Faust: Love Of The Damned


• Brian Yuzna • Spanien • 2000 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Faust: La Venganza Está En La Sangre


SPELTID:

• 95 min.


MEDVERKANDE:

• Mark Frost
• Isabel Brook
• Jennifer Rope
• Jeffrey Combs
• Mònica Van Campen
• Leslie Charles
• Fermí Reixach
• Junix Inocian
• Robert Paterson
• Marc Martínez
• Andrew Divoff
• Clare Leach
• Francisco Maestre
• Ronny Svensson
• Alex Sarr


MANUS:

• David Quinn
• Tim Vigil
• Miguel Tejada-Flores


FOTO:

• Jacques Haitkin


MUSIK:

• Xavier Capellas


PUBLICERAD:

• 24 Januari 2010 - 12:10:47


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010--10---------
2011------------
2012-----4


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Karaktären Faust kommer ursprungligen från en tysk folksaga från 1500-talet som handlar om en snubbe som köper kunskap från Djävulen och pröjsar med sin själ. Sedan har berättelsen utvecklats och muterats till olika former inom litteraturen och operan, samt senare och oundvikligen inom film och musik. "Hellraiser" har lånat en hel del från Faust precis som Todd MacFarlanes "Spawn" i en mer uppenbar tappning eftersom "Spawn" till stor del bygger på Tim Vigils och David Quinns seriebok "Faust". Som vid millennie-skiftet blev Barcelona-baserade Fantastic Factorys första film "Faust : Love Of The Damned". Brian Yuzna (Som ju redan då hade gjort en del omtalade rullar som "Society" och "Bride Of Re-Animator".) drog igång produktionsbolaget tillsammans med Julio Fernández, satte sig i registolen och visade redan från första början vad det är som gäller - Tung Horror kryddat med djävulusiska mängder Gore och Sleaze. För en billig peng. Och som fucking MPAA inte kommer åt att strimla till skit innan release. (Men det finns ändå en R-rated utgåva där man lätt kan dra slutsatsen att den inte går att se på.)

Upplägget för storyn finns redan i en-menings-sammanfattningen av själva "Faust", men en film brukar ju gärna vilja och kunna lägga till en hel del annat härligt i mixen. Faust i detta fall är f.d. konstnären John Jaspers som en kväll får oväntat dock ovälkommet besök (Så det blir ingen Gevalia - De ska ha det där bruna sågspånet / kanin-skiten från ÖoB!) av några lokala gangsters som spöar skiten ur honom och mördar hans tjej. Förbittrad och förtärd av självmordstankar tänker han till slut hoppa från en bro. Men i sista stund blir han hejdad av en mystisk kvinna och en man som får honom på lite andra tankar, speciellt när mannen säger att Jaspers skulle kunna få en chans att hämnas på gangstrarna om han bara säljer sin själ till honom. (Det är det som är så bra med skummisar till skillnad från exempelvis telefonförsäljare - Det är rakt på sak som gäller!) Jaspers tycker ju att det här låter som en bra idé eftersom han ändå inte har något att leva för eller tro på. Ett kontrakt med lite pentagram, en signatur i blod och saken är grejad. (Det är som vilket anställningskontrakt som helst, alltså.)

Lite senare (Och när filmen egentligen börjar.) utreder polisen ett mass-styckmord på det kinesiska konsulatet. Den enda överlevaren är Jaspers som är nedsölad med blod och som mer eller mindre har ordet "skyldig" stämplat i pannan. Nästa anhalt är El Hispa där doktorerna försöker lista ut vad det är för fel på killen eftersom han har fastnat i ett katatoniskt chocktillstånd. Ända tills Dr. Jade De Camp dyker upp och ska försöka få honom ur chocken med hjälp av musik-terapi. Ingen biter på honom förutom Heavy Metal (YEAH!), vilket triggar en panik-attack i Jaspers. (Vissa har fan ingen musiksmak.) Men tillbaka i verkligheten har han en intressant historia att berätta om en viss deal och en viss "M" som tvingar honom att utföra diverse uppdrag. Oftast innebär dessa att som demon röja oönskade skitstövlar ur vägen med hjälp av ett par stålklor, men M var ingen skurk på det sättet, utan Jaspers fick sin hämnd - Precis som utlovat. Men så tyckte Jaspers till slut att slaktandet inte var helt schysst och ville lägga ned verksamheten. Men ett kontrakt är ett kontrakt och M (Som ju garanterat står för "Mephistopheles".) har inte mycket till övers för kontraktsbrott. Så det börjar hända allt möjligt jävelskap (Vad annars?) kring Jaspers, och M försöker på olika sätt att förinta honom.

Handlingen pusslas inledningsvis samman med några tillbakablickar, men när den är etablerad, så är den ganska så linjär och inte fullt lika intressant att följa eftersom man redan vet hur det kommer att sluta. Men det som "Faust: Love Of The Damned" förlorar i samband med detta övervägs av några riktigt underbart tokiga scener som alla innefattar slem, blod och smärta. Speciellt smärta. Den som förväntar sig ett tungt ödesmättat och gotiskt skräckdrama kommer förmodligen att bli besviken redan när förtexterna disintegrerar i T.V.-rutan till tonerna av tung hårdrock. För man ska veta att det tunga är noggrant ersatt med Gore och Sleaze - "Special FX"-killen Screaming Mad George har självklart skapat några muterade skapelser / skönheter som än en gång får en att beundra hans vrickade fantasi. Men det är en fröjd att se Faust hoppa omkring och amputera folks lemmar och riva dem nya rövhål vid varje sammandrabbning. På något sätt blir han ändå en hjälte fast han inte direkt beter sig som en. I sin demon-skepnad (Riktigt jävla cool måste man säga.) drivs han av en outplånlig blodtörst, men som en förlorad människa mellan liv och död slits han sönder av smärta, skräck och ånger. Den biten känns så bra som den kan kännas inom filmens narrativ. Men tyvärr har Faust kanske en one-liner för mycket. Men kanske var det meningen att lätta upp stämningen något med lite svart humor. Ibland funkar det, men oftast inte. Och det behövs lika ofta inte heller.

I någon skärseldhärjad återvändsgränd tar ju filmen slut, och i detta fall slutar ju allting hos M och hans planer som han försöker ro i land med hjälp av den sekt som tjänar honom. Och i vanlig ordning brukar ju sekter antingen vilja väcka urgamla monster eller sälja något som man ändå inte har nytta av. Vad det hela ska tjäna till vet antagligen bara de som tycker att det låter som nice idé. Faust blir i alla fall den naturliga motpolen till M trots att det är han som "skapade" honom. Men så är det det där med "Den Fria Viljan". (Precis som Jade påpekar vid ett tillfälle.)

"Faust: Love Of The Damned" är en besynnerlig skapelse annars. Den brister något här och var i utförandet då många idéer säkert lät bättre på pappret än vad resultatet blev. CGI är som den brukar vara ett stort problem eftersom dess syfte är att förstärka en effekt men istället bara ser ut som ett klipp från något T.V.-spel som har hamnat i filmen av misstag. Det finns ett par sådana ögonblick. Men man kan inte gnälla för mycket annars - Man får ändå en rejäl dos Gore varvat med några vansinniga attacker på sinnena. Och då kan man lätt ha överseende med att storyn känns lite oblanserad på sina håll och kanter och att "Le Grande Finale" inte riktigt har samma snärt som resten av filmens höjdpunkter.

Höjdpunkter, då? Fausts demon-look är vass. (Jävligt mycket vassare än i "Live Action"-versionen av "Spawn" i alla fall.) Soundtracket är fint som skit. (Vad passar bättre i en slaktarscen än Machine Heads "The Blood, The Sweat, The Tears"?) En del kameravinklar och övergångar är otroligt kreativa. Andrew Divoff och Jeffrey Combs är alltid kanonbra. Och så är ju Sveriges bästa filmkritiker Ronny Svensson (Som ju egenhändigt förbättrade Kanal 5 en gång i tiden, bl.a.) med i en liten roll som en av M:s hantlangare.

Så man kan säga att "Faust: Love Of The Damned" är en väl godkänd Splatter. Det är bara ibland (Och tyvärr i inledningen.) där man får en konstig känsla av att filmteamet knappt har kunnat bärga sig innan de kan börja iscensätta godbitarna eftersom andra scener känns lite fattiga. Men det är ändå petitesser om man tänker på det. Och det är inte de vi fokuserar på.

 



  

IDÉ : 80%


"Faust" är kanske inte det mest originella verket att göra en film av "i dessa tider" (Det finns väl ett dussin filmer som heter någonting med just "Faust" och ytterligare några dussin som har hämtat grundidén från den.), men man kan å andra sidan variera temat "Snubbe-säljer-sin-själ-till-Satan" en hel del...

  

STORY : 68%


...Vilket är exakt det författaren David Quinn har gjort. Och lyckats med. Jag vet inte hur väl manuset följer Quinns och Vigils seriebok, men förmodligen har Quinn vetat vad han vill ha med. (Läs: Mycket blod, slafs och Faust i våldsamma situationer.)

 
  

REGI : 81%


Brian Yuzna kan sitt jobb i sömnen, och det här är ett stort kliv jämfört med "The Dentist"-rullarna. (Fantastic Factory verkar i alla fall ha gett utrymme för fritt härjande om inget annat.)

  

FOTO : 70%


Anonyma innerstads-exteriörer och ekande tomma celler på mentalsjukhus säger inte så värst mycket, men det finns allt plats för en del asfina och intressanta bilder.

 
  

SKÅDESPELERI : 81%


Det är bra att de valde den "okända" Mark Frost för rollen som Faust även om han inte är världens mest minnesvärda skådis. Andrew Divoff spelar som vanligt en utomordentligt bra "bad guy" (Har han någonsin spelat en "good"?) och Jeffrey Combs namn behöver man ju bara nämna.

  

MUSIK : 95%


Machine Head, Fear Factory, Soulfly, Nailbomb, Coal Chamber, m.fl. Svårt ljuva toner, med andra ord. Så ljuva att Xavier Capellas score hamnar långt i bakgrunden.

 
  

TEMPO : 76%


Trots den lite småhoppiga uppbyggnaden, så mörknar (Läs igen: Det börjar flyta i rätt riktning.) det ganska snart och filmen försöker aldrig mörda tittaren hjälp av med tristess. Det finns alltid något som stör friden.

  

ATMOSFÄR : 76%


Det finns ett par blinkande "T.V.-film"-varningslampor i början, men sedan börjar Faust röja och det är ett tecken på att allt är bra igen.

 
  

UTFÖRANDE : 67%


"Faust: Love Of The Damned" ger ett väldigt blandat intryck. Medan en del aspekter av filmen är av toppklass, så känns andra bitar som man har hastat sig igenom dem för att de ska bli klara i tid, eller något. (Dator-effekterna ser för jävliga ut, men det vet ju alla redan.)

  

REPRISVÄRDE : 67%


Det här är väl kanske mer för Yuzna-fansen och "Serie-Faust"-fansen än någon annan, men även den här rullen är som en framgångsrik langare - Den lyckas locka en med bra grejer.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Gore-effekterna är inte få eller dåliga om man säger så.

 
 

Ronny Svensson!

 
 

Även den här gången lyckas CGI:n allra bäst med en enda sak - Att distrahera. (Som tur är finns det inte så mycket av den.)

 
 
Precis som legenden... Typ...