The Four Of The Apocalypse


• Lucio Fulci • Italien • 1975 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• I Quattro Dell'apocalisse


SPELTID:

• 104 min.


MEDVERKANDE:

• Fabio Testi
• Lynne Frederick
• Michael J. Pollard
• Harry Baird
• Tomas Milian
• Adolfo Lastretti
• Bruno Corazzari
• Giorgio Trestini
• Donald O´Brien


MANUS:

• Ennio De Concini
• Bret Harte


FOTO:

• Sergio Salvati


MUSIK:

• Franco Bixio / Fabio Frizzi / Vince Tempera


PUBLICERAD:

• 17 Januari 2010 - 00:30:55


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010-----6------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

I mitten av 70-talet var Spaghetti-Westerns på väg att dö på samma sätt som ett par aspackade och skottskadade korthajar ute i Nevada-öknen en riktigt varm dag - Det går förvisso inte speciellt sakta, men det är bara en tidsfråga innan det är kört. Så vad gör Lucio Fulci i jakten på nästa guldmanus? En Spaghetti-Western efter Bret Hartes historier. Givetvis. Fulci gjorde hela tre Westerns under sin karriär. Den första var "Massacre Time" a.k.a. "Colt Concert" a.k.a. "En Dollar Per Skott" från 1966. (Och det här var alltså långt innan han hade hittat sin lättigenkännliga nisch. Och är det fan inte tufft att "En Dollar Per Skott" har gått på bio i Svea Rike?) Och den sista, "Silver Saddle", gjorde han 1978 när genren var helt stendöd och begraven. Mottagandet blev därefter och Fulci gjorde sedan en känd och väldokumenterad 180-gradersvändning. Precis allt annat som har släppts som "Spaghetti-Westerns" efter typ 1975 har på sin höjd varit hyllningar - Den ena taskigare än den andra. (Men några har stuckit ut genom att vara riktigt förbannat bra, t.ex. "Django 2: Il Grande Ritorno" som gjordes hela 20 år efter originalet.)

Och 1975 gjorde Fulci den film som i många kretsar, definierade och odefinierade, anses vara en av de absolut sista Spaghetti-Western-rullarna någonsin - "The Four Of The Apocalypse" a.k.a. "I Quattro Dell'apocalisse". Men det blev långt ifrån någon s.k. "Crowd Pleaser" och väldigt många verkar ha en kluven inställning till filmen som sådan. Fulci visar nämligen den mindre smickrande baksidan i den annars lättromantiserade Western medan en väldigt enkel berättelse tar en väldigt udda och tungrodd vändning tack vare filmens antagonist. Jag tror att de flesta som ser "The Four Of The Apocalypse" känner att de får benen undanslagna precis när de minst förväntar sig det. Men vi som vet vad Fulci gick för cinematiskt inser redan efter den första våldsexplosionen att det här kommer att sluta i tårar. Fulcis sympati för de mest lidande underdogsen bländar riktigt i den här filmen, och det är tveksamt om det någonsin blev mer påtagligt efter detta.

Ödet såg till att mäster-Gamblern / korthajen Stubby Preston, den prostituerade "Bunny" O'Neill, alkisen Clem (Eller så är han bara en Whisky-provare med korttidsminnesförlust och som brinner för sin hobby dygnet runt. Och har man uselt minne så måste man ju prova samma sort flera gånger om dagen.) och den något diffusa och efterlivs-fixerade Bud hamnade i samma finka i Salt Flat, Utah. Sheriffen sög in Stubby så fort han klev av diligensen och eldade upp hans fina märkta kortlekar. De andra sitter där de sitter av orsaker som inte säkert behöver vara speciellt välgrundade. (Bud råkar t.ex. vara svart, och jag tror inte att f.d. slavar år 1873 direkt behövde råna en bank för att hamna bakom galler.) Men mitt i natten kommer ett gäng banditer på besök i stan och börjar önska de tankade invånarna permanent god natt med heta kulor av bly. En mindre massaker senare släpper Sheriffen ut Stubby och de andra och säger att det var han själv som låg bakom anfallet - Allt för att göra slut på brottsligheten. (Så kan man ju givetvis göra i en stad med säkert 30 invånare - Panga 29 och det blir jävligt lugnt och fint.) Men Sheriffen är inte helt oschysst - Han tipsar om ett par hästar + vagn som "ingen använder" och som de kan långlåna.

Stubby, Bunny, Clem och Bud har ju inte en endaste orsak att stanna kvar i Salt Flat, så de bildar ett sällskap på vägen till nästa stad som ligger en bra bit bort och där kanske turen vänder. Resan går riktigt bra ett tag, och det finns t.o.m. plats för lite glada miner när gänget träffar på ett gäng missionärer och Stubby och Bunny misstas för man och hustru. Stämningen fortsätter att vara på topp, vädret är kanon och det finns käk. Vad kan gå fel? Det visar sig snart att Bunny är gravid i åttonde månaden och kan med andra ord klämma fram en vilken dag som helst. Platsen är väl inte den mest optimala, så kanske därför har hon försökt att dölja graviditeten så länge det går.

Men sedan så kan man ju även träffa på snubbar som Chaco. Vilket de gör. Och som man säkert kan räkna ut, så försvinner den bra stämningen gradvis från det att Chaco slår följe med "Apokalypsens Fyra". Han är bevisligen en bra jägare och fixar alltid stekt kött till middagen, men mycket annat verkar inte stå riktigt rätt till. Stubby inser detta när Chaco torterar en redan skadad Sheriff för nöjes skull. Och det är startskottet för en massa obehagliga överraskningar och lidande samt en kamp för överlevnad. Nog för att Västerns klimat kan vara hård, men knäppskallarna som drar runt i drivor gör det inte lättare för någon heller.

"The Four Of The Apocalypse" är en märkligt fascinerande och stundtals plågsamt sorglig upplevelse. Människans mörka sidor som Fulci skulle utforska noggrant parallellt med fin detalj-Gore och mardröms-Horror under de kommande 25 åren börjar man märka av här på allvar. (Precis som man gjorde i "Don't Torture The Duckling" och i viss mån de andra Gialli som Fulci gjorde något år innan.) Det finns bl.a. ett ruskigt makabert ögonblick som i en annan film jävligt kanske hade kunnat locka fram ett skratt, men här är det bara så att man tappar hakan eftersom nämnda ögonblick är en del av en tragisk incident. Det går annars från värre till ungefär värst i etapper. Fulci får en att hata skurken även i sin frånvaro och lida med anti-hjältarna och anti-hjältinnorna som ju inte alltid reser sig innan tio. Man vill mest av allt veta hur det ska gå för dem. Och man måste berömma skådespelarna eftersom de höjer hela filmen till en nivå som man inte trodde att Westerns kunde nå. Undergångs-kvartetten består av fyra helt olika personligheter, men spelet och personkemin mellan dem är rent magisk. Därför känns hjältarnas otursamma möte med Chaco (Som är deras raka motsats ända ned till skosulorna.) minst sagt oroväckande eftersom man inte vet vad han ska hitta på för sadistiskt jävelskap.

Ska man se "The Four Of The Apocalypse" som en Spaghetti-Western, så kommer man inte ifrån det krux att den är för originell och avvikande för sitt eget bästa. (Fast ingenting kommer ju någonsin att slå "The Good, The Bad And The Ugly" på något plan.) Men om man istället betraktar den som en klassisk Fulci i Western-miljö, så kan man lättare förstå att Fulci (Precis som många säger.) inte var ute efter framgång lika mycket som han ville skapa något varaktigt. "The Four Of The Apocalypse" är mästerligt genomförd på många sätt och den där bitterljuva eftersmaken som många av Mästarens filmer framkallar slipper man inte här heller. Fulci lyckades alltid att slå sönder den beskaffenheten och återskapa den. Konsten reflekterar verkligheten och i det avseendet var nog Fulci inget undantag - Varken som filmskapare eller person.

 



  

IDÉ : 89%


"The Four Of The Apocalypse" var kanske inte Lucio Fulcis försök att ge konstgjord andning till en död genre, men den blev mot alla odds en film som på många sätt ser ut som en Spaghetti-Western men som träffar själen på ett sätt som man inte är beredd på.

  

STORY : 90%


Den som är ute efter en film som glorifierar Västern kan sluta titta efter ca. 20 minuter. Handlingen tar en helt annan vändning när mänsklig ondska ställs mot godhet. Har man ett hjärta i kroppen, så blir man både ledsen och djupt rörd av de fyras öde.

 
  

REGI : 95%


Mästaren sätter varenda scen där de ska vara. Det är bara en handfull av hans filmer som känns aningen mer helgjutna.

  

FOTO : 96%


Detta var Sergio Salvatis första jobb för Fulci, så man fattar ju lätt varför han blev långvarig i teamet. Men så var ju Salvati också kamera-assistent på Den Ultimata Västern-rullen där han säkert lärde sig hur det ska se ut.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Helt omöjligt bra. Fabio Testi är Too Cool For School rakt av, Tomas Milian i ännu en kameleontisk roll gör en riktigt avskyvärd skurk (Trots att han bara är med i en kvart.), och Lynne Fredericks skönhet får blommor att slå ut i en snöstorm.

  

MUSIK : 81%


You wanted the best, you got Da Shit - Trion Franco Bixio, Fabio Frizzi och Vince Tempera har knåpat ihop fler Bellissimo stycken än vad som får plats på en packe skivor. En väntat lysande score backas upp av ett något mindre lysande soundtrack under hjältarnas resa. ("Movin' On" av Cook & Benjamin Franklin Group påminner om tidiga Genesis eller Supertramp. Det hade varit klockrent om de istället hade valt ett soundtrack som passar lika bra som exempelvis Sergio Endrigos "A Man Alone (Back Home, Some Day)" till "Massacre Time".)

 
  

TEMPO : 90%


Inga Sergio Leone-exerciser behövs i denna utflykt, utan det är ett jämnt flyt av mest obra händelser som avlöser varandra i diverse hårda miljöer.

  

ATMOSFÄR : 92%


Från Salt Flats dammiga huvudgata utanför Saloonen och Vilda Västerns bakgårdar till regniga, övergivna skithålor och snötäckta Altaville - Man är helt enkelt där med en tung känsla inombords när man följer huvudpersonerna från den ena motgången till den andra.

 
  

UTFÖRANDE : 96%


Ja, man kan inte säga att någonting i filmen brister, direkt.

  

REPRISVÄRDE : 89%


Det här är en sådan film som man upptäcker nya grejer i varje gång, och det gäller främst interaktionen mellan skådespelarna.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Skådisarna. Fem ess i en och samma film.

 
 

Några typiska (Fast de var ju inte det då.) Fulci-squibs här och var under skottlossningarna!

 
 

Lynne Fredericks tragiska IRL-öde.

 
 
Dyster men gripande Spaghetti-Western som bara Fulci kunde göra dem.

RECOMMENDED CINEMA