The Escapees


• Jean Rollin • Frankrike • 1981 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Les Paumées Du Petit Matin


SPELTID:

• 102 min.


MEDVERKANDE:

• Laurence Dubas
• Christiane Coppé
• Marianne Valiot
• Patrick Perrot
• Louise Dhour
• Jean-Louis Fortuit
• Jean Hérel
• Claude Lévèque
• Patricia Mercurol
• Brigitte Lahaie
• Céline Royce
• Jean Philippe Delamarre
• Bernard Papineau
• Nathalie Perrey
• Pearl June
• Doriane Caschette
• Jean-Loup Philippe
• Alexandre Zagor
• Patrice Chéron
• Lesley Blanc
• Joëlle Ramon
• Guillaume Cancade
• Cyrille Gaudin
• Raymond Soriano
• Pascal Poirot
• Marie-Ange Baratier


MANUS:

• Jean Rollin
• Jacques Ralf


FOTO:

• Claude Bécognée


MUSIK:

• Philippe D´Aram


PUBLICERAD:

• 10 September 2009 - 22:26:03


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009----------6-
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Det som oavbrutet fascinerar med Jean Rollins filmer är hur de på ett något svårfångat sätt speglar hur man själv mår rent mentalt. Man kan hitta ett hypnotiskt lugn i dem lika mycket som man kan upptäcka att de fungerar som vattentät verklighetsflykt in i en värld i vilken man egentligen inte vill fastna i men som ändå är mindre obehaglig än den som man försöker fly från. "Grejen" är den att det alltid ryms ett mikrokosmos i filmerna - Ett mikrokosmos skapat av begreppet "less is more" och som alltid lockar tittaren till att försöka bryta sönder det logiska och oförståeliga i bilderna och istället se magin i dem. Och det har nästan alltid fungerat, även om temat så råkar irra runt bland isolerade vampyrer som totalt har glömt bort hur resten av världen fungerar (Eller om de ens vet om att den fortfarande existerar?) och vad det innebär att vara "social". Just detta har Rollin utarbetat till den grad att man alltid känner igen det där lockande och som man kan lära sig att se "grejen" med. Var och en som sitter och tittar på en specifik autörs verk får ju ut olika saker beroende på vad man dras till, men man kan ändå med fördel bortse från det krux att det kan ta ganska så lång tid att komma till insikten om att bilderna i en film inte nödvändigtvis behöver vara sammankopplade med en linjär handling. De kan lika gärna finnas där som en hyllning till diverse jordisk skönhet, även om den sedd genom Rollins lins ofta blir överjordisk och ännu skönare.

Obskyr är ett vanligt och utan tvekan missbrukat ord i dessa sammanhang, men en pärla som är lite väl obskyr t.o.m. för att komma ur Rollins filmografi är "Les Paumées Du Petit Matin" a.k.a. "Les Échappées" a.k.a... "The Runaways" eller... "The Escapees" blir det ju också. "The Escapees" hör man oftast inte nämnas tillsammans med t.ex. "Fascination" av olika anledningar. (Jag trodde ärligt talat länge att det var en av "Michel Gentils" p-rullar då ingen har "pratat" om den. Hittills.) Kanske beror det på att den, liksom "La Nuit Des Traquées" anses vara väldigt "icke-Rollinsk". (D.v.s. - Den har inga mysko vampisar som lurar in folk i fördärvets fördärv.) Eller kanske har "The Escapees" inte så mycket som attraherar de mest övertygade fansen av regissörens mer blodbestänkta historier. (Jag har en rätt så hög smärttröskel vid det här laget, men tål fortfarande "The Sidewalks Of Bangkok" lika bra som Koskenkorva - Just för att den är så icke-Rollinsk.) Många har i alla fall avfärdat den som en film som befinner sig obekvämt långt ute i marginalerna. "The Escapees" är i mina ögon en av dessa reflexiva filmer som kan vara svidande fina en dag och ganska så deprimerande nästa. Filmen gjordes direkt efter "La Nuit Des Traquées" (Som ju också skildrar galenskap av en mer obotlig variant.) och innan Rollin satte tänderna i den vitt och brett föga uppskattade "Zombie Lake". Under en sakta kvävande och abstinens-laddad jakt på nästa sil Rollinsk Eurocult blir man ändå inget mindre än jubelåsne-glad när man ser att ännu en av hans filmer släpps ut på marknaden. Fast det kanske är helt fel approach. Kanske bör man istället befinna sig i ett tillstånd av melankoli innan man kan bli extra uppmärksam för den melankoli som Rollin vill förmedla. Det hjälper i alla fall. Och det är just det jag menar med den mentala speglingen.

"Sorg" och "förlust" är två återkommande förankringspunkter i Rollins filmer, precis som sinnessjukdom. Han klurade redan kring mentala åkommor i "Le Viol Du Vampire" och gjorde bl.a. kopplingen till vampyrism innan det lustigt nog skulle visa sig att vampyrerna i hans värld inte var ett gäng surande föregångare till Emos som en gång hade beslutat sig för att skita i civilisationen. Nej, då - De här pajsarna var så väck att begrepp som blodtörst, söta skepnads-skiftande fladdermöss och våldsamma hallucinationer blev lika verkliga som allt annat fysiskt på deras "stomping grounds". Sinnessjukdom och den isolering som den leder till är även den bärande grundstommen i "The Escapees".

Filmen börjar på ett sjukhem för unga kvinnor som inte verkar må så bra. 18-åriga Marie sitter i en gungstol på ängen utanför hemmet. Hon gör inte mycket annat på dagarna än att gunga fram och tillbaka med en frånvarande blick. Turerna har gått till diverse dårhus ett antal gånger och hon har diagnostiserats "en oförmåga att kommunicera med omvärlden". Hon anses också vara obotlig. Michelle, en av de nyintagna som omedelbart har tröttnat på tvångströjor och bokstavliga kallduschar i den unkna källaren får syn på Marie och påkallar hennes uppmärksamhet genom att kasta ut ett metallfat genom fönstret. Detta bryter Maries apatiska tillstånd och hon får i sin tur syn på Michelle som står i fönstret och gormar. Marie och Michelle växlar några ord och Michelle har beslutat sig för att dra därifrån jävligt kvickt. Men det går inte utan Maries hjälp. Det slutar med att Marie sjappar tillsammans med henne. Michelle vill egentligen att de flyr på var sitt håll, men det gamla hederliga ödet har utan tvekan bundit dem samman. Maries uppenbart "skådespelade" gråtande kan vara ett resultat av just hennes tillstånd - Att hon inte kan kommunicera med "någon". (Och Michelle kanske är den första på flera år. Jag föredrar att tro att hon vet att man kan gråta för att få sin vilja igenom, men att hon inte kan gråta på riktigt då hon inte är i kontakt med sina känslor.)

Under flykten träffar Marie och Michelle Maurices turnerande exotiska dans-trupp som inte direkt håller till kring Montmartre, utan bland hamnsjåare som kan tänka sig att sitta och supa sig dyngraka en helt vanlig vardagskväll. Det blir ganska snart solklart är Marie mentalt fortfarande är som ett barn som från första början har utsett Michelle till hennes räddare. Oundvikligen lär de känna varandra bättre och bättre medan tiden går, och Maries demofobi är bara en av käpparna i hjulet när hon ska konfrontera den hotfulla omvärlden. Och Michelle är kanske inte rätt person att guida henne eftersom hon är ganska så verklighetsfrånvänd själv. Men så träffar de Sophie som lockar in dem i diverse bus i stadens hamnkvarter. Och på en bar inte långt därifrån, där slagsmål, frakturer och hårt krökande inte är en del av vardagen utan minuten, håller Madame Louise till. Hon erbjuder alla skydd som har en anledning att gömma sig under förutsättning att ingen ställer till med något jävelskap. Men. Vilka faror lurar på utsidan och på vägen till friheten som Marie och Michelle hela tiden flyr mot? Vem kan man lita på?

Under tiden fortsätter Marie och Michelle att dras allt närmare varandra och Maries okända livsöde väcker slutligen Michelles beskyddarinstinkt. I deras gemensamma verklighet som hela tiden hotar att rämna finns samtidigt något större som är värt att klamra sig fast vid. I en väldigt talande scen på en isrink (Där Marie ensam åker omkring och gör lite snygga piruetter samtidigt som hon fantiserar om en jublande publik och en avgörande incident i hennes barndom.) får man veta mer om tjejerna, och det är då man häpnar över vilken ovanligt framträdande karaktärisering som Rollin valde att fokusera på den här gången. Det är kanske därför filmen är "ovanligt" lång - 102 minuter. Och de som automatiskt börjar dregla så fort de ser Brigitte Lahaies namn i förtexterna får en liten anledning att dregla framåt slutet. Lite lesbianism hinns det också med.

"The Escapees" är ännu en film där Rollin lyckas visa hur en alternativ verklighet kan te sig om man är lite åt det galna hållet - Fragmenterad och fylld med irrationella val då nästan allting upplevs som ett hot. Men det finns ljusglimtar också, bl.a. en otroligt vacker scen där Marie och Michelle sover ihopkurade tätt intill varandra under samma filt. Ibland är tjejerna som varandras spegelbilder och ibland är de varandras raka motsatser. (Det inledande mötet mellan dem ansikte mot ansikte är ett typiskt Rollin-ögonblick - Marie helt klädd i svart och Michelle med en ljus och smutsig tvångströja.) Och slutet måste vara ett av Rollins sorgligaste någonsin.

Jean Rollins eviga kärlek till slitna omgivningar är uppenbar i "The Escapees" då resan går förbi och genom ställen som håller på att falla i bitar. (En bilskrot, till synes oändligt långa järnvägsspår, sjaskiga barer, etc.) Det kommer i alla fall väldigt intressanta kontraster ur detta, bl.a. i en scen där en av Maurices dansöser kör en striptease medan ett godståg dundrar förbi i bakgrunden då och då. I "The Escapees" ser man ofta "vardagen" i bakgrunden medan man är fast i den alternativa världen hos de flyende. Det är nästan så att man ser gränsen ibland vid sidan om landsvägarna och vattenlinjerna. Dialogen i filmen har oftast en väldigt poetisk klang med allt från introverta iakttagelser till filosofiska tankar om världen som filmens karaktärer befinner sig i.

"The Escapees" är kanske inte Rollins mest helgjutna film, men den har en stor variation i hur scenerna fortlöper och hur förvecklingarna utspelas. Parallellhandlingen i slutakten där det händer lite för mycket helt plötsligt känns möjligen lite "utanför", men allt annat är på plats. Och antingen köper man hela grejen eller inte. Kanske är allting i grund och botten en "föreställning fylld med mystik". Kanske är det något som den riktiga världen inte kan erbjuda. Det är därför den här typen av filmer existerar.

 



  

IDÉ : 85%


Kanske hade idéerna kring vampyrisk surrealism börjat att sina när Jean Rollin gav sig i kast med en helt annan typ av ofrivillig isolation. Synd bara att hans galna tjejer inte blev lika väl mottagna som vampisarna.

  

STORY : 69%


Jacques Ralf kallades in för att skriva ett annat manus till "The Escapees", men handlingen kan inte misstas för något annat än 100% Rollin. Storyn är också oväntat karaktärsdriven utan att det för den sakens skull saknas viktiga bitar.

 
  

REGI : 88%


Det råder inga tvivel om vem som har stått bakom rodret.

  

FOTO : 84%


Konstnärligt passande foto av Claude "Les Raisins De La Mort" Bécognée. Var och varannan bild lämnar ett kvardröjande intryck.

 
  

SKÅDESPELERI : 74%


Här finns många kända fejor från Rollins skuggvärld - Bl.a. Louise Dhour, Nathalie Perrey och Jean-Loup Philippe. Och Brigitte Lahaie, så klart. Och på något sätt lyckades Rollin alltid hitta två protagonister där den ena är väldigt olik den andra, men som på något sätt ändå kompletterar varandra.

  

MUSIK : 83%


Man har inte levt (I svår misär.) förrän man har hört en funkig Disco-version av "Für Elise". Men Philippe D'Arams score är i vanlig ordning Skitet - Piano och synthar tillsammans låter för jävla vackert när D'Aram trycker på tangenterna. Och ingen fransk film som utspelas ens fem kilometer från närmaste bar kan klara sig på sikt utan dragspelsmusik med lite stämningsfull sång. (Här framförd av Louise Dhour.)

 
  

TEMPO : 76%


Filmen må vara långsam på sina håll och kanter, men det är bara bra i det här fallet då man får en proper chans att leva sig in i den. Man vill ju också veta hur det går och vart handlingen tar vägen. Men annars finns det alltid något fint att vila ögonen på. (Om du förstår vad jag menar!)

  

ATMOSFÄR : 82%


Det finns inte en konsekvent stämning i filmen utan flera olika som reflekterar huvudpersonernas situation. Marie och Michelles mer intima scener skär i själen genom all sin återhållsamhet.

 
  

UTFÖRANDE : 78%


Rollin sa att han inte var speciellt nöjd med manuset, men... Visst fan blev det najs ändå...?

  

REPRISVÄRDE : 75%


Kanske är detta inte världens mest självklara film att köra som en del av en "Triple Feature" tillsammans med "La Morte Vivante" och "La Nuit Des Traquées", men det är ändå en upplevelse värd att utsätta sig för några gånger.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Även "The Escapees" fick nytt liv och släpptes på DVD - Till slut. (Finns det någon kvar nu?)

 
 

Det verkar ha lättat. Vadå...?

 
 

...Att Rollin såg den här filmen som ett misstag en gång i tiden.

 
 
Jean Rollin överraskar igen.