The Vampire Lovers


• Roy Ward Baker • Storbritannien • 1970 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 91 min.


MEDVERKANDE:

• Ingrid Pitt
• George Cole
• Kate O´Mara
• Peter Cushing
• Ferdy Mayne
• Douglas Wilmer
• Madeline Smith
• Dawn Addams
• Jon Finch
• Pippa Steel
• Kirsten Lindholm
• Janet Key
• Harvey Hall
• John Forbes-Robertson
• Charles Farrell
• Shelagh Wilcocks
• Graham James
• Tom Browne
• Joanna Shelley
• Olga James


MANUS:

• Tudor Gates
• Harry Fine
• Michael Style
• Sheridan Le Fanu


FOTO:

• Moray Grant


MUSIK:

• Harry Robertson


PUBLICERAD:

• 28 December 2009 - 11:21:49


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010-12--2------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Lust For A Vampire (1971)


 


 
 

"IF YOU DARE... TASTE THE DEADLY PASSION OF THE BLOOD-NYMPHS!"

Alla gånger - Det låter för asbra redan! Vem kan ignorera ett sådant ytterst gott råd? Och var skriver man på...?!

Ingenstans, tydligen. Istället får man betrakta det hela från osäkert avstånd, vilket i slutändan brukar bli T.V.-soffan. Eller så nära T.V.-rutan att den skulle behöva vindrutetorkare för att man ska se något för all imma och dregel. Efter att Hammer Films tacklade och vände ut och in på Bram Stokers roman om en viss greve, så tänkte de: "Det är bra med Dracula nu - Nu får det allt bli lite prima lesbo-action istället!" Så Sheridan Le Fanus berättelse "Carmilla" blev grunden till "The Vampire Lovers". Carmilla var ju den allra första vampyrtjejen som tyckte om flickor på alla sätt, och "The Vampire Lovers" har fördelen att den har ingen mindre än Ingrid Pitt i rollen som Mircalla Karnstein. (Ladda defibrillatorn.) Hammer letade även fram ytterligare fem av de hetaste skådespelerskorna som någonsin medverkade i deras produktioner. (Är defibrillatorn laddad, förresten?)

"The Vampire Lovers" börjar med att Baron Joachim Von Hartog blir attackerad av en riktigt fin vampyrtjej som precis innan utdelandet av kärleksbettet blir distraherad av ett kors som Baronen har runt halsen. Det är tillräckligt för att han ska hinna backa undan som en hare och hugga av hennes huvud med ett svärd. Sedan ska han, när han ändå är igång, utrota roten till det onda medan berättarrösten fasar över att dessa "nattens demoner återvänder från andra sidan graven för att förlusta sig med deras utvalda och tömma dem på blod genom att bita och-- Suga..." (Som ju vampyrer gör.) Och hela tiden tänker man: "Ja, ja, Jocke. Men vad är nackdelen? Vad är det du vill komma fram till?" Så han bestämmer sig för att lura självaste Mircalla-vampyren till sig och försöka återupprepa vampyrdödar-tricket. Vi får inte riktigt veta hur det går än, men snart nog fattar vi att det nästan måste ha skitit sig.

Bra många år senare är det fest på General Von Spielsdorfs slott och han har bjudit dit ett gäng socitetsfolk och annat pack. Dyker upp gör också en Baronessa som inte verkar vara från krokarna tillsammans med sin brorsdotter Marcilla och en betjänt som kör hela "Dracula"-cosplayer prylen med månbränna, hatt och mantel. Att ingen reagerar på att Marcilla är porträttlik en viss donna och dessutom heter "något liknande" betyder antingen att ingen faktiskt känner till legenden, att alla har sovit på historielektionerna eller att de bara har hunnit bli jävligt fulla. Det går säkert en hel minut innan Marcilla spänner ögonen i Generalens dotter Laura. Lauras snart garanterat f.d. kille påpekar att det verkar som om Marcilla tittar på henne och inte på honom som Laura tror... Fenomenal iakktagelse, mannen. Men den viktigaste frågan är: Blir det tjej-kalas snart, eller?

Lita på ödet. Eller något annat. Baronessan får samma kväll veta att hennes brorsa håller på att dö, så hon måste dra hem snabbt. Men den schyssta Generalen erbjuder Marcilla att sova över på slottet tills hon kommer tillbaks. Sagt och gjort. Marcilla och Laura blir snabbt vänner och sen... Blir det tjejkalas. (En scen som gärna hade fått hålla på i 20 minuter istället för knappt en.) Och mardrömmar om en väldigt stor och närgången katt. Marcilla som har lite svårt att hålla tänderna i styr lika väl som fingrarna biter till slut Laura och börjar sörpla. (Hon kanske behöver träna lite på själva bitandet, för hon missade pulsådern... Med ett par decimeter... I lodrät riktning... Nej, då. Det är exakt så det ska vara. Och det blir lättare att dölja bettet då, ju!) Laura blir allt svagare för varje-- Sugning... Och till slut kolar hon. Marcilla försvinner, bara för att dyka upp lite senare i en droska som har pajat ihop ute i skogen. Den enda skillnaden är att Marcilla ser lite medtagen ut och att hon nu går under namnet Carmilla. Och hon har även med sig Baronessan. Som tur är råkar Morton rida förbi olycksplatsen. Han erbjuder så klart sin hjälp och tar hand om den skadade Carmilla. Morton tar henne till slottet som han bor på tillsammans med Mademoiselle Perrodot. Och de har en fin dotter som heter Emma... Ja, så blir det tjej-kalas snart, eller? Hur jävla länge ska man behöva vänta?

Inte speciellt länge. Men bekymren börjar hopa sig snart nog. Morton tycker nämligen att det är lite konstigt att Emma börjar förändras och att Carmilla tar allt större plats i huset. Eller så är allting bara jävligt orättvist eftersom det allra bästa inte får vara i all evighet. Carmilla upptäcker att hon har lite svårt att hantera sina känslor för Emma. Medan blodtörsten gör sig påmind med jämna mellanrum och hon tycker det är fint (Och livsviktigt!) att smaska lite, så har hon ändå en massa kval gällande livet, döden, kärleken och tillvaron i övrigt. Och blir det bättre av att Morton till slut har uteslutet alla tankar förutom vampyrism? Självklart inte. Det här är ingen sjukdom eller någon förbannelse. Och så korsas Mortons vägar med Generalen som inte direkt är glad över att hans dotter dog. Och så blir det djävulskt komplicerat för alla inblandade.

"The Vampire Lovers" är inte vilken film som helst, alltså. Den var med och drog igång hela "Lesbian Vampire"-vågen med ett långfinger sträckt mot censur-svinen, och den påminner en också hela tiden om att det finns för få filmer i den subgenren. (Ett par-tre dussin till hade inte skadat någon.) Handlingen griper tag i en omedelbart och kittlar något otroligt med sällsynt starka, erotiska vibbar mellan Carmilla och de som fastnar i hennes klor. Man vill inte ens missa bildrutor genom att blinka och sånt skit. (Då menar jag inte bara scener som den där Ingrid Pitt kliver ur ett badkar (Tur att det här är text på en datorskärm, så att man inte ser hur darrig och oläslig handstilen blev just där.), utan förbannat fantasifulla zoom-övergångar mellan exempelvis vitlöksblommor och en sovande tjej med ett kors runt halsen. Ren poesi.)

Annars infekterar den fantastiska Hammer-atmosfären varenda liten scen i filmen. Och här är allt verkligen på topp när det gäller kreativitet - Skådespeleriet är av världsklass, ljussättningen är som fullmånen i en Hammer-rulle (Overkligt vacker plus att den måste vara med i varje scen som har en bakgrund.), stämningen värmer upp hela rummet och exteriörerna är rena rama vykorten som man önskar att man själv hade skickat när man var där.

Slutet i en vampyr-rulle brukar ju vara en variant på ett enda möjligt sådant, och "The Vampire Lovers" är inget bländande undantag. Själva storyn "Carmilla" ger inte heller direkt något fantasifullt utrymme till något speciellt tillfredsställande slut. (Hur man nu skulle kunna få en vampyrtös och en sängliggande*) tjej med konstant blodbrist att leva lyckliga tillsammans tills döden-- *suckar* ... Okej, lyckliga "Forever and ever", då!) "The Vampire Lovers" följer av allt (D.v.s. Wikipedia den här gången.) att döma förlagan relativt troget, och det slutar ungefär likadant för den smidiga och manipulativa Karnstein-bruden. Hammers version har bara ett mer tidstypiskt och "trendigt" slut, precis som "The Blood Spattered Bride" från 1972 som också baserades på samma kortroman. Det kan man ju givetvis bli lite syrak på, speciellt om man råkar tycka att lesbo-vampisar är det bästa som har hänt filmen sedan 35 mm-negativet uppfanns. Men den som väntade på något gott väntade till 1974 då José Ramón Larraz fixade till det Absolut Perfekta slutet för "liknande" filmer i mästerverket "Vampyres". Där är det full gas, och utan några "vinnande" och förstörande krafter i form av vampyrjägare med tvivelaktiga motiv som det kontemporära samhällets normer har skapat. (Med övertydliga paralleller till historiska idiotgrejer som helt och hållet är kristendomens fel.) Att rädda sina nära och kära är en sak, men vad fan - Låt brudarna vara i fred någon gång...! Allt Carmilla ville var att älska och bli älskad. Och suga blod, förstås... (Men hur många gör inte det...? Bildligt talat om inget annat.)

Men slutet, hur "rättvist" och utjämnande det än må vara, sabbar definitivt inte en film som är så underhållande, spännande och läcker att man undrar varför det inte gjordes fler rullar som är minst lika bra eller t.o.m. bättre. Men det är just det som var orsaken - Den var redan så bra att det var svårt att överträffa den. "The Vampire Lovers" var för övrigt den första delen i Hammers s.k. "Karnstein"-trilogi, så visst försökte de så gott de kunde. "Tvåan" heter "Lust For A Vampire" och den sista delen går under namnet "Twins Of Evil".

*) = Inte så att hon bara ligger och väntar på att få smaska på Carmilla dygnet runt, alltså - Hon är sängliggande för att hon är fysiskt svag och sover för det mesta.

 



  

IDÉ : 100%


*lågt och sleazy skratt*... Hey... "The Vampire Lovers", va...? Va...?!

  

STORY : 96%


Det är i och för sig inte första gången som ett manus baseras på "Carmilla", men det var nog första gången som det blev så helgjutet att det... Fick vuxna män att gråta...

 
  

REGI : 95%


Roy Ward Baker hann med allt från flera avsnitt av "Helgonet" och "The Avengers" till en vända till Amicus Productions team och filmerna "Asylum" och "And Now The Screaming Starts", men "The Vampire Lovers" - Seriöst. Hur toppar man en sån här rulle...?!

  

FOTO : 95%


En av Hammers mer begåvade filmfotografer visar HUR DET SKA SE UT. Djupet och detaljrikedomen i bilderna är förbluffande.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Det var väl bara Ingrid Pitt som var med i den här filmen? (Det, eller så är hon så förtrollande att man automatiskt glömmer bort alla andra.)

  

MUSIK : 79%


Den passar så bra att man inte tänker på att den förstärker bilderna på ett naturligt sätt.

 
  

TEMPO : 100%


Man får inte en och en halv timme att gå fortare - Filmen har inte bara en snortajt inledning som hänger ihop med den handling som vävs fram under filmens gång, utan två akter med olika karaktärer och en parallellhandling. I akt tre krockar alla intriger och leder till den ännu mer tajta finalen. Och allt detta på 90 minuter. Full pott.

  

ATMOSFÄR : 97%


Kyrkogårdar, gravvalv, tavernor, slott och skogar - Vad skulle problemet någonsin kunna vara?

 
  

UTFÖRANDE : 97%


Nej............ Det finns liksom ingenting som man kan klaga på... Det här är vändpunkten på Hammer Films kreativa spets.

  

REPRISVÄRDE : 100%


Om inte "The Vampire Lovers" går i repris i ens drömmar, så har man inte sett den tillräckligt många gånger.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

En av filmhistorierns hetaste vampyrinnor stjäl en show som inte borde gå att stjäla hur som helst.

 
 

Hammer Films lade sannerligen ned ett pålspetsat hjärta och en osalig själ i den här filmen...

 
 

...Men det här var också början på slutet på Hammers storhetstid.

 
 
Hammers definierande 90 minuter.

TOP CINEMA