I Vädurens Skugga


• Daniel Lehmussaari • Sverige • 2003 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 45 min.


MEDVERKANDE:

• Pauli Raitaniemi
• Kicki Backebjörk
• Steen Lundqvist
• Oden Nilsson
• Michel Abou Rjeili
• Mikko Haverinen
• Peter Johansson
• Gruffydd Jones
• Bert Jonsson
• Jan Lundmark
• Mikael Stridsson


MANUS:

• Daniel Lehmussaari


FOTO:

• Daniel Lehmussaari / Oden Nilsson / Pauli Raitaniemi


MUSIK:

• Pauli Raitaniemi


PUBLICERAD:

• 21 Februari 2010 - 18:47:10


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010--6---------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Om man någonsin har suttit för sig själv och undrat: "Undrar hur en Giallo skulle se ut om den var gjord i Sverige?" (Precis som om inte alla har gjort det.), så bör man, om man vill ha ett svar på frågan, ta en titt på "I Vädurens Skugga" av Daniel Lehmussaari. Av filmbolaget Cruzical Film & Medias webbsajt att döma, så är det här Lehmussaaris andra film efter "Vargspår". (Och om man bortser från kortfilmen "Back From The Dead".)

På många sätt har "I Vädurens Skugga" ett unikt upplägg eftersom den är filmad och producerad över 200 mil från Italien trots att den fortfarande har alla ingredienser som en Giallo skall ha. (I Italien hade filmen säkert fått titeln "All'Ombra Dell'Ariete" eller något i den stilen. ;-D) Den största skillnaden är speltiden om man nu jämför med ett "original" - Drygt tre kvart istället för 90+ minuter. Vilket betyder att handlingen blåser på i 200 knyck. Men man hinner i alla fall bli förvånad över hur mycket som har fått plats i manuset till en så relativt kort rulle. Men känner man till genren i fråga, så hittar man ett ton hjärtliga hyllningar till Mästarna - Det gäller allt från de svarta handskarna och den subjektiva kameran till ljussättningen och mördarens nästintill förträngda och totala galenskap som ingen kan förstå helt och hållet. Men oavsett om man har sett tjugo Gialli eller inte ens en, så finns det mycket att glädjas åt - En "så-smart-som-det-bara-är-möjligt"-deckargåta med en riktigt skaplig återvänds-twist, härligt makaber Splatter och stämningsfulla scener från Gällivare-trakten.

Erik har varit blind i flera år efter en olycka, men har nu fått nya hornhinnor transplanterade. För att ha någon att lufta tankar och frågor med blir han rekommenderad att anmäla sig till en stödgrupp för människor som har fått nya organ. Det är inga dirket glada typer med elitidrottar-kondis någon av dem, och det är just en av dem som blir brutalt mördad i filmens inledning - Mördaren avlägsnar dessutom snubbens njure och lägger dit en liten signatur i form av ett silver-halsband med Vädurens astrologiska tecken. Fallet landar hos Kommissarie Gren och hans kollegor som inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till det här. I landet där man käkar pasta och pizza löste man minst ett sånt här fall varje dag på 70-talet (Medan man inte käkade pasta eller pizza, då.), men vid Polcirkeln är man inte lika van vid att sådana här grejer inträffar. När nästa person hittas mördad inser Gren och company att de har att göra med en seriemördare - En mördare som verkar ha riktat in sig på deltagarna i Eriks supportgrupp. Så är det någon av deltagarna? Eller traktens rånmördare som har flippat ur och skaffat sig ett nytt motiv? Eller någon annan?

Det är när så mycket som möjligt från en typisk genre-film skalas bort som man blir varse om vad det egentligen är som genren består av. Jag påstår att en Giallo inte fungerar utan Vansinnet (Manifesterat i antagonister och allehanda "okända mördare".) och en final som ställer allting på öronen. Gärna två gånger. Precis som i "The Bird With The Crystal Plumage" och i allra högsta grad i "Deep Red". "I Vädurens Skugga" har båda delarna trots att uppbyggnaden blir något korthuggen p.g.a. speltiden. (Och ändå finns det utrymme för ett flertal misstänkta i storyn så att man inte ska kunna ringa in den skyldiga alltför snart.) Men handlingen fokuserar ungefär lika mycket på de något flegmatiska och handfallna snutarnas jakt på mördaren som Eriks nya tillvaro vilken hotas av det faktum att han kan vara nästa offer. Och det är alltid kul att försöka lista ut motivet. (Utan att lyckas, och även i denna film är det ganska så omöjligt.)

Lehmussaari hittar direkt en harmonisk balans mellan de primära story-elementen (Fler hade nog inte fått plats.) som förstärks av den raska klippningen. Subtila ledtrådar planteras lurigt ut här och var, och många av dem upptäcker man när man ser om filmen. (Det hade för övrigt varit jävligt intressant att se "I Vädurens Skugga" i långfilmsformat.) Man kan bara hoppas på att Lehmussaari gör en ny film som är lika starkt Giallo-influerad i framtiden. ("Death Academy" var förvisso en bra bit på vägen i och med att den hade en sanslöst smart twist, lite surrealism samt über-våld så det räckte gott och väl.) Men "I Vädurens Skugga" är ändå ett originellt och experimentellt verk som inbitna Giallo-slukare lätt borde kunna se tjusningen med. Speciellt eftersom det är närapå världsklass på Gore-effekterna och många av bildkompositionerna.

Men målgruppen är ju tyvärr inte så gigantisk - Kultfilms-geeks som tycker att allt efter 1989 är "nytt" och som får gåshud så fort de ser en handskbeklädd hand hålla i en kniv?

 



  

IDÉ : 80%


Ingen i Sverige hade ens försökt sig på att göra en Giallo innan anno 2003, så visst är premissen rafflande exceptionell - Det kan man inte förneka.

  

STORY : 83%


Packad med allting som bara undantagslöst ska vara med - Punkt slut. (Och med precis en lagom mängd "polis-humor".) Och mördar-avslöjandet kommer ungefär lika oväntat som i "Tenebrae".

 
  

REGI : 78%


Det är så här man inspireras av Mästarna och drar igång en egen Horror-karusell.

  

FOTO : 73%


Riktigt flashig ljussättning i diverse blånyanser under spännings- och mordscenerna. Det drömlika introt lägger stämningen på rätt nivå redan från början.

 
  

SKÅDESPELERI : 51%


Väldigt varierat, men som vanligt kan man inte förvänta sig något lika uselt som exempelvis... Nicholas Cage i "The Wicker Man"...

  

MUSIK : 69%


Pauli Raitaniemis schyssta 80-talsdoftande original-score passar filmen som en magnet. (Om nu en film hade kunnat vara tillverkad av järn.) Det är nästan så att man ibland kan tro att Claudio Simonetti eller Simon Boswell har varit med på ett hörn och lirat.

 
  

TEMPO : 96%


Rena rama drag-racingen. (Och inga frontalkollisioner på sträckan.) Inom sju minuter (!) har två pers har gjort en ofrivillig och vapen-understödd IRL-Quit följt av att mördarjakten har sparkat igång.

  

ATMOSFÄR : 64%


De starka influenserna från Argento och gubbarna ger filmen en säregen stämning. Och man får svaret på just frågan: "Undrar hur en Giallo skulle se ut om den var gjord i Sverige?"

 
  

UTFÖRANDE : 72%


På flera sätt en viktig film för genre-filmens manifesterande i kultfilms-sfären. Att en svindyr rulle tekniskt sett blir välgjord är lika häpnadsväckande som att en glödlampa tänds när man trycker på en knapp tre meter bort. Men att en film som "I Vädurens Skugga" blir välgjord trots att den inte har kostat två fragment av alla dessa pengar - Det är det som är det magiska.

  

REPRISVÄRDE : 77%


45-50 minuter att slå ihjäl innan något trist möte eller i väntan på nästa buss? Eller något annat? "I Vädurens Skugga" kan förbättra tillvaron avsevärt under dessa minuter.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Vi säger så här: Det som är mörkrött och i vätskeform är givetvis inblandat.

 
 

Hoppet om en ny Lehmussaari-Giallo lever väl vidare...!

 
 

Måste man vara Giallo-skadad för att kunna köpa motiven som alla genrens mördare har drivits av genom decennierna?

 
 
Charmig Giallo-hyllning som man helt enkelt bara inte ser från Sverige.