Camp Slaughter


• Martin Munthe • Sverige • 2004 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 95 min.


MEDVERKANDE:

• Christian Magdu
• Karin Bertling
• Michael Mansson
• Richard Lidberg
• Annika Marklund
• Eva Söderquist
• Robert Arlinder
• Christina Luoma
• Fred Anderson
• Erica Carlson
• Sofie Norman
• Viktor Friberg
• Sandy Mansson


MANUS:

• Alina Warne


FOTO:

• Martin Munthe


MUSIK:

• Thomas Rydell


PUBLICERAD:

• 4 Augusti 2009 - 13:00:53


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Slashers är Slashers. De har varit och kommer alltid att vara det, och det finns ingenting som kommer att ändra på detta. Svenskproducerade "Camp Slaughter" av Martin Munthe är just det - En hederlig Slasher med allt som man kan förvänta sig. Genren har konstant kämpat mot upprepningar och orättvis kritik, men i mängden bland andra genre-filmer som man har orkat ta sig igenom genom åren finns det ändå något i "Camp Slaughter" som gör att den utmärker sig. Den har betydligt roligare plot-twists än t.ex. "Halloween : H20" (Och nämnda twists håller på tills eftertexterna har rullat färdigt.) och den är mer underhållande att titta på än exempelvis nyinspelningarna av "Black Christmas" och "Friday The 13th". Och säkert minst ett dussin till om man skulle orka klura lite till.

Det bästa är först och främst att man får allt viktigt serverat - En suggestiv inledning, protagonister som känns verkliga, blod och slafs, mörka skogar, ett inavlat freak, ett intressant soundtrack och ett vansinnigt slut. Kritiker som har kallat "Camp Slaughter" det sämsta som någonsin gjorts har uppenbarligen inte sett några av Tromas mindre engagerande filmer eller sådant som brukar recenseras på "Nostalgia Critic"-sajten. Det kan de inte ha gjort. Till skillnad från många andra skräckfilmsskapare, så kan teamet bakom "Camp Slaughter" hela skräckfilmshistorien i sömnen och säkert lite till, plus att de begriper mekanismerna bakom Slashers fullt ut. (Vilket man inte kan säga om lallarna som gjorde re-maken på "Prom Night".) Visst - Mekanismerna grundades i filmer som "Halloween" och "Friday The 13th", men det finns alltid utrymme för andra infallsvinklar. Det märker man t.ex. i hur en del spänningsscener utspelas och vart de leder. Det finns även några ovanliga detaljer som man inte har sett i någon annan Slasher. Plus att den för ovanlighetens skull är helsvensk. (Tror jag.)

"Camp Slaughter" börjar med en stämningsfull skildring av en en gång (?) förmögen familj som inte är riktigt hundra. De bor på ett slott där eventuella städare är portade sedan länge och där modern Constance har tappat det allra sista av sitt förstånd. Farsan (Som kallas "Left".), inte direkt hälsan själv, får ständigt höra att hans värdelösa gener gav dem en son och inte en dotter. Men nu har sonen Adrian tydligen "fått" göra Constance gravid och familjen väntar därför ett nytt barn. (Så kan man göra.) Det blir dock ytterligare en son och 25 år senare har saker och ting ballat ur - Adrians nu vuxna bror kallas för "Bunnyman", bor ofrivilligt i en mörk jordhåla, äter kaniner som hissas ned i en hink och han har ständigt en säck över huvudet. (Lite som Cropsy i "The Burning" eller Jason i "Friday The 13th - Part 2" innan han fastnade för hockeymasken.) Annars är han helt normal. Men en dag råkar Adrian glömma att låsa ingången till jordhålan när han blir distraherad av något.

Samma dag är ett gäng ungdomar på väg till ett läger i närheten av slottet, och till en början är allt relativt odramatiskt. Tills saker börjar försvinna / flytta på sig och tills det verkar som om någon smyger omkring i området. Gängets matvrak / hackkyckling får till en början skulden för det mesta, bl.a. just för att ha smygfluktat på två av tjejerna. Det uppstår lite fler smärre konflikter kring detta, men det är tillräckligt bra stämning framåt kvällen för att gänget ska känna för att festa lite...

En Slasher var det ju vi har här, så då vet man kanske lite om vad som väntar när solen går ned.

Opera Film som står bakom "Camp Slaughter" har gjort filmen med tvättäkta kärlek till genren, och ingenting har förbisetts. Resurserna har använts väl och det finns ett stort antal plot-twists och roliga idéer / dialog-snuttar som är medvetna hyllningar till Klassikerna. T.ex. att säga: "Är jag inte tillbaks inom 10 minuter så är jag antagligen död." är ju en sak som ingen skulle säga i en situation som utvecklas till Slasher, men som en karaktär som har sett många Slashers vet att man kan säga så istället för: "Jag är strax tillbaks." innan han / hon blir köttad. Ja, ja - Det är en charmig detalj i alla fall. Och "Camp Slaughter" har en hel del sådant utspritt genom hela filmen varvade med referenser till det mesta som kom inom genren under dess storhetstid. Men på något sätt har allting blivit ett tidlöst fenomen.

Gore-effekterna är ju alltid viktiga i en Slasher, och även de är ovanliga på ett ytterst positivt sätt - I alla fall ett par av dem. Man kanske har sett liknande dödsfall tidigare, men det är än en gång detaljerna som gör dem. (Tillsammans med det livs-- dödsviktiga blodstänket.) Man måste också nämna scenerna på slottet med den-- Hmm... Väl sammanhållna familjen - De har en bisarr stämning över sig och ger filmen ett rejält lyft redan från början. Redan inledningsvis märker man att Munthe har lagt ned mycket jobb på att hitta få fram rätt stämning med intressanta kameraåkningar och bilder. (T.ex. grejen med Champagne-flaskorna och Lefts "närvaro".) Men hela filmen har en fin balans mellan skräck och en liten dos svart humor, och den har en påtaglig helhet som gör att man blir intresserad av att se hur det går och slutar.

"Camp Slaughter" fungerar helt enkelt på de flesta plan, och den är gjuten för sega filmkvällar när man har sett och permanent ledsnat på andra och betydligt med andefattiga Slashers - Varav det finns... Väldigt många...

 



  

IDÉ : 64%


Det har inte gjorts så värst många Slashers i Sverige varken innan eller efter "Camp Slaughter", så den blev en milstolpe för genren.

  

STORY : 70%


Klassiskt Slasher-material med en hel del originella smådetaljer. Man känner igen sig direkt, och den som är väl bekant med genren annars bör kunna hitta en del kul grejer i filmen. Alina Warne skrev manuset.

 
  

REGI : 83%


Varken Steve Miner eller Tony Maylam hade kunnat göra det här bättre med samma förutsättningar.

  

FOTO : 74%


En hel drös med stämningsfulla miljöer och en stark igenkänningsfaktor i läger-scenerna. "Camp Slaughter" ser verkligen ut som en klassisk Slasher.

 
  

SKÅDESPELERI : 73%


Trovärdiga och vardagliga protagonister vs. förhoppningsvis inte så vardagliga antagonister! (Och "Bunny" är ju i en klass för sig.)

  

MUSIK : 87%


Thomas Rydells kompositioner lever verkligen sitt eget liv och det Eurotechno-inspirerade soundtracket passar fint. Sången i inledningen skapar iskalla kårar. (Och så "Norrbotten Big Band" på det!)

 
  

TEMPO : 73%


Som i en relativt standardiserad Slasher - Fast med en märkligt medryckande inledning.

  

ATMOSFÄR : 76%


Genuin för den här typen av filmer. (Och kul att de fick Bogesunds slott att se så förbannat ruggigt ut!)

 
  

UTFÖRANDE : 81%


Det finns en drös Slashers som man inte orkar se klart p.g.a. att de inte har någon som helst karaktär, men "Camp Slaughter" är verkligen inte en av dem. En kult-rulle av prima klass.

  

REPRISVÄRDE : 52%


Som sagt - En Slasher-älskare borde inte ha några större invändningar mot filmen som sådan. Och man blir allt sugen på att se om filmen då och då.
 
 
 

Kultigheten.

 
 

Dubbningen har fått mycket kritik, men då har man fan inte hört den engelska dubbningen till Sergio Stivalettis "The Wax Mask".

 
 

Kvällspressens "reaktioner". Ärligt talat - Är det kriminellt att fokusera på det som är bra?

 
 
En Slasher som lyckas vara originell fast det är nolltalet.