Schizo


• Pete Walker • Storbritannien • 1976 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Amok


SPELTID:

• 109 min.


MEDVERKANDE:

• Lynne Frederick
• John Leyton
• Stephanie Beacham
• John Fraser
• Jack Watson
• Queenie Watts
• Trisha Mortimer
• Paul Alexander
• Robert Mill
• Colin Jeavons
• Victor Winding
• Raymond Bowers
• Pearl Hackney
• Terry Duggan
• Lindsay Campbell


MANUS:

• David McGillivray
• Murray Smith


FOTO:

• Peter Jessop


MUSIK:

• Stanley Myers


PUBLICERAD:

• 29 Oktober 2009 - 16:30:08


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
20105--9---7----
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Pete Walker och David McGillivray slog sina provokations-sugna huvuden ihop ett par gånger på 70-talet och fick till en packe riktigt egna och kompromisslösa filmer som har stått i en egen "svarta får"-liga sedan dess och som på sätt och vis är oöverträffade. (Klimtatet förändras ju ständigt, så klart.) Varken "Frightmares" eller "House Of Whipcords" infekterande genomslagskraft går att förneka ett ögonblick och de flesta av Walkers verk fäster sig i sinnena på ett ovanligt sätt och dessutom ovanligt djupt. Men allt som är bra når ju sitt slut förr eller senare och i detta fallet kan man nog säga att samarbetet mellan Walker och McGillivray överlag var ett väldigt lyckat kast så länge det varade. Att "Schizo" skulle bli deras sista film märks kanske inte med en gång man börjar glo, men man kan dra lite paralleller till Walkers nästa film "The Comeback" - Den sistnämnda har en hel del likheter med "Schizo" då båda filmer berör riktigt svår galenskap på lite olika sätt. Här är den dock mer central, och ämnet var inte helt outforskat för Walkers del. Men kanske blev det så att duon slutade inspirera varandra, eller så tog verkligen de riktigt sylvassa idéerna slut. (McGillivray skrev sedan manuset till Norman J. Warrens klassiska Video Nasty "Satan's Slave". Och den blev ju ingen Nasty utan orsak.)

En märkbart förbittrad snubbe som får syn på en snygg tjej i tidningen innan han packar macheten och drar iväg under de värsta flashback-dimmorna kommer aldrig att hamna bland de minst misstänkta i en film - Inte ens om det händer under filmens första minuter. (Vilket det gör i "Schizo".) Den snygga tjejen i det här fallet är den framgångsrika konståkerskan Samantha Gray (Lynne Frederick som söp och pundade sig till kyrkogården minst 50 år för tidigt.) som just ska gifta sig skapligt rikt. Det är en artikel om giftermålet som triggar igång nyss nämnda snubbe, William Haskin, som snart nog blir varm i kläderna som en stalker av rang. Medan Samantha försöker slå sig till ro med sitt nya liv, så börjar Haskin terrorisera henne dygnet runt med diverse telefonsamtal och andra välbeprövade stalker-trick som alltid funkar. Man skulle först kunna tro att han försöker driva Samantha till vansinne, mest för att det är exakt så det verkar. Samantha försöker övertyga sin omgivning (Bl.a. sin psykiater.) om att någon är ute efter henne, men gissa hur många som tror på hennes teorier? (Särskilt när hon i den närmaste kretsen är känd för att ha haft en barndom präglad av sinnesförvirring.) Så nej - Ingen tror på henne. Inte förrän en efter en av dessa "ingen" blir köttad och flera snart nog får känna på knivar, släggor och t.o.m. strumpstickor. Och snart upptäcker Samantha att det mesta runt henne inte är riktigt som det ska. Men är det hon som håller på att bli schizofren eller är det någon som bara vill att hon ska tro det? (Tja, med en titel som "Schizo" kanske man inte blir förvånad om just schizofreni gör sig påmint vid något tillfälle.) Hennes hispiga förflutna har i alla fall någon valt att börja nysta i av någon orsak.

Allt är så klart inte så enkelt som det verkar, och Walker tar god tid på sig att bygga upp stämningen, spänningen och själva backstoryn som bara hintas till en början. "Schizo" är en ovanligt lång film för att vara en så enkel historia, men det är först i andra halvan av filmen som plot-twistarna börjar radas upp och redas ut. Och även om man skulle ha sett ett par dussin Gialli (Vilka alla gör sig påminda - Mest p.g.a. 70-tals-stämningen.), så lyckas McGillivray att snitsla sig fram till ett riktigt coolt och ovanligt slut. Fram tills det har man heller inte fått olika orsaker till att bara misstänka Haskin. Och eftersom det är Walker som har stått bakom spakarna, så får man en värmande dos Gore som riktigt hoppar ur T.V.-rutan ibland - Mest för att våldsscenerna oftast är väldigt genomträngande och disharmoniska. (På ett bra sätt.) Och hela filmen har en lite Sleazy feel över sig.

Annars är det en väldigt spännande historia som kommer så brännande nära Giallo det överhuvudtaget går att komma utanför Italien - Strukturen är snarlik, många av de bärande karaktärerna är mentalt lika svajiga som de som man en bra kväll kan hitta smygandes i mörka Neapolitanska vrår, spänningsscenerna är uppbyggda på ett liknande sätt, fotot för tankarna till snubbar som Antonio Bido och Umberto Lenzi och nagelbitar-slutet hade ingen "vanlig" (Läs: Jävligt mycket tråkigare.) film kommit undan med. (Först 20-30 år senare blev det trendigt att börja sno sluten från de här filmerna.) Det är inte helt omöjligt att en och annan Giallo-fantast kan tycka att det här är en riktig pärla, och för Pete Walkers fans är den mer eller mindre ett måste - Speciellt för de som älskade "Frightmare". Den har samma smittsamma vansinne som genomsyrar precis allt som ryms i filmen. Vissa skulle t.o.m. kalla det här för en tidig Slasher, men det är "Schizo" för sofistikerad för. Men den har också sina charmiga ojämnheter som dock är lätta att förbise då de inte påverkar handlingen negativt.

Men varför är då även "Schizo" mer eller mindre bortglömd...? En inte helt genomusel gissning är: Av den gamla vanliga orsaken - Den här typen av udda skräckthrillers var inte överdrivet populära i slutet av 70-talet (Om de nu någonsin var det.) och de langades inte direkt ut på Konsum under VHS-eran heller. Så det har alltid varit överraskande att de ens klarar sig till DVD.

 



  

IDÉ : 83%


Pete Walker och David McGillivray var ju tvungna att dra åt något håll efter attackerna mot psykvården och det kristna "rättssamhället"...

  

STORY : 87%


...Och det också blev en mer "tradtionell" thriller. Men duon avslutade samarbetet med flaggan i topp även om "Schizo" inte riktigt är lika stenhård som exempelvis "Frightmare".

 
  

REGI : 85%


När Walker sa att han "bara ville göra film", så menade han det också. Även i "Schizo" märker man fortfarande drivkraften bakom även om det "bara" blev en handfull rullar till sedan.

  

FOTO : 82%


Än en gång anlitades Peter Jessop till att fota filmen, vilket borgar för intressanta kompositioner och en ganska så "icke-Engelsk" och kontinental look.

 
  

SKÅDESPELERI : 85%


Lynne Frederick spelar en tjej som försöker hålla huvudet kallt och bete sig normalt trots ett ganska så tragiskt förflutet. Och hon gör det väldigt bra. Synd att den livliga och charmiga Stephanie Beacham inte fick mer utrymme i filmen.

  

MUSIK : 60%


Stanley Myers skrev musiken till flera av Walkers filmer, och de här lite trippade och därför passande tonerna är väl en av de bättre.

 
  

TEMPO : 85%


Lite långsam i uppbyggnaden, men när mordvågen drar igång och Samanthas värld börjar krackelera - Då jävlar...

  

ATMOSFÄR : 82%


Det lilla som finns kvar av det typiskt och charmigt engelska håller på att störta samman medan det otäcka och fördolda är konstant närvarande.

 
  

UTFÖRANDE : 79%


Så pass välgjord att den nästan hade kunnat mäta sig med vilken samtida Giallo som helst. (Någon annan genre kan man inte direkt koppla filmen till. Och det hade varit kul att veta om Argento har sett den här filmen.)

  

REPRISVÄRDE : 83%


Minst lika många gånger sevärd som de andra höjdarna som Walker gjorde.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Finalen och slutet lyfter filmen...

 
 

...Men hela storyn som sådan är verkligen inte fy skam - Inte ens plot-twistarna kan man räkna ut.

 
 

Det är enbart synd att det inte blev fler liknande rullar av engelsk Horrors mest kompromisslösa filmskapare.

 
 
Sluta med medicinerna och bli... Schizo...!