Giallo


• Dario Argento • Italien • 2009 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 88 min.


MEDVERKANDE:

• Adrien Brody
• Emmanuelle Seigner
• Elsa Pataky
• Robert Miano
• Silvia Spross
• Lorenzo Pedrotti
• Luis Molteni
• Daniela Fazzolari
• Valentina Izumi
• Taiyo Yamanouchi
• Giuseppe Lo Console
• Barbara Mautino
• Farhad Re
• Linda Messerlinker
• Nicolò Morselli
• Maryann McIver
• Patrick Oldani
• Liam Riccardo
• Anna Varello
• Giancarlo Judica Cordiglia
• Massimo Franceschi
• Andrea Redavid


MANUS:

• Dario Argento
• Jim Agnew
• Sean Keller


FOTO:

• Frederic Fasano


MUSIK:

• Marco Werba


PUBLICERAD:

• 17 December 2009 - 15:41:19


SETT PÅ:

• DVD (Screener)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010-8----------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD MINI-RECENSIONER:
I. Rose
• BD MINI-RECENSIONER:
II. Atlantic Film


 


 
 

Om det är någon i hela världen som ska göra en film som heter "Giallo", så är det väl då självaste fan om det inte automatiskt skulle vara Dario Argento. Nog för att det redan finns ett par filmer med samma titel, men inte en endaste av dem kommer från en snubbe som var med och skapade genren. Och det är exakt det Argento har gjort den här gången med draghjälp från två nya medförfattare - Jim Agnew och Sean Keller. Duon satte sig ned för att skriva ett manus med inställningen att skapa något nytt och som samtidigt var en hyllning till genren i fråga och dess innovatörer. De gjorde dock det fatala misstaget att försöka sälja manuset i hollywood där de fortfarande inte vet vad Giallo, fantasi eller egna idéer är för något. Men otroligt nog blev Argento själv intresserad när manuset hamnade hos en vettig producent som sedan vidarebefordrade det till honom.

Visst kan man bli förbannat tvek när jänkare ska försöka sig på att skriva en Giallo, men om självaste Kungen nappar på idén, så måste där ju finnas något extraordinärt som han inte har tänkt på att utforska tidigare. Hur som helst. Förhoppningarna om att "Giallo" ska vara en rulle som håller samma klass som de övriga filmerna som Argento och Opera Film Produzione har prånglat ut med en relativt jämn ström under 2000-talet - De håller på att ta kål på en den här gången. Produktiviteten för Argentos del är det verkligen inget fel på och frågan är om han någonsin har gjort någon "comeback" eftersom han faktiskt har varit i gamet sedan 1993 om man i snitt räknar antal år mellan varje film.

Så principen: "Ingen sömn förrän man har sett filmen." gör sig påmind och lever vidare - Vissa behöver amfetamin för att piggna till medan andra behöver bara en osedd film av en viss favvo-regissör.

Argento återvänder än en gång till Turin där både "Non Ho Sonno" och delar av "Four Flies On Grey Velvet" och "Profondo Rosso" en gång spelades in. Frederic Fasano som fotade "La Terza Madre" har fått ge stadens exteriörer en extra romantisk prägel - Om nu det skulle behövas! Och referenserna är inte sena med att göra sig påminda - Två japanska tjejer tittar på en opera (Det är nästan så att man förväntar sig att man ska få se ett par fina korpar flaxa omkring ovanför publiken!), men får för sig att gå ut på stan och ha lite kul istället. Efter ett besök på ett diskotek skiljs de åt, och en av dem kliver in i en taxi - Ett Stort Misstag om man är: 1) ensam, 2) tjej och det bara har gått exakt-- 5) minuter av filmen. Taxin körs nämligen av en seriemördare som just har börjat kidnappa, tortera och nacka unga och vackra kvinnor. Alla hamnar de i en mörk lokal någonstans där det råder permanent städförbud och som självklart i dessa tider för tankarna till den ytterst inflytelserika "Hostel" - I lokalen finns nämligen allehanda verktyg som knappt har använts till att snickra eller laga saker. (Inte möbler i alla fall.)

Eftersom seriemördare brukar ha lite svårt att sluta när de väl har börjat, så tar det inte ytterligare många minuter förrän nästa offer, fotomodellen Celine, står på tur. Vi får veta att Celines syster Linda just har kommit till Turin för att hälsa på henne. Men tyvärr hoppar Celine också in i en taxi (Samma.) och blir bortförd. Linda springer till snuten nästa dag, och de skickar henne en våning ned där den något speciella deckaren Enzo har sitt kontor. Enzo är den som bl.a. får alla sura "knäppskallar-som-blivit-mördare"-fall och det behövs inte speciellt mycket innan han anar att Celine antagligen har blivit nästa offer. Något som Linda också misstänker.

En Giallo som direkt avslöjar vem mördaren är och hur han ser ut måste tillförlita sig på något helt annat för att inte bli en dussin-thriller. Det är faktiskt första gången som Argento testar den här berättartekniken och att han redan inledningsvis koncentrerar sig lika mycket på såväl mördaren som protagonisten. Vi får veta en hel del om både Giallo (Som är smeknamnet på mördaren eftersom han har gulsot och följaktligen har gul hud.) och Enzo. Båda plågas av svåra barndomsminnen och bilder säger som bekant mer än ett dussin sidor dialog. I en väldigt talande scen gör likheterna i deras personligheter sig påminda och Argento gör alltid människor av sina monster istället för genomskinliga karikatyrer - Oavsett om man redan tidigt vet vem det är eller inte. Men det finns lite utrymme för snygga speglingar när det kommer till deras personliga svagheter.

Intresset för själva handlingen är som vanligt väckt på några minuter och allt utvecklas till en djävulskt tajt "katt-och-råtta"-lek som bär Argentos signum i så gott som varenda liten bildruta. Och den leken lättar inte på strypgreppet en enda gång. (Ingen påklistrad skit för att glädja de som ändå inte förstår sig på Argentos snåriga fantasier.) Efter en timme när det ser ut som den sista överraskningen redan har avslöjats, så händer något som man inte förväntar sig och som gör det hela ännu mer spännande. Slutet som alltid har varit pricken över i:et i Argentos Gialli är också en märkligt effektiv "ta-slut-någon-gång-så-att-jag-kan-dra-efter-andan"-scen och som bara ett par filmskapare har lyckats att få till så väl. (Att Lucio Fulci är en av dem behöver man väl knappast säga.)

Om man nu klumpar ihop "Djur-Trilogin" och gör det samma med "Giallo" och både "Non Ho Sonno" samt "Il Cartaio", så kan man göra det enbart p.g.a. igenkänningsfaktorn som har vuxit fram för varje film - Tidsandan är ungefär den samma i alla tre och "mellanfilmen" har alla egenskaper som en "mellanfilm" brukar ha - D.v.s. den har ett par försök till att undvika "vinnande koncept" (För att man kanske är så trött på dem att man måste prova något annat trots att bristen på fantasi sätter stopp för det.) för många, vilket brukar resultera i att man inte når riktigt ända fram åt något håll. Men Argento har aldrig haft det problemet - Han har aldrig någonsin återupprepat sig, och han har inte börjat nu heller. Han är en rutinerad storyberättare i bilder lika mycket som en konstnär som lyckas ta fram det vackraste i det allra hemskaste. Samtidigt har han medvetet slängt med lite detaljer som är ren och skär Giallo-kultur. (Och vad har mördaren för böcker i sin minimala "bokhylla" om inte en packe tvättäkta Gialli?) Brutala mord och snygga Gore-scener är därför självskrivna - Det är våld mot maktlösa offer, men skurken får också känna på smärta som straff för att han utsatte hjälplösa offer för lidande. Giallons karma. Don't fix it if it ain't fucked up.

Men det märks att Agnew och Keller är väl insatta i Argentos filmografi och att Argento troligtvis har fyllt i det lilla som verkar ha saknats. Det som man känner igen i bilderna går nämligen inte att sätta ord på. Hans klassiska sätt att isolera potentiella offer från omvärlden enbart med bildkompositionernas hjälp är en av de sakerna. Stilen har imiterats, men ingen klarar av att utföra det lika sömlöst. Otroligt nog lyckas han också fortfarande att hitta nya infallsvinklar i bekanta historier som i vilka andra händer som helst hade blivit avskrädet av dussinprodukternas samlade skitkorvar. Nog för att man här ibland märker var storyn får lite svårköpta knuffar i rätt riktning (För att den annars smäller in i en vägg.), men man hittar kanske bara en eller två tillfällen där man känner att det skär sig lite grann. (Den sista "knuffen" är ändå lite svår att räkna som ett sådant tillfälle eftersom de inblandade karaktärerna i den givna situationen faktiskt rör sig på samma platser.)

Skådespeleriet, då - Det som alltid hamnar i korselden bland kritikerna när det gäller Argentos filmer. Jag kan väl bara säga att det nog var till det bättre att Ray Liotta ersattes med Adrien Brody för rollen som Enzo. Han ser konstant plågad ut (Av fullt förståeliga skäl med tanke på vad som har hänt i hans förflutna.), och av någon orsak tror jag knappast att Liotta hade fixat det med lika stor inlevelse. (Plus att han hade varit lite för gammal om man även tänker på tillbakablickarna till Enzos barn- och ungdom i filmen. Det är säkert inget som inte hade gått att skriva om, men det är bra som det blev. Jävligt bra. Och vissa scener får följaktligen ett helt annat djup.) Och Vincent Gallo hoppade av. (Ja, det är säkert INGEN som har sagt det tidigare: "Fast med ett sådant namn hade han ju varit som klippt och skuren för en roll!") Däremot är jag säker på att Asia Argento hade kunnat fixa Emmanuelle Seigners roll som Linda. (Men då hade kanske inte Elsa Pataky kunnat spela hennes syrra. Seigner är i alla fall måttligt lik henne.) Men Giallo (Mördaren, alltså. Som också spelas av Brody.) kan räkna sig själv till de övriga färgstarka (Trots att det bara är han som är lite gul.) galningar som någonsin har viftat med vassa föremål i Argentos värld. Och sist men inte minst - Vi slipper vidrig engelsk dubbning den här gången.

Argento har som bekant varit så kreativ att han har kunnat göra en packe banbrytande filmer under sin karriär. "Giallo" kan kanske inte räknas till just banbrytarna då den känns mer som nära perfekt summering av genrens överlevnad fram till dags dato, men med tanke på hur mycket som har gjorts sedan Sam i "The Bird With The Crystal Plumage" var ute och gick helt fel kväll, så kan man inte förneka att "Giallo" ändå sticker ut rejält bland dagens utbud - Allt som man älskar med Gialli är med i någon form och konstellation, och i dessa tider är det inte lätt att hitta grejer som känns både färska och coola - Inte ens i de smalaste av alla genrer. "Giallo" lyckas med det också, och de allra mest inbitna fansen (Alltså de som inte har fastnat i "Argento-har-inte-gjort-något-bra-sedan-Tenebrae"-IMDb fårskockens tänk och inställning.) har 90 gediget underhållande minuter att se fram emot.

 



  

IDÉ : 88%


Giallon har fortfarande inte så pass mycket fotfäste i dagens film-sfär att: "Vi gör en sådan!" skulle kunna låta som en ooriginell idé. (Och det är för helvete ingen re-make i alla fall.)

  

STORY : 93%


En enda lång kärleksförklaring till genren och som lyckas vara klurig, oförutsägbar och originell samtidigt.

 
  

REGI : 98%


Argento fortfarande i god form med ingen som helst trötthet i sikte. (Ta t.ex. en titt på scenen där ett av offren försöker fly från mördaren och inse att allt är i sin ordning.)

  

FOTO : 89%


Frederic Fasano gjorde ett så jävla snyggt med jobb med "La Terza Madre", så det är inte så konstigt att han anlitades igen. Allt från operan i Turin till Giallos lya är svårt snyggt ljussatta.

 
  

SKÅDESPELERI : 87%


Adrien Brodys lågmälda och själsligt torterade snut-karaktär är riktigt väl utmejslad inom handlingens ramar. Och hans andra roll under pseudonymet "Byron Deidra" är en minst sagt imponerande insats då han får spela en både fysiskt och psykiskt sjuk (Åh, fan?!) mördare.

  

MUSIK : 84%


Klassiskt och modernt i form av Marco Werbas score och lite Electronica kolliderar fint.

 
  

TEMPO : 98%


Det bara susar fram mellan de olika "points of no return" och man sitter som klistrad hela tiden.

  

ATMOSFÄR : 90%


Lika genomträngade som alltid. Det är nog ändå så här Giallons infekterande galenskap hade känts och sett ut om den inte hade "uppfunnits" förrän på 2000-talet.

 
  

UTFÖRANDE : 93%


De fick till det ännu en gång. Det är väl egentligen bara Claudio Simonetti och Goblin som lyser med sin frånvaro. Men man kan aldrig få allt.

  

REPRISVÄRDE : 91%


Det här blir nog precis som alla andra Argento-rullar ("Masters Of Horror"-avsnitten jävligt exkluderade.) ytterligare en film som man ser om minst en gång per år. Jag har aldrig tröttnat på någon av dem, och det finns ingenting i "Giallo" som indikerar om att den skulle bli den första heller.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

En underbar "banka och slå tills blodet skvätter"-scen i en avgörande tillbakablick. Overkill existerar i vissa sammanhang inte lika mycket som... GÅSHUD!

 
 

Adrien Brody var ett utmärkt val till båda rollerna.

 
 

Mottagandet... Än en jävla gång... Ska man skratta eller gråta?

 
 
Ett tappert försök att förnya genren. Igen. Synd bara att den inte kommer att få samma chans som exempelvis "Tenebrae".

RECOMMENDED CINEMA