The House Of Orphans


• Daniel Lehmussaari • Sverige • 2009 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 94 min.


MEDVERKANDE:

• Evelina Nilsson
• Johanna Annersand
• Lovisa Eriksson
• Michel Abou Rjeili
• Sandra Eriksson
• Roger Bylund
• Linus Nilsson
• Johannes Sundelin
• Johanna Hagadahl
• Irene Väppling
• Mikael Stridsson
• Rie Christensen
• Martyn McNicholas
• Oden Nilsson
• Björn Johansson


MANUS:

• Daniel Lehmussaari


FOTO:

• Pauli Raitaniemi


MUSIK:

• Pauli Raitaniemi


PUBLICERAD:

• 31 December 2009 - 18:45:08


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010911----------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Det finns säkert de som har vuxit upp på ett barnhem och som ser tillbaka på den tiden som trygg och harmonisk. Kanske t.o.m. lycklig. Men de har å andra sidan inte behövt spendera en avgörande tid på ett icke namngivet barnhem i U.S.A. i slutet av 1800-talet. (Eller så har de varit fullblods-masochister sedan födseln och inte reflekterat över varför man får en belöning i form av smisk eller stryk trots att man har varit olydig eller något.)

Daniel Lehmussaaris senaste långfilm "The House Of Orphans" har inte helt otippat ett hus i centrum - Ett hus som först ägdes av ett väl ansett par som tog hand om barn (På ett ganska så omänskligt sätt skulle det visa sig.) vars föräldrar inte ville ha med dem att göra längre. Men det var då det. Nuförtiden står plejset tomt och det kan ha varit lite svårsålt genom tiderna av olika orsaker. T.ex. blev en man och en kvinna slaktade i huset år 1975 (Vilket man får se i filmens intro.) och man knep aldrig någon för morden. Sånt är i alla fall ingenting som mäklare brukar skryta med om de vill göra en snabb affär.

Och så ett hopp 20 framåt i tiden. New York-tjejen Amanda ska precis flytta med sin morsa och styvfarsa till ett visst hus ute på bondvischan någonstans i New England. (Platsen nämns aldrig, men jag antar att det är New England eftersom det ligger relativt nära New York och att naturen där faktiskt ser ut lite som här i Norden.) Amanda har ständigt återkommande mardrömmar om en drunkningsolycka där hennes pappa omkom, och hon brukar även i vaket tillstånd få blackouter / anfall samt något som liknar visioner. (Dock oförklarliga sådana.) Och de blir inte färre eller mindre intensiva för att familjen flyttar till ett område som är New Yorks raka motsats - Huset verkar snarare trigga anfallen, och vad som har hänt innanför kåkens väggar är det fortfarande inte många som känner till. Men kanske vet den halv-skumma grannen Jackson något eftersom han verkar lite väl intresserad av de nyinflyttade.

Amanda och hennes bästa kompis Denise (Som förmodligen hängde med Amanda över helgen i brist på något bättre att göra.), totalt uttråkade redan första kvällen, börjar utforska husets källare med diverse dolda korridorer och låsta rum. Och sånt brukar ju leda till att man hittar mer intressanta saker än vad man kanske hade räknat med, och speciellt saker som någon kan ha försökt gömma i brådrasket en gång i tiden...

Och det är upplägget för en lättåtkomlig och lättigenkännlig "Haunted House"-historia som ändå har så pass mycket egna och annorlunda idéer i botten att den aldrig känns som en omarbetning av en annan film. Det var den primära styrkan med Lehmussaaris första långfilm, den Giallo-inspirerade Slashern "Death Academy", och det samma gäller för "The House Of Orphans". När storyn spinner iväg, så tar den en annan väg än vad man först hade trott i sin sedvanliga enfald. Och sånt är ju lika trevligt varje gång. Handlingen är förvånansvärt mångbottnad om man nu skulle jämföra med andra filmer som "utspelas på en plats där det händer mysko grejer", t.ex. "The Amityville Horror". Allt är givetvis inte som det verkar vara, och det man inledningsvis får veta är bara toppen av isberget.

Handlingen knyter så klart hela tiden an till barnhemmets inte så glada dagar och det sadistiska psykopat-paret som drev det. I en ruskigt stämningsfull flashback (I fin sepia-ton!) får vi se vad de egentligen hade barnhemmet och barnen till då när det begav sig, och det är inte så konstigt om det börjar spöka i ett sånt hus förr eller senare. (Annars kan man ju förstå om det hänger lite kedjor på väggarna på en S&M-klubb. Men i en källare på ett barnhem? Sånt brukar vara en internationell varningssignal som indikerar på att något är propert uppfuckat.) Det råder i alla fall ingen brist på övernaturligheter i form av osaliga och illvillga andar, och medan de manifesterar sig, så får man också veta mer om skräcken som har rasat i huset så länge att den till slut bara måste bryta sig loss. Alla som minns "Seven Doors Hotel" minns också att det är dags att börja tänka på vad man har ytterdörren till när det börjar blåsa inomhus.

Karaktärerna, då? Jodå - Amandas familj känns, precis som man kan tänka sig, lite stel och trevande med en ny "farsa" i huset och allt. Och man märker direkt att Amanda och Denise är bästa kompisar (De har också störst del i historien.) och att Amanda inte drar jämt med morsans nya kille. De andra karaktärerna är också lätta att komma ihåg, och de känns mänskliga rakt upp och ned. (Förutom att vissa av dem är riktiga as!)

Det som i vanlig ordning kryddar vilken skräckfilm som helst till det bättre, d.v.s. Splatter-scenerna, är ovanliga (Kolla bara i den viktiga flashbacken.), minnesvärda och in-your-face på samma sätt som de är i många av Lucio Fulcis filmer. Och hyllningarna till ett par av just dessa är både listiga och hjärtliga. Men har man sett för mycket Eurohorror om man jublar för sig själv som om man precis hade vunnit en smärre summa pengar bara för att en doktor "råkar" heta Freundstein...? Nej, det är väl klart att man inte har. Det var bara en retorisk fråga. Freundstein, förresten. Med ett extra "n" i namnet. Det kanske ändå är någon släkting till Jacob eftersom doktorn också säkert härstammar från New England-trakten. (Nästa retoriska fråga skulle så klart vara: "Har man för mycket fritid om man funderar över sånt här?")

"Haunted House"-rullar, för all del. "The House Of Orphans" har flera originella vinklingar på temat som sådant, och att komma på sådana vinklingar trots hundra- och t.o.m. tusentals filmer där ute som använder sig av samma tema - Det kräver en hel del kreativitet, fantasi och välkomna "regelbrott". I dessa tider kan man inte säga att "man har sett en del av det tidigare" eftersom det vore lite som att säga att "man har sett rörliga bilder förut". Men jag har ända sedan "Death Academy" sett fram emot Lehmussaaris nästa film, och man kan inte säga något annat än att det var värt väntan. Precis som den nyss nämnda rullen, så känns även den här som en frisk fläkt - Dels p.g.a. att den har en egen befintlighet och dels för att den inte är en "re-make" på något.

Så nu är det väl bara att börja längta efter "Svart Död" - Zombie-slakt bland gruvor och grejer. Det kan för fan inte bli bättre nästan.

 



  

IDÉ : 72%


Hemsökta hus må inte vara ovanliga, men även de har några outforskade skrymslen här och var.

  

STORY : 82%


Backstoryn hänger fint ihop med huvudstoryn och den sistnämnda berättas på jämnast möjliga sätt. Tillbakablickarna förstärker också flerfalt det som händer i nutiden. Det finns också några överraskningsmoment som man verkligen inte förväntar sig.

 
  

REGI : 79%


Och regin känns ännu mer stabil den här gången gillt.

  

FOTO : 78%


Långa serier av svidande vackra bilder från Gällivare-trakten. (Men som sagt - Antagligen ska det föreställa New England eftersom New York är med i bilden plus att Amandas morsa vid ett tillfälle säger att Amanda och Denise kan ses varje helg. Då kan man utgå från att det inte är längre än några timmars resväg åt ett håll.) Och huset har fin atmos inbyggt.

 
  

SKÅDESPELERI : 69%


De flesta verkar ju passa sina rollkaraktärer på ett naturligt sätt, så vad finns det att orda om? Ingen är i alla fall som t.ex. Nicholas Cage i favvo-hatobjektet "The Wicker Man"-re-maken och som aktivt försämrar och förstör filmen. (Inte för att "The Wicker Man" gick att försämra eller förstöra då den redan var-- Ja... Men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.) Men en extra eloge måste gå till Irene Väppling som föreståndarinnan i de föräldralösa barnens hus.

  

MUSIK : 58%


En schysst Pauli Raitaniemi-score och en trevlig eftertexts-låt som heter "You Better Behave".

 
  

TEMPO : 88%


Att allting får plats på 90+ minuter är inte minst av allt otroligt. Och filmen är jävligt snyggt klippt eftersom inte en enda scen känns för lång.

  

ATMOSFÄR : 70%


Flashbacken ger stora delar av filmen sin ondskefulla feel. Utan den hade inte resten fungerat så bra som det gör.

 
  

UTFÖRANDE : 76%


Om man ska sammanfatta det med ett ord............ Hmm... All right: Jävlabra. Man hittar ingenting som skär sig med något annat så att man börjar tänka på det istället för filmen.

  

REPRISVÄRDE : 71%


Japp - Jag väljer det här framför uppblåsta och överproducerade "See 'n Forget"-rullar när som helst. Som tittare får man pussla lite själv också. (Och missa inte ytterligare en snirkel efter sluttexterna.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Mycket Finfin Splatter! (Och det värmer ju alltid.)

 
 

Jag har säkert sagt det tidigare, men det är bra att nya distributörer ser till att de smalare rullarna också kommer ut på marknaden...

 
 

...Men kedjor som "Hemmakväll" lär väl inte ta in dem för försäljning...?

 
 
Välbalanserad spökhistoria.