Lost In New York


• Jean Rollin • Frankrike • 1989 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Perdues Dans New York


SPELTID:

• 52 min.


MEDVERKANDE:

• Adeline Abitbol
• Funny Abitbol
• Catherine Herengt
• Catherine Lesret
• Sophie Maret
• Marie-Laurence
• Mélissa
• Nathalie Perrey
• Catherine Rival


MANUS:

• Jean Rollin


FOTO:

• Max Montelliet


MUSIK:

• Philippe D´Aram


PUBLICERAD:

• 7 Mars 2010 - 12:37:03


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010--3---------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

"Perdues Dans New York" a.k.a. "Lost In New York" är en udda men skinande pärla från Jean Rollins "mellantid" som filmskapare. Den filmades någon gång i slutet av 80-talet (I en scen ser man en biograf i bakgrunden som visar "The Hidden"... Eller det står "The Hidden" på skylten ovanför ingången.), släpptes 1989 efter några om och men och blev Rollins första expresstur tillbaks till de mer drömlika markerna i skräckfilmens värld på nästan sju år. (Efter milstolpen "La Morte Vivante".) P.g.a. "The European Horror Movie Crash" samma år och en minst sagt sviktande hälsa skulle det dröja ytterligare åtta år innan den värdiga comebacken med "Les Deux Orphelines Vampires". Det speciella med "Lost In New York" är att det "bara" är en kortfilm plus att den är ovanligt hårfin - T.o.m. för att vara en av Rollins mest experimentella (Och förbisedda.) filmer.

Rollin fokuserar oftast på bildernas innehåll och skönhet istället för hur de logiskt passar in i sammanhanget. Han använder sig lika ofta av fullt fungerande drömlogik. Samtidigt finns det alltid huvudsakligt stoff som går hand i hand med bilderna, men bara tillräckligt för att det inte ska bli besvärande övertydligt eller för att ens egna reflektioner inte ska bli lidande. Men i "Lost In New York" släpper han verkligen alla tyglar och man är helt utelämnad till att insupa den visuella poesin. Vilket kan behövas ibland. Och det är en binär upplevelse - Antingen fattar man "grejen" med filmen eller inte. (Men Rollins magi går absolut inte att bagatellisera - T.o.m. människor som vanligtvis brukar somna och / eller blinka väldigt länge under en slumpmässig film kan med lätthet hålla sig vakna under filmer som "La Rose De Fer". (!) :)

En äldre kvinna vid namn Michelle sörjer konstant över att för flera år sedan ha skilts från sin barndomskamrat / bästa väninna (Eller t.o.m. älskarinna och / eller livspartner? Jajamän - Två brudar i Rollins värld brukar hålla ihop i vått och torrt!) Marie i samband med en magisk ritual signerad Mångudinnan. När Marie och Michelle var små hittade de en Mångudinne-artefakt som de kunde resa i tid och rum med. Artefakten gav dem chansen att uppleva både klassiska historier ur litteraturen (Som respektive verks karaktärer.) lika mycket som utkanterna av Rollins "Cinéma Fantastique". (Det finns ett par trevliga referenser, bl.a. till de dansande tjejerna på stenbryggan i "Fascination".) Flickorna ville uppleva New York som vuxna och det var ännu en önskning som Mångudinnan uppfyllde. Tyvärr tappar tjejerna bort varandra under tidsresan och börjar så klart leta efter varandra med en tilltagande minnesförlust. Det är i sådana här situationer man behöver saker som "själsliga band" och "telepatisk kontakt".

Rollins New York ser inte riktigt ut som den som man är van vid från diverse filmer - Visst känner man igen vissa landmärken som Frihetsgudinnan, men fotografen Max Monteillets lins fokuserar istället på förfallna hus lika mycket som den nya arkitekturen som har sprängts in i det gamla. Rollin skulle lätt kunna hitta poetisk prakt i såväl skyskrapor som tomma parkeringsplatser. Och "Lost In New York" är inget undantag - Poesin finns här med, precis som föremål som har en avgörande betydelse för tolkningen av berättelsen. Det är en ständig balansgång mellan vad som är "på riktigt" och vad som är en vacker och samtidigt kuslig dröm som hotar med att ta slut alltför snabbt - Kvinnor med vita masker dyker upp i ingenmansland mellan dimensionerna och skumma karaktärer dyker upp här och var. (Vissa av dem uppvisar så klart lite vampyriska tendenser.) Kommer då Marie och Michelle att hitta varandra i The Big Apple av alla ställen eller är de dömda till att vandra genom livet i ensamhet? Och framförallt - Kan Mångudinnan hjälpa dem en sista gång?

"Lost In New York" är med lätthet en av Rollins mest oskyldiga och rörande filmer - Inte på ett hjärtskärande sorgligt sätt som "La Morte Vivante", utan mer som t.ex. "The Escapees". (Lustigt nog heter ju även den filmens huvudkaraktärer Marie och Michelle. Är "The Escapees" egentligen en av deras många upplevda berättelser?) Jag introducerades till Jean Rollin på samma sätt som många andra, d.v.s. genom att tro att han var Kingen av franska Gore-rullar. Det stämde ju... Till en djävligt liten del...! Men bakom de för Horror-junkies lättapproachade filmers fasad fanns ju det som sakta men säkert sög bort en till ett helt unikt universum som växer i kvadrat för varje upplevelse. Minst.

Nej, "Lost In New York" är inte i närheten av en skräckfilm även om en del bilder bär en slags atavism till Rollins 70-talsperiod med vilsna själar i gåtfulla miljöer. Jämför bara med "Requiem Pour Un Vampire" eller "La Rose De Fer". (Det är bara Rollin som t.ex. kan få en dåligt skött järnvägsövergång att se romantisk ut.) På drygt 50 minuter får det inte plats med några parallellhandlingar eller avstickare från huvudtemat, utan detta är rakt av Maries och Michelles film. Det här är också den enda gången som Rollin har skildrat en nyckel-episod i huvudkaraktärernas barndom genom att låta två barn ha förvånansvärt mycket dialog. Det fungerar över all förväntan och den reflekterar deras naivitet på ett förnämligt sätt. (Sönderfallet av en fantasivärld är bland det hemskaste som man upplever som barn. Men skräcken är turligt nog så pass enorm att man inte kan greppa den förrän man är vuxen. Kanske.)

Och så får man ju inte glömma att Stranden givetvis är med i "Lost In New York" också. Redan under förtexterna får man se en glimt av dess fägring (Eller så kan man tycka att den är kuslig - Allt är dubbelbottnat i de här krokarna.) och den väcker en längtan efter det rofyllda. Det är ju även där det Magiska inträffar i form av tidshopp och teleporteringar. (Och den poetiska monologen får en att än en gång svära lite över att man inte kan flytande franska.)

De få gånger som "Lost In New York" uppmärksammas runt om i världen, så får den mestadels saklig beröm. Luckor i handligen existerar inte i visuell poesi. Det är ett kännetecken på att även denna film har sin blygsamma plats i historien.

 



  

IDÉ : 81%


Som en korvbit för en svältande hund - Djävulskt uppskattad. D.v.s. Jean Rollin återvände till det han gjorde allra bäst efter lite... Vuxenfilmer... (Vilket i vanlig ordning genererar lite pengar som i sin tur hjälper till att finansiera de projekt som faktiskt betyder något.)

  

STORY : 73%


Här omsätts den i rena bilder och emotionella uttryck istället för traditionellt berättande. Och här blir det möjligtvis tydligare än någonsin tidigare.

 
  

REGI : 83%


Rollins stil är så personlig att man bara behöver titta på filmen i ca. en minut innan man (Full. Och vansinnigt trött.) skulle kunna identifiera regissören i ett-- Blindtest...

  

FOTO : 83%


Rollin gick runt i New York med de två skådespelerskorna och snappade upp de bilder som var värda att föreviga i "vilsegåendet" - Allt medan han filmade scener för en helt annan produktion. Det gäller att ta vara på tillfällena.

 
  

SKÅDESPELERI : 80%


Sex stycken skådespelerskor (Bl.a. Rollin-veteranen Nathalie Perrey.) gestaltar de två huvudpersonerna i olika åldrar. Och de lämnar inget att önska.

  

MUSIK : 83%


Det gäller att satsa på säkra kort i alla lägen - Philippe D'Arams vackra score med de ödesmättade och sentimentala undertonerna gör minst hälften av tricket. Om inte mer.

 
  

TEMPO : 88%


Bli aldrig förvånad om det känns som om tiden har gått lite väl fort medans man har suttit och tittat på Rollins filmer.

  

ATMOSFÄR : 80%


New York som du aldrig har sett det tidigare. (Såvida du inte bor där och / eller har varit precis överallt på Manhattan.)

 
  

UTFÖRANDE : 83%


En hundraprocentigt ärlig film. "Lost In New York" är inte gjord för någon annan än fansen.

  

REPRISVÄRDE : 76%


Ingen vidare introduktion till Jean Rollin ("Jahaaa? Han har gjort ett par Splatter-rullar också?!"), men en smärre skatt för den insatta och intresserade. Kanske t.o.m. den borttappade pusselbiten. Om det bara gick att klura ut hur det där hänger ihop.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

I väntan på något gott måste den här filmen ha varit gudasänd när det begav sig.

 
 

Njutafilms gjorde ännu ett hjältedåd när de släppte "Lost In New York".

 
 

"La Morte Vivante" borde ha blivit en sådan hit att den hade gett Rollin möjligheten att göra de filmer han ville göra.

 
 
Visst var det Rollins New York som Frank Sinatra sjöng om?