Antichrist


• Lars Von Trier • Danmark / Tyskland / Frankrike • 2009 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 104 min.


MEDVERKANDE:

• Willem Dafoe
• Charlotte Gainsbourg


MANUS:

• Lars Von Trier


FOTO:

• Anthony Dod Mantle


MUSIK:

• ?


PUBLICERAD:

• 7 December 2009 - 22:20:08


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010-64---------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• BD RECENSIONER:
I. Artificial Eye


 


 
 

Att Lars Von Trier är mycket för att provocera är ingen nyhet direkt. (Många har sagt det redan, men det är bra att det finns någon som fortfarande vågar i denna "PG-13"-nedskitna kultur-sfär.) Och att han med serien "Riket" bevisade att han har bra koll på vad som tar fram skräck i rörliga bilder är lika lite nyheter det. Så självklart blev man lite väl intresserad när man fick höra att Von Trier skulle göra lite Horror igen efter filmer som "Dogville" och "Idioterna", trots att jag aldrig orkade se just de filmerna mer än en gång. Och knappt ens det. (Inte "Breaking The Waves" i alla fall.) Visst - Jag förstår att de är väldigt egna filmer och att de tilltalar både Arthouse-publiken lika ofta som delar av den genomsnittliga biobesökaren. (Vilka nu de är. Fast jag tror det satt ett gäng i salongen sist jag var på bio.) "Riket" har jag dock blivit mer och mer förtjust i för varje vända, och det funkar bra att rekommendera dem till vem som helst. Nästan. I alla fall de som inte är totalt anti övernaturligheter. Som ju är en stor del av den bärande dynamiken i allt som går under begreppet "skräck". Därav det ytterst oväntade personliga intresset för filmen. Och speciellt när just Von Trier gör en rulle som heter "Antichrist" är det lite svårt att inte bry sig. (Snacka om tungt tema annars.)

Nej, men man trodde inte en sekund att Von Trier skulle försöka sig på att göra en ordinär skräckfilm som för tankarna till andra genre-rullar med ett anti-religiöst tema. (Ingen ny "Omen", alltså.) Det finns en drös Exploitation-rullar som annars får fram det där ganska väl. Men när man hörde att "Antichrist" orsakade rabalder i Cannes, så visste man ungefär med en gång att dansken hade gjort minst ett Djävligt Stort Rätt. Och allt som upprör blötdjuten bakom den s.k. "Anti Award" är bara ett gott tecken. ("Oberoende jury"...? Sug.) Tidningarna hakade så klart på och fasade sida upp och sida ned över grafiska sex- och våldsscener. Vi andra tänkte väl bara: "Ja, ja. Men när fan kommer den på DVD, då?"

I botten är "Antichrist" ett psykosexuellt drama om ohanterlig sorg som uppstår som en naturlig reaktion på förlust. Och försöken att döva smärtan för att slippa må piss dag ut och dag in. Och i förgrunden finns kontrasterna som riktigt skär sönder varandra från filmens första sekund. Nix - Ingen kämpar mot Satan i någon bokstavlig bemärkelse, men bildligt blir det däremot en eskalerande intensiv kamp på liv och död. Självaste "Antikrist" blir "bara" som en länk mellan det bildliga (Som figuerat i historien i alla tider. T.ex. under "Häxbränningarna".) och det bokstavliga i form av allt som kan definieras som manligt och kvinnligt ända ned till Moder Natur och den mänskliga naturen som kanske bara delar ordet "natur" om man letar efter gemensamma nämnare. För det kanske inte finns så mycket annat. Grymheten möjligtvis. För det mesta har en tendens att bita en i röven om man inte passar sig jävligt noga.

Han och Hon (De har inga namn som tittaren får veta.) älskar passionerat en vinternatt medan deras son (Vad kan han vara? 2-3 år?) vaknar, klättrar upp till ett öppet fönster och dundrar ett avgörande antal våningar rakt ned i asfalten. Hela inledningen visas i riktigt häpnadsväckande svart-vita och kontrastrika bilder i very slow motion. Hon, i en bottenlös avgrund av förtvivlan och ångest, inser att sorgen faktiskt kommer att förtära henne en dag - Han, psykoterapeut till yrket och den rationellt tänkande "moderna människan" som ska diagnostisera precis allting, har så pass mycket kunskap om "människopsyket" att han även tar på sig rollen som Hennes terapeut. Sakta men säkert börjar Han låsa upp Hennes psyke för att guida henne genom de typiska stadierna som en sorgbearbetnings-process innebär. Allting grundar sig ju enligt hjärnskrynklarna i rädsla, så Hon får avslöja vad som skrämmer henne mest. För det räcker inte som förklaring att rädsla är en kraft i sig och att naturen reflektrar den där man befinner sig. Idka sexuellt umgänge med det där. ("Fuck that.", alltså.)

För det känns till en början som det skulle kunna börja gå åt rätt håll. Paret har ett sommarställe som någon med väldigt, väldigt taskig humor har döpt till Eden. Så Han får idén att ta med Henne dit för att hon ska ha chansen att kunna läka också. Hans likgiltighet har redan blivit ifrågasatt, så ut i vildmarken bara med en brud som ständigt är en hårsmån från att balla ur. Hon har precis också förstått att processen kommer att bli mycket tyngre innan den åtminstone blir annorlunda. Skit i medicinerna, också... Hey - Vad kan gå snett?

Om man gissade på något i stil med: "Jävligt mycket.", så är det ingen mycket sämre gissning än: "Precis allt." Naturen i dess olika former visar snart att det smäller bara en gång om man börjar kaxa för mycket. Räkna dit hallucinationer, mardrömmar och lite äkta Survival Horror som innehåller ett par rejäla s.k. "Sphincter Clinchers". (En sajt nämnde "fiskekroks-scenen" i "The Isle" som jämförelse, men "Antichrists" scener får den föregående att likna en feltagning från programmet "Visst nappar det".) Såväl den själsliga och mentala symboliken som den religiösa är ständigt närvarande i "Antichrist" på en poetisk nivå - Filmen är indelad i tre kapitel som döpts till "Sorg", "Smärta" och "Förtvivlan", vilket också är namnen på "De Tre Tiggarna" som också dyker upp i olika filmer under filmens gång. (Först som bronsfigurer i inledningen och som parets son råkar välta omkull innan han hoppar.) Den otroligt fina epilogen är också döpt till just "De Tre Tiggarna". I alla kapitel finns det så mycket att reflektera över att man måste se "Antichrist" mer än en gång. Och då skadar det ju inte att det finns så mycket vackra bilder varvade med groteska och chockerande ögonblick. Detta är prima Art Horror på genuint europeiskt och oefterhärmligt vis. Och den kan man ju alltid tolka lite hur man vill. Men att "Antichrist" skulle vara hatisk mot kvinnor är lika svårt att köpa som ett upp-och-nedvänt kors (Utan Jesus fast med texten "Hail The Antichrist" ingraverad.) på en kristen loppmarknad. Det är nog snarare så att alla får lida ungefär lika mycket - Om inte fysiskt och själsligt, så åtminstone karmiskt. Det jämnar nog ut sig i slutändan.

Personporträtten av Han och Hon är lika gjutna som det mörka och hotfulla porträttet av Naturen. Vi förstår redan tidigt att paret länge har haft grava kommunikationssvårigheter på de flesta plan och att deras psyken är svårt sargade efter förlusten på olika sätt. Man kan rationalisera allting till en viss gräns. Men sedan tar... Naturen över... Så det (o)mänskliga är en perfekt spegelbild av det som formar och har format det som finns runt oss. Allting finns representerat i någon form.

Men kanske är det så att Naturen inte har några riktiga vänner och den är lika orättvis mot alla. Lika orättvis som den mänskliga varianten oftast har varit mot sina egna fiender. Allting må vara en kamp för överlevnad, men det behöver inte betyda att det finns några vinnare - Om nu inte den som hoppar mot sin död och kanske undermedvetet hoppas trigga igång en självdestruktions-karusell för ens övermäktiga fiender känner sig som en.

 



  

IDÉ : 94%


Originell som fan och ingen bekväm eller tillrättalagd skildring av mänskligt mörker i "Satans kyrka".

  

STORY : 96%


Lars Von Triers manus är en av komponenterna som bildar superlimmet som håller ihop filmen - Konsekvent, mardrömslogisk och tänkvärd till max.

 
  

REGI : 94%


"Jag är världens bästa filmregissör.", sa han ju när en journalist började gnälla. Närvaron går inte att förneka och Von Trier gör filmen till ett levande väsen.

  

FOTO : 95%


Anthony Dod Mantle fotade bl.a. en packe tidiga Dogma-rullar och senare även filmer som "28 Days Later" och "Slumdog Millionaire", men här får han verkligen chansen att visa vad han går för. Vackert är bara förnamnet.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg är minst sagt makalösa. Två karaktärer får representera en mörk sida av mänskligheten. I en kombination som slutar med smärta och tårar.

  

MUSIK : 82%


Händels "Lascia Ch'io Pianga" i två versioner - Lika perfekta i inledningen och i slutet som bilderna som de följer med.

 
  

TEMPO : 94%


Precis lagom lång och utan alltför många utdragna ögonblick. (Och ibland är de stillsamma bilderna från skogen ytterst välkomna.)

  

ATMOSFÄR : 92%


En film som säkert triggar alla känslor som existerar.

 
  

UTFÖRANDE : 96%


Det finns de som klarar av att göra en film av den här kalibern för elva miljoner dollar. Och så finns det de som inte gör det.

  

REPRISVÄRDE : 93%


Svårsmält och giftig. Men lik förbannat oemotståndlig och svårt intressant. En gång räcker inte. Inte ens om man blir anti.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Oväntat grymma effekter!

 
 

Ja... DET LÄR INTE KOMMA EN RE-MAKE PÅ DEN HÄR!

 
 

Wow. En "Katolsk" och en "Protestantisk" version? Skit på er.

 
 
Ett konstant missförstått och misstolkat mästerverk.

TOP CINEMA