker ett köpcenter, så är det omöjligt att inte tänka på "Dawn Of The Dead".

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Ken Foree, Scott H. Reiniger, Gaylen Ross och David Emge ger verkligen fyra representativa karaktärer ett eget liv. Vissa föds helt enkelt till att spela en särskild roll. En gång. Och (antagligen) aldrig mer.

  

MUSIK : 90%


Goblin slår som väntat ut allt. (Speciellt "skön" xylofonbaserad muzak!)

 
  

TEMPO : 100%


Om "Zombi" och "Theatrical Version" är givna 100-poängare, så är "Extended Cut" i alla fall en 94:a. Varje minut av filmen är händelserik och viktig. Och symboliken mellan det levande och döda är alltid lika finurligt.

  

ATMOSFÄR : 97%


Man kanske skulle kunna tro att ett köpcenter inte är en optimal miljö för "Survival Horror", men den blev och förblev optimal. Och den har bl.a. återkommit flera gånger i diverse T.V.- och datorspel. (Bl.a. ett som t.o.m. hette "Zombi".)

 
  

UTFÖRANDE : 99%


En perfekt blandning av flera olika genrer samt en unik skräckfilm / Splatter. Och här var Tom Savini en av de vassaste "Special-FX"-snubbarna som existerade.

  

REPRISVÄRDE : 100%


Jag har på ca. 20 år sett filmen minst 40 gånger i olika versioner. Men hur den än har sett ut, så har det alltid varit en fantastisk upplevelse och längtan efter att få se den igen har alltid varit lika stark. Och det har varit värt varenda minut.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

"Dawn Of The Dead". Från 1978. Perfect, baby. Perfect.

 
 

De olika versionerna är guld. Alla tre tillsammans blir en av världens tio bästa rullar.

 
 

Re-maken. Ingenting (Förutom Ken Forees och Scott H. Reinigers cameos!) i nyinspelningen var det minsta bra jämfört med originalet.

 
 
Genre-fans: Missa det här och var olycklig resten av livet!

TOP CINEMA