The Descent : Part 2


• Jon Harris • Storbritannien • 2009 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Descent 2


SPELTID:

• 94 min.


MEDVERKANDE:

• Shauna Macdonald
• Krysten Cummings
• Michael J. Reynolds
• Gavan O'Herlihy
• Jessika Williams
• Douglas Hodge
• Joshua Dallas
• Anna Skellern
• Doug Ballard
• Josh Cole
• Natalie Jackson Mendoza
• Saskia Mulder


MANUS:

• J. Blakeson
• James McCarthy
• James Watkins
• Neil Marshall


FOTO:

• Sam McCurdy


MUSIK:

• David Julyan


PUBLICERAD:

• 19 Maj 2010 - 18:46:19


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. The Descent (2005)


 


 
 

Lite såna häringa Spoilers i den här texten för de förmodat väldigt få som ännu inte har sett "The Descent". (Spoilers för "The Descent", då - Inte uppföljaren som texten också handlar om.)

Jag vet att många låtsas som att "The Descent: Part 2" inte ens existerar. Och när man hörde att det skulle bli en "Part 2" baserad på slutet i den "amerikanska" versionen, så blev man väl inte direkt eld och lågor lika mycket som... Lite varm, möjligtvis. Men med en sådan stenhård originalförlaga - Hur skulle man ens kunna sabba "more of the same" om det inte vore medvetet? Inte ens James Cameron klarade det med "Aliens". Tvärtom. Men annars är det inte speciellt svårt att i sömnen (I vaket tillstånd är det lite surare, tydligen.) rabbla upp minst ett par dussin uppföljare som visade sig vara helt onödiga och som egentligen inte gjorde någon varken glad eller lycklig. Men om man råkade tycka att den riktiga versionen av "The Descent" hade det perfekta slutet plus att det var bra så, så... Ja... Ingenting kommer nog att kunna ändra på det. Det man inte har sett har man inte ont av heller. För då ska man ju givetvis inte ens försöka intala sig att del två på något sätt kan "backa" storyn till en punkt där en uppföljare blir möjlig eller relevant. Men som en fortsättning på en film som saknar den underbart nedslående slutscenen... Visst... Det var det man tog till vara på, för i slutändan är "The Descent: Part 2" i stort sett en förlängning av hela "grejen" med ettan. Vilket man nog kan lista ut rätt så tidigt.

Så där, ja. Då har kanske Spoiler-varningen satt sig och vi fick effektivt slösat bort lite tid på ett stycke text så att ingen ska "råka" läsa något som sabbar delar av originalet.

Vad som egentligen sålde in filmen för alla nyfikna var nog i 99 fall av 100 det faktum att både Sarah och Juno är med i del två. (För man fick ju faktiskt inte se dem dö. Övriga skådisar från ettan listas också på bl.a. IMDb, vilket säkert har gett upphov till förvirring. Men det kan nog sägas direkt: (Och det är då ingen Spoiler.) De är egentligen inte med i tvåan. De dog faktiskt.) "The Descent: Part 2" börjar således direkt där ettan slutar (Alltså om man tänker sig att den slutar med att Sarah lyckas fly.) och med att Sarah efter en panikslagen språngmarsch i skogen hejdar Mr. Redneck 1A i en bil. Bondlurken kör henne till ett sjukhus och under tiden har en räddningspatrull sökt efter de sex försvunna tjejerna i två dagar. Snuten vill veta vad som hände där nere, och när Sarah hittas, så ringer Sheriff Vaines efter ett nytt gäng grottforskare som ska ned och leta efter eventuella överlevande. Och Vaines vill till varje pris ha med Sarah eftersom hon vet hur grottsystemet ser ut. Vad man givetvis undrar är hur i helvete de får ned Sarah i underjorden igen bara ett par dagar (!) efter de minst sagt traumatiska grejerna som hände i ettan, men författar-gänget har löst det på ett enkelt och klassiskt vis som man t.o.m. kan köpa.

På många sätt vet man sedan vad som väntar efter en lång tur ned i en gruv-hiss (Som är exakt lika bra som hissen i det hyreshus där jag bodde som liten. Den enda skillnaden är att golvet inte är konstant spolat med urin och att ingen har smetat blod på knapparna.) och trotsande av "Danger! Keep Out!"-skyltar. (En "Certain Death, You Stupid Fucks!"-skylt hade hjälpt ungefär lika mycket.) Och det kommer ju ingen överraskning på "monster"-fronten eftersom man ju fick se "The Crawlers" på jävligt nära håll i "The Descent". Men en del saker som föll ur storyn då utforskas här till viss del - Inte för att de behövdes längre med tanke på hur det gick, men i en uppföljare blir de desto viktigare. Och utan att de känns påklistrade. Så man får ge filmskaparna lite beröm för att de ändå orkade komma på vissa finurliga detaljer som ingen kanske tänkte på. Annars är filmen som sagt en förlängning av allt gött som fanns i originalet. Spänningsscener? Japp - Ännu fler sådana. (Även om regissören Jon Harris inte får till samma klaustrofobiska feel i dem som Marshall fick.) Crawlers? En armé av sådana. (Dock är de inte lika vackra och realistiska den här gången. Men som tur är stinker de inte hollywood om dem.) Crawler-attacker? Hela tiden. (Efter den första och lite oväntade vändningen i handlingen.) Gore och Splatter? I hinkar, för fan. Det är i och för sig inte lika snyggt alla gånger, men jävlar vad det pissar blod emellanåt.

Efter en inledning som i ärlighetens namn känns lite krystad och lite tom, så lossnar det när Sarah än en gång får försöka överleva genom att ge de underjordiska monstren pisk. De blir ju extra hungriga när de får vittring på nytt människokött. Och det är helt klart glädjande att Harris verkligen har försökt att göra filmen till en värdig uppföljare istället för en re-make med exakt samma story med fast helt nya karaktärer. (Hela grejen med att försöka mjölka ut lite mer pengar ur någon annans idéer har sällan fungerat, och det kommer för alltid att vara lika surt att få det att fungera.) Då hade jag också låtsats som att den här filmen inte existerar. Men nu så har den så pass mycket cool skit och tuffa scener att den blir en helschysst "extension"...

Med ett litet, dock inte betydelselöst, undantag...

Och det gäller konstigt nog slutet. Inte själva slutet - Den är helt okej. Utan vi snackar snarare om den sista minuten i den sista scenen. Det går inte direkt att säga något mer om den än att den suger dolme dygnet runt. Det är helt jävla otroligt vad den smaskar obarmhärtigt. Vem det än var som tyckte att den snutten nödvändigtvis skulle vara med måste ha sovit riktigt uselt under ett par veckors tid för att sänka sitt omdöme så pass långt ned i ett träsk av mental sörja så att vederbörande började tycka att det hela var en intressant idé - Inte för att scenen i sig lämnar storyn öppen för en trea som ingen vill se, utan för att den är så poänglös att man undrar om den kom med av misstag. Scenen tillför exakt noll till en story som redan är definitivt slut vid det laget. (För att filmen är slut, kanske?!) Och nästa undran är om det existerar någon "Director's Cut" som blev till efter att Harris sa: "Jag slår er blodiga med en kedja om ni tar med den scenen." Nej, nej, nej... Det måste finnas en bättre slutscen någonstans... Vad fan som helst är bättre...!

I alla fall. Förutom att ha skött regin, så har Jon Harris även klippt "The Descent: Part 2" och fått till samma schyssta drag i action-scenerna som han fixade i ettan. En annan sak som är bra med filmen (Och som förstärker känslan av att filmerna hänger ihop på riktigt.) är att både fotografen Sam McCurdy och kompositören David Julyan anlitades igen. Så stämningen är det inget fel på som sådan. Det är bara i bröjan filmen där det märks att filmskaparna egentligen mest har varit sugna på att börja röja i mörkret bland monstren istället för att försöka bygga upp några nya karaktärer. Men det får gå.

"The Descent: Part 2" är inte på långa vägar någon dålig skräckfilm som sådan (Alla förutsägbara "jump-scares" inkluderade. Ni vet när kameran filmar ett mörkt hål. Gissa om det hoppar fram något ur hålet eller om filmen klipper till nästa scen?), och speciellt som en uppföljare håller den ett bättre mått än vad den borde kunna hålla. Men man får bara ha det i åtanke att filmen "bara" är en delvis bra uppgradering av en del av det som gjorde originalet förstklassigt.

 



  

IDÉ : 88%


Samma tur en gång till? Inte till hundra procent, men det blir lika mycket återupprepningar som väl fungerande fördjupningar.

  

STORY : 78%


Sarah och Juno behöver ju ingen djupare karaktärisering, så filmen får den biten helt gratis. Annars är inte karaktäriseringen den bärande pelaren direkt - Tyngdpunkten ligger på den utdragna dödskampen nere i grottorna. Men storyn har i alla fall ett par trevliga överraskningar. (Men det blir ett par poängavdrag för den svårt meningslösa slutscenen.)

 
  

REGI : 89%


Jon Harris tar över spakarna efter Neil Marshall. Harris satt ju vid klippbordet när ettan gjordes, så han visste ju redan innan vad som gjorde originalet till en vinnare.

  

FOTO : 85%


Lite annorlunda kontrast- och ljussättning den här gången. Men det mesta känns igen. (Nej, man har inte sett alla grottor om man har sett en.)

 
  

SKÅDESPELERI : 88%


Det är en enorm fröjd att se både Shauna Macdonald och Natalie Jackson Mendoza i samma roller igen. Sarah är på mikrometern så som protagonister ska vara i "Survival Horror"-rullar. Det är också kul att tjejerna inte verkar trötta på hela grejen och att de ger ungefär lika mycket den här gången.

  

MUSIK : 90%


En mestadels återanvänd score från ettan. Kanonbra, med andra ord.

 
  

TEMPO : 84%


Om man bortser från att cellskräck-känslan oftast saknas, så blir det ändå ett redlöst drag efter Den Andra Nedstigningen en kvart in i filmen.

  

ATMOSFÄR : 83%


Aningen ihålig i början då man mest undrar vad vitsen med hela filmen är, men det tar sig med råge när alla hamnar i gruvan och sedan i grottorna.

 
  

UTFÖRANDE : 89%


Välgjord till max, givetvis. Men precis som alltid, så är det inte allt. (Men Splatter-älskare lär jubla en del emellanåt.)

  

REPRISVÄRDE : 82%


Rätt kul att kika på direkt efter ettan, men det blir nog aldrig lika många repriser på den här som på originalet.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Sarah och Juno.

 
 

Inget plågsamt snåleri med rödfärgen.

 
 

T.o.m. slutet till ettan hade funkat bättre än den nuvarande. Det sorgliga är bara att den tillhör en helt annan film.

 
 
Välgjord "omöjlig" uppföljare som förlorar på att den inte fyller någon riktig funktion.