House Of The Long Shadows


• Pete Walker • Storbritannien • 1983 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 100 min.


MEDVERKANDE:

• Vincent Price
• Christopher Lee
• Peter Cushing
• Desi Arnaz Jr.
• John Carradine
• Sheila Keith
• Julie Peasgood
• Richard Todd
• Louise English
• Richard Hunter
• Norman Rossington


MANUS:

• Michael Armstrong
• Earl Derr Biggers
• George M. Cohan


FOTO:

• Norman G. Langley


MUSIK:

• Richard Harvey


PUBLICERAD:

• 25 December 2009 - 00:00:38


SETT PÅ:

• VHS (X-Rental)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

8 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Det finns charmiga s.k. "mysrysare" (Det måste ha gått flera veckor sedan jag lovade mig själv att aldrig mer använda det vidriga ordet.) och så finns "House Of The Long Shadows". Pete Walkers sista film (Innan han reste sig ur regissörsstolen för gott.) är en enda lång hyllning till Hammer- och annan snäll Horror som är lika engelsk som "quarter past five o'clock tea". Det är heller ingen dålig kvartett som dyker upp i hyfsat stora roller - Vincent Price, Christopher Lee, Peter Cushing och Sheila Keith. Och de får även sällskap av John Carradine och Richard Todd. Och så utspelas filmen på en herrgård som går under namnet "Baldpate Manor". Kort sagt - "House Of The Long Shadows" skulle inte ha kunnat bli mer engelsk om den så hade försökt med alla medel. Och ta allting som någonsin har rymts inom ett valfritt hemsökt hus fyra väggar och du hittar det här - Svarta katter, bokhyllor som egentligen är lönndörrar, spindelväv, creepy korridorer, ännu mer creepy gamla tavlor (Det är bara ögonen som rör sig som saknas.), rustningar som håller i yxor, förseglade rum... Ja, rubbet! Och i dessa trakter är det 365 regndagar per år med tillhörande åska.

Författaren Kenneth Magees karriär går av allt att döma riktigt bra och Sam, hans förläggare, undrar om det inte är dags att testa något nytt. Under en middag påstår Kenneth att vem som helst kan skriva en roman som "Wuthering Heights" om man bara släpper lös fantasin ordentligt. Han är så bombsäker på sin teori att han slår vad om 20.000 dollar att han kan skriva en lika bra bok på ett dygn under förutsättning att han får jobba ostört någonstans - Något ställe med bra atmosfär. Sam sätter emot och föreslår i samma andetag Baldpate Manor i Wales. Sagt och gjort - Kenneth tycker att det låter alla tiders, bokar regnstormen och åskvädret och drar iväg till... Jag minns ärligt talat inte hur det stavades, men det hade ett "sånt där" Walesiskt namn. (Bllyddpw-- Något...!) Men de kallar i alla fall hålan för Baldpate. (För enkelhetens skull, antar jag.)

Baldpate Manor sägs ha stått övergivet i 40 år, men redan efter några minuter märker Kenneth att det är ovanligt rent och städat. Och så börjar det bokstavligt talat ränna folk i dörrarna och korridorerna - Ett äldre par dyker upp först och påstår sig vara de som sköter om herrgården. Men sedan tittar inga mindre än Hammers legender in, en efter en, på en sen drink eller två. Kenneths nyfikenhet tar snart kål på arbetsron och efter lite luskande visar det sig att det hela handlar om en familjeåterförening och att alla träffas för första gången på 40 år under mycket hemlighetsmakeri. Men det är också en natt för ödesdigra händelser som började vävas för lika många år sedan. Kenneth tycker att det hela är lite väl konstigt - Varför just denna kväll av alla kvällar? Och vad går allt ut på? Och vad är det för konstiga ljud som hörs i huset? Ni ser?! Mysrysare...!

Allt får man så klart veta om man tänker se filmen. "House Of The Long Shadows" tar inte sig själv på allvar under en enda sekund och är t.o.m. nära att spoila sig själv ganska tidigt. (!) Men den vänder den här potentiella spoilern till en cool "Haha, bortgjord, din dumme jävel!"-scen senare. Men så gott som varenda minut är en tribut till den sortens filmer som inte längre var i ropet år 1983. (Och det är väl också därför den inte blev någon större hit.) Medan det finns lite hederliga skrämselscener här och var, så ligger ändå allting på en oerhört harmlös nivå. Men även det får sin förklaring, och det är värt att sitta igenom filmen för "The Grand Finale's" skull. Det är nästintill genialiskt påkommet utöver att det är lite rörande att se de sista scenerna som de ascoola Hammer-grabbarna gjorde tillsammans. Det är även extra kul att de har fått roller som passar dem som handen i handsken - Lee spelar rationellt auktoritär och med en dubbelbottnad personlighet, Cushing är så där gammaldags gentlemannamässig och lite nervig av sig medan Price är kylig och ger ganska så få lättsamma vibbar. Sheila Keith pendlar hela tiden mellan lågmält creepy och lidande försynt på ett sätt som bara hon kan - Men i Walkers värld kan hon lika gärna hålla en stor jävla kniv bakom ryggen i ena handen, medan den andra handen räcker fram en kopp gott te.

Kortlivade London-Cannon Films kan i alla fall skryta med att de ligger bakom en bortglömd pärla som tack vare skådisarna blir en rulle som ligger i en klass för sig - Det här var också den första filmen på länge som inte Walker själv producerade. Istället var det för ovanlighetens skull de (ö)kända Yoram Globus och Menahem Golan som stod som producenter. "Mark Of The Devil"-regissören Michael Armstrong baserade manuset på Earl Derr Biggers roman "Seven Keys To Baldpate" och kanske tyckte Walker att det var trevligt att avsluta sin karriär med något som inte involverar sadistiska fångvaktare, psykopat-präster och kannibalistiska äldre par. Främst Walkers fans måste ju se det här, och man blir glatt överraskad hela tiden. (Sedan fanns det säkert stock-konservativa fans som började spasma över att det inte fanns några sadistiska fångvaktare, psykopat-präster och kannibalistiska äldre par i filmen.)

För egen del har det väl blivit lite av en tradition att glo på filmen någon gång runt jul. Visst har man missat den några gånger sedan skandinaviska (Europeiska?) Sci-Fi Channels glada dagar (Runt 1999 och innan kanalen började suga boll.) då man spelade in den på VHS, men å andra sidan är det ju heller inte lika viktigt som att se "The Beyond" den 13:e Mars. Men det som räknas är att "House Of The Long Shadows" helt enkelt är en nice andningspaus mellan de rullar som man normalt fluktar på. Den har åldrats väl och Walker bevisade väl bara att det fortfarande gick att göra "Dark Old House"-rullar säkert 10 år efter bäst-före datum.

 



  

IDÉ : 93%


Att anlita några av de största namnen någonsin inom brittisk Horror och filmatisera "Seven Keys To Baldpate" är väl en idé som bara låg och väntade på att bli förverkligad en vacker dag.

  

STORY : 78%


Kliché-afton. Men det ska sägas att klichéerna mest är kärleksfulla blinkningar till Hammer-eran och en fasad för de kluriga intrigerna och det ännu mer kluriga slutet. Men inledningen får filmen att verka extremt banal.

 
  

REGI : 78%


Pete Walker hade alltid ett naturligt sätt att få liv i sina historier även om de inte var kontroversiella och provocerande.

  

FOTO : 63%


För första gången sedan "Die Screaming Marianne" jobbade Norman "Prince Of Darkness" G. Langley med Walker. Och "Prince Of Darkness" fick till ett väldigt skuggigt och stämningsfullt hus. (Langley fick smeknamnet just från hur han jobbade med ljussättning. Eller heter det mörkersättning i det här fallet?) Men tyvärr är det väldigt svårt att se vad som händer emellanåt då det är för mörkt. Så filmen har i alla fall en beskrivande titel om inget annat.

 
  

SKÅDESPELERI : 96%


Hammer-legenderna verkar ha haft jäkligt kul när de efter mycket om och men lyckades hamna i samma film igen. (Och det var verkligen sista chansen.) John Carradine (R.I.P.) börjar bli ruskigt trött, men Vincent Price (R.I.P.), Christopher Lee, Peter Cushing (R.I.P.) och, sist men inte minst, Sheila Keith (R.I.P.) är precis så bra som de alltid var och som man minns dem. Men Desi Arnaz Jr. som "hjälten"...? Nåväl... Okej, då!

  

MUSIK : 35%


Visst finns det musik i filmen, men den gör dessvärre inget som helst intryck.

 
  

TEMPO : 96%


Fler vändningar än man hinner räkna till per minut. I "De långa skuggornas hus" är det hålligång dygnet runt om man har tur.

  

ATMOSFÄR : 67%


Det är otroligt hur den starka Hammer-atmosfären överlevde innanför Baldpate Manors väggar. För början av filmen känns väldigt vardaglig. (Och då har inte ens regnet börjat pissa ned!)

 
  

UTFÖRANDE : 66%


Walker tackar för sig, och han gör det jävligt snyggt istället för halvslött och enbart för stålarnas skull. "House Of The Long Shadows" är väl kanske annars bara lite för ojämn för sitt eget bästa.

  

REPRISVÄRDE : 61%


Jodå. Det är väldigt lätt att bli fäst vid filmen - De som tyckte att t.ex. Hammer Studios och Amicus Productions gjorde mer för mänskligheten än Amnesty International ska definitivt checka in den.
 
 
 

Förresten! Nämnde jag Hammer-atmosfären? I en film som inte har någonting med Hammer Studios att göra? Framtrollad när filmbolaget egentligen inte längre fanns?

 
 

Pete Walker lade ned med flaggan i topp.

 
 

Nästan alla som medverkade i den här filmen är borta.

 
 
Jodå - Walker kunde göra mysiga skräckfilmer också.