Triangle


• Christopher Smith • Storbritannien / Australien • 2009 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 99 min.


MEDVERKANDE:

• Melissa George
• Joshua McIvor
• Jack Taylor
• Michael Dorman
• Henry Nixon
• Rachael Carpani
• Emma Lung
• Liam Hemsworth
• Bryan Probets


MANUS:

• Christopher Smith


FOTO:

• Robert Humphreys


MUSIK:

• Christian Henson


PUBLICERAD:

• 10 Mars 2010 - 22:17:47


SETT PÅ:

• BD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------2--3--
20118-----------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Har din hjärna någonsin känt behovet av att slå ett par volter eller vända ut och in på sig själv? En redig mängd riktigt stark sprit under en väldigt kort tid är så klart ett välbeprövat och säkert sätt, men vill man slippa den eventuella snedfyllan / garanterade baksmällan (Men kanske inte huvudvärken.), så kan kanske Christopher Smiths "Triangle" kan vara något som kan få de grå cellerna att revoltera och få lite kollektiv träningsvärk. Jodå. "Triangle" får inte bara filmer som "Session 9" att kännas lika simpla och linjära som en tio minuter lång Disney-klassiker - Den har dessutom ett bombardemang av så fiffiga plot twists att man inte bara kan se filmen en gång om man vill ha en ärlig chans att greppa alla vändningar. Som ibland t.o.m. går i varandra. (!)

"Severance"-regissören Smith bevisar för andra gången att han är en jävel på att mixa genrer som inte är kända för att gå så bra ihop. "Triangle" känns först som en ordinär och modern Survival Horror-rulle utan speciellt många krusiduller, men allt eftersom tiden går gör den en smart övergång till... Något helt annat... Filmen känns till råga på allt som om den är slut redan efter ca. 30 minuter. Men det är först då det riktigt jävliga börjar om med en helt ny giv och lite andra premisser bortom en "point of no return" som får en att rysa och tänka: "Sicken jävla luring!"... "Triangle" är verkligen inte den film den ser ut att vara och man kan bara berömma Smith för att ha kokat ihop en sådan genialisk soppa av maximal oförutsägbarhet. Det är inte en scen som får en att tappa hakan av förvåning, utan... Ja, flera... Det "borde" inte lyckas i dessa tider utan att någon börjar gorma om "rip-offs". Man inbillar sig att alla händelser är utforskade, missbrukade och invecklade ända ned till minsta lilla beståndsdel. Men inte. Och det är alltid lika kul att ha fel. Dock ska det sägas att det ju inte finns något sprillans nytt under solen. Däremot kan det som redan existerar blandas på olika sätt och med olika stor framgång. På det sättet påminner förvecklingarna i "Triangle" om en annan film som jag inte kan avslöja namnet på eftersom den lätt skulle sabba en av överraskningarna. (Japp - Det här kan också vara en av de mest lätt-spoilade rullarna i modern tid.)

Jess verkar av allt att döma inte må speciellt bra på något plan. Efter att grälat med sin autistiska son och lämnat honom på "Special-skolan" tar hon ledigt resten av dagen och åker iväg med fem andra personer (Av vilka hon känner ett par.) ut på en liten båttur. Alla turer som är tänkta att vara relaxande brukar ha en tendens att inte bli det i slutändan. Skillnaden i detta fall är att Jess (Och tittaren.) hela tiden får vibbar som känns mer än olycksbådande. Man vet bara att något inte är som det ska. Och så seglar gänget rakt in i ett vindstilla område och blir totalt överraskade av ett åskväder som SMHI skulle kalla för: "Helvetiskt Lokal". Och som om inte det vore nog, så får de ett nödanrop via radion där en panikslagen kvinna ropar att: "Någon dödar dem." Stormen drar över sällskapet någon minut senare, båten kapsejsar och en av tjejerna försvinner bland vågorna. När ovädret försvinner sitter de där ute på havet på en upp-och-nedvänd båt. Tills räddningen kommer i form av en färja vid namn "Aeolus"...

"Ur askan i elden" skulle den visst kunna heta också...!

Detta är alltså bara första kvarten i filmen. Som sagt - Filmen gör en snabb och mörk resa in i Survival Horror-territorium innan det rent metafysiska bryter igenom och vrider upp förvirringen och de otäcka vibbarna flera gånger om. Det är som en fälla som man sakta men säkert ovetande fastnar i. Sedan får man ut mer av filmen om man är aningen bekant med grekisk mytologi. (!) I alla fall på gymnasienivå. Men en av de relevanta händelserna förklaras snyggt i filmen så att man slipper damma av några skolböcker. (Eller köpa nya.) Men annars kan man ju själv försöka pussla ihop filmens barocka kedja av händelser genom att försöka komma ihåg så mycket som möjligt av det man har sett och hört. (Ja, det brukar ju gå så bra.) Man serveras ledtrådar hela tiden, men det är ingen garanti för att det klarnar ens under filmens minst sagt märkliga avslutning. "Triangle" är en av de filmer som försöker locka en till att se om filmen så fort den är slut. (Och det blir på något sätt en parallell till hur filmens innehåll kan speglas i tittaren - Hur konstigt det än låter.) Och tänker man för mycket på handlingen, så är den kommande nattsömnen bara att glömma. Man förvånas till den grad över storyns uppbyggnad att även de följande dagarnas tankar smittas av allt som "Triangle" har innanför sina sidor.

Myten om Bermuda-Triangeln var först en inspirationskälla till "Triangle", men Smith strök just den idén tidigt medan han utvecklade den historia som läggs ut som ett pussel i filmen. Titeln är nu mestadels symbolisk. (Utöver att ovan nämnda segelbåt heter "Triangle".) Man räknar inte ut "myten" alltför lättvindigt med några få av dessa till synes illa passande pusselbitar, men man kan heller inte förvänta sig att en film ska kunna ha en helt unik grundintrig. Smith utformade den "bara" på ett sätt som man (förmodligen) inte har sett tidigare. Kritiker har nämnt "Memento" som en slags "liknande" film, men eftersom "Triangle" inte har begreppet minnesförlust som en bärande pelare i handlingen, så är det ingen vidare hållbar jämförelse. Smith själv har nämnt "The Shining" som en stor inpirationskälla, och visst hittar man lite roliga hyllningar här och var. (Handlingen är ju ändå inte i närheten lik den i "The Shining" - Smith var uppenbart fast besluten att snickra ihop något helt eget. Och ett tecken på att det lyckades är givetvis alla: "I don't get it?!"-kommentarer på IMDb och alla besvikna "fans" som förväntade sig en re-make på "Ghost Ship", eller något lika jävla korkat.)

Nej, det är som sagt inte så mycket som man kan säga om "Triangles" handling. För då skulle man vara tvungen att avslöja för mycket på ett "Domino-effekt"-liknande sätt eftersom allting mer eller mindre hänger ihop. Men det är fantastiskt kul att nysta i intrigerna och upptäcka den ena detaljen efter den andra.

Smiths nästa film blir alltså den medeltida böldpests-misären "Black Death". Det vill säga: Det blir ännu film som blir helt annorlunda jämfört med den föregående. Och "Triangle" är precis just det - Helt annorlunda. Och en hjärn-krökare av sällan skådat slag.

 



  

IDÉ : 95%


Fragment av flera cinematiska idéer och influenser rörs samman till en särledes originell helhet. Så vitt jag vet finns det bara en enda film som har använt sig av ett liknande grepp och som dessutom har lyckats pricka in alla rätt. (Nej, det är inte "Memento" eller "The Shining".)

  

STORY : 99%


Det är svårt att tro att en så här snirklig handling ens går att förmedla i rörliga bilder utan att man måste ha två separata filmer som samtidigt spelas upp i två olika bildrutor, men Christopher Smith fixade det. Men filmen kräver att man är vaken och uppmärksam varenda sekund. (Och det är ju inga problem med att vara det!)

 
  

REGI : 97%


Smith blir mer och mer säker för varje tur. Men det är häpnadsväckande hur han fick ihop en så pass prima knäppskalle-seglats som "Triangle".

  

FOTO : 94%


Rena semesterbilderna i början av filmen (Och som bonus lite proper Bohusläns-sommar-feel när det börjar åska och pissregna.), men scenerna ombord på färjan är mörkerrädsle-framkallande kusliga.

 
  

SKÅDESPELERI : 94%


Melissa George är ännu ett prima textboksexempel på hur en Horror-hjältinna ska vara från topp till tå. Det här är Georges film, och hon förmedlar så gott som hela känsloregistret på ett gripande sätt. (Ett eventuellt andrahandsval hade gjort filmen sämre.)

  

MUSIK : 83%


Att Glenn Miller kan ge en sömnstörningar är ju inget nytt, men ljudet av Ren Horror kommer från 78-varvare och vevgrammofoner. (Ni som har sett filmen fattar vad jag menar.) Christian Hensons score är rätt så blygsam av sig annars, och tur är väl det.

 
  

TEMPO : 100%


Det händer verkligen något hela tiden. Ibland vill man t.o.m. stanna tiden för att man ska komma ihåg att andas emellanåt. Eller försöka hänga med.

  

ATMOSFÄR : 96%


Den som är beroende av gåshud har sin nästa sil här. Färjan "Aeolus" får nästan "The Overlook Hotel" att verka lika läskig som bollhavet på Ikea.

 
  

UTFÖRANDE : 94%


Det är bara en del CGI som ser smått "distraherande" ut. (Men en sak är säker igen - Det är inte CGI:n som gör att den här rullen är väldigt svår att få distans till.)

  

REPRISVÄRDE : 95%


Skall ses om snarast. Och vem vet hur många gånger som behövs innan man har klurat ut de sista bitarna av mysteriet? (Varning för IMDb:s forum som (o)medvetet spoilar filmen till höger och vänster.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det nästintill unika sättet att berätta själva storyn. Och Melissa Georges karaktär i mitten av "triangeln" är en stor del av filmens själ.

 
 

Christopher Smith verkar vilja testa precis allting inom Horror minst en gång...

 
 

...Men hoppas bara att han inte blir "importerad" till skämtfabriken nu när det går så här bra.

 
 
Höjdpunkten för hur smart en film kan utan att slå knut på sig själv.

TOP CINEMA