La Villa Delle Anime Maledette


• Carlo Ausino • Italien • 1982 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Don´t Look In The Attic


SPELTID:

• 89 min.


MEDVERKANDE:

• Beba Loncar
• Jean-Pierre Aumont
• Annarita Grapputo
• George Ardisson
• Paul Teitcheid
• Tonino Campa
• Fausto Lombardi
• Ileana Fraia


MANUS:

• Carlo Ausino


FOTO:

• Carlo Ausino


MUSIK:

• Stelvio Cipriani


PUBLICERAD:

• 19 April 2010 - 15:55:10


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Jag tror, men är inte säker på, att det var Nicholas Roegs "Don't Look Now" som startade trenden med filmtitlar som hintade om diverse saker som man inte borde syssla med respektive platser som man inte borde besöka. Vi fick "Don't Open The Window" "tack" vare ett magiskt trick där en film helt plötsligt får en helt annan titel - T.ex. blev "Escalofrío" "Don't Panic" i en handvändning. Men så hade vi även "Don't Look In The Basement" och "Don't Go In The House". Så "Don't Look In The Attic" var nästa logiska steg eftersom den biten av huset inte var täckt. Men turligt nog är det inte en och samma kåk i de tre sistnämnda titlarna för det hade fan ta mig inte blivit mycket till husvisning. "Don't Sell Or Buy The Fucking House" då om det ska vara så förbannat svårt...!

Men nu så heter ju inte "Don't Look In The Attic" det på riktigt, utan "La Villa Delle Anime Maledette". Som betyder "De Onda Andarnas Hus" eller något liknande. Och den kom 1982. Från en lirare vid namn Carlo Ausino som också ville prova på att göra lite Eurohorror. En gång. Ausino både skrev, producerade, fotade och regisserade rasket, men sedan väntade han i åtta år innan han ens provsatt i en regissörsstol igen. Och efter det har det varit tyst. Kan det då finnas rimliga orsaker till detta? Ingen egen nisch är en. Ett "Moment 22" bestående av ett bristande engagemang / intresse och ett ännu mer bristande gensvar från publiken är en annan. "Don't Look In The Attic" var ingen hit någonstans. Och den har inga fans som talar varmt om den. (Jag menar - T.o.m. "Troll 2" har ju det.) Det var knappt så att den blev distribuerad. Jag är säker på att folk som har sett den t.o.m. har blivit beskyllda för att snacka en massa skit. "Men den finns på DVD! Jag lovar - Jag har sett den till salu!" Så det är t.o.m. svårt att flina igenkännande när man hittar den som Bootleg, för man vet inte vad det är man borde flina igenkännande åt. Jo - Storyn! 1982. När Eurohorror fick sin första hjärtattack. Och onda andar. Skitkul.

För man kan inte låtsas som att "The Amityville Horror"-serien (Och speciellt den mysiga tvåan.) inte är den grundläggande orsaken till varför "Don't Look In The Attic" ens överhuvudtaget existerar. Man kan så klart alltid hitta likheter som egentligen inte finns, men temat med normala hyresgäster som istället för att duka undan en kväll börjar veva med diverse tillhyggen är inte så lätt att maskera alla gånger. Hus gör folk galna. Och i filmens intro ryker två snubbar ihop under ett garanterat övernaturligt inflytande, och det slutar som det brukar och / eller borde - En av dem behöver inte gå till jobbet nästa dag. En smått förskräckt kvinna som bevittnar det hela hugger sedan ned den andra snubben innan hon lägger benen på ryggen. Var detta då bara ännu ett svartsjukedrama i förorterna? Det är så klart lätt att tro det ända tills en Zombie (Eller något som inte gärna krälar upp ur underjorden och promenerar omkring för nöjes skull.) hugger tag i kvinnans ben och drar ned henne under jorden. Först då är man helt säker på att det var ännu ett svartsjukedrama i förorten. Med ett lite oväntat och olyckligt slut.

Redan här har filmen sått en schizofren känsla i en om man nu är så konstig att man skulle vilja genrebestämma den. Så då är det väl som en "Amityville"-rulle, då? I den bemärkelsen att vad faen som helst kan hända och att man inte har något annat val än att köpa det oavsett vad? Så onda andar ska det bli för hela slanten. Ungefär 30 år senare ärver Elisa (Intro-kvinnans dotter.) och hennes två bröder huset under förutsättning att de bor där. (Och de har inte sett varandra på absoluta evigheter.) Men det råder inte brist på hintar om att det bästa vore att be någon advokat fara åt helvete och väl där rulla ihop testamentet och köra upp det i röven. Elisa får under en seans tipset om att inte åka till Turin. Och om hon ändå skulle få för sig att göra det, så bör hon inte besöka huset. Och skulle hon av olika anledningar råka hamna i nämnda hus, så vore det allra bästa att inte ta ett titt uppe på vinden. Varför kan man ju undra. Och det gör ju givetvis Elisa också. Men hey - Ett hus är ett hus och om man slipper pröjsa för det, så är det ju bara ett plus i kanten. Spöken i kombination med skumma familjehemligheter och nedtystade historier är lite som att sitta och supa när man är på dåligt humör tillsammans med folk man egentligen hatar - Det kan bara sluta med diverse olyckor som ju som bekant oftast inträffar i hemmet.

I helt andra händer hade säkert "La Villa Delle Anime Maledette" kunnat bli en kul historia, men Ausino verkar inte ha haft med hela hjärtat i projektet. Allting känns bara väldigt trött. Och alla idéer som dyker upp i filmen har man sett i flera 70-talsfilmer. Det kan mycket väl vara så att det mesta lät riktigt schysst på pappret eller pappren som manuset var skrivet på. Men sedan var det något som satte en redig käpp i hjulet. Det största och fundamentala bekymret med filmen är att den saknar spänning vid vilken given tidpunkt som helst. 45 minuter går och man börjar sakta men säkert bli less. Och det sker ingen som helst uppbyggnad som sedan får en tillfredsställande urladdning. Det tar nästan exakt en timme innan det kommer en plot twist (Som har återanvänts väldigt många gånger i "Haunted House"-rullar.), men sedan rullar det mesta fram lika smidigt som en punkterad badboll. Vilket är ruskigt synd eftersom stämningen i huset är riktigt skaplig och eftersom filmen egentligen sätter ribban relativt högt redan i inledningen. Men det är ändå för högt för vad den klarar av att leverera. Man hinner tröttna på historien varje gång den tycks bli lite mer intressant och det är precis innan den halkar ned i ett och samma spår av slätstrukenhet. En lite mer statisk kamera och pissigare ljussättning och vi hade haft en unken T.V.-film. För man vet oftast att det är för sent för mirakel när det är 15 minuter kvar av filmen. Och slutet är precis i samma anda som resten av historien - Ganska så förutsägbart. Och utan att det leder någonstans.

Marknaden översållades praktiskt taget med den här typen av filmer tills någon drog näven i bordet och sa att det minsann fick vara slut på de här djävla dumheterna med spöken, Poltergeists och annat pack som ändå inte klarar av att skrämmas. Och visst - Det är väl egentligen bara "The Amityville Horror"-serien som överlevde både sig själv och tidens lösgaddar. Sedan kom filmer som "House" som skulle skämta bort hela konceptet. Det är lätt att sitta här nu och säga: "Det där har de ju för fan snott från “Don't Look In The Attic”...!" under scenen där en zombiefierad hand kommer upp ur marken...

Men nej - Det händer egentligen bara en sak inombords när man ser "La Villa Delle Anime Maledette", och det är att man återigen börjar längta efter Lucio Fulcis och Umberto Lenzis härliga "House Of Doom"-serie.

 



  

IDÉ : 64%


Det spökar och har sig. I ännu ett hus.

  

STORY : 45%


Konstant spänningsfall (D.v.s. det uppstår lite spänning som sedan bara faller och försvinner.) och minimalt med Horror i en historia som hade kunnat utvecklas till något coolt. Men det fanns inte någon tillräckligt stark grundidé som hade kunnat hålla ihop det hela.

 
  

REGI : 53%


Carlo Ausino verkar har tröttnat med råge och för sent. (När det ändå var "lika bra" att göra klart filmen.)

  

FOTO : 72%


Ausinos foto skapar i alla fall en påtaglig "Haunted House"-feel. Tyvärr lyser alla andra brister sönder interiörerna.

 
  

SKÅDESPELERI : 70%


Annarita Grapputo gör tveklöst sitt bästa som filmens ofrivilliga och vagt definierade hjältinna, och hon lyfter filmen en aning. Fausto Lombardi från bl.a. "Rats - Notte Di Terrore" är också med på ett hörn. (Jag kan ju inte i "Rats - Notte Di Terrore"-texten gärna skriva att "Fausto Lombardi från bl.a. “La Villa Delle Anime Maledette” är också med på ett hörn.")

  

MUSIK : 51%


Stelvio Cipriani har säkert alltid lite sköna trudelutter på lager. Men här verkar han ha förstått att det inte gör så mycket om han lirar ihop något utan en överdos inspiration.

 
  

TEMPO : 34%


Segt som snor. På fel sätt. Det kommer ingen belöning i slutet heller för att man genomled en väldigt långsam och blodfattig film.

  

ATMOSFÄR : 50%


Om man har noll förväntningar på begreppet rörliga bilder, aldrig har sett en "Haunted House"-rulle i hela sitt liv och är lättskrämd som ett litet barn - Då kan "La Villa Delle Anime Maledette" bjuda på en riktigt intensiv och överraskande upplevelse.

 
  

UTFÖRANDE : 51%


Vad ska man med stämningsfulla bilder till när de känns som om de är för bra för filmen i fråga? (Och som knappast hade kunnat bli mindre sövande utan dem?) Och ingen skön Splatter finns det i filmen heller.

  

REPRISVÄRDE : 27%


Det var surt nog att ta sig igenom filmen vaken en gång. "La Villa Delle Anime Maledette" är lite som en skiva med titeln "Eurovision Song Contest 1980" - Vem fan kan man ens börja rekommendera den till utan att vederbörande tror att man driver med honom/henne?
 
 
 

Filmfotot. Jodå. Det är riktigt tjusigt.

 
 

Storyn har ett par intressanta men lösa trådar som bara glöms bort i förbifarten...

 
 

...Fast "fart" är det ju aldrig fråga om här.

 
 
Inte mycket att se här... Gå till nästa hus...