Ghosthouse 2


• Fabrizio Laurenti • Italien • 1988 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Casa 4 (Witchcraft)


SPELTID:

• 93 min.


MEDVERKANDE:

• David Hasselhoff
• Linda Blair
• Catherine Hickland
• Annie Ross
• Hildegard Knef
• Leslie Cumming
• Robert Champagne
• Rick Farnsworth
• Michael Manchester
• Frank Cammarata
• Victoria Biggers
• Ely Coughlin
• Kara Lynch
• James Haynes
• Richard Ladenburg


MANUS:

• Harry Spalding
• Daniele Stroppa


FOTO:

• Gianlorenzo Battaglia


MUSIK:

• Carlo Maria Cordio


PUBLICERAD:

• 6 Juli 2009 - 09:34:33


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Ghosthouse (1988)


 


 
 

Vi har nog sedan länge kunnat konstatera att Italiensk skräckfilm är, var, och kommer alltid att vara bättre på 80-talet än vad den är idag. Varför? Först och främst skapades en gripbar enhetlighet inom genren på en väldigt kort tid, och från den tiden kan man lätt räkna upp ett trettio-tal viktiga filmer i ett och samma andetag. Det går inte nuförtiden. Man får blåa läppar och tuppar av innan man ens har kommit till tio. En annan sak var den kreativitet och överraskningsfaktor som höll genren vid liv och formade den tills den inte längre passade i den form som marknaden krävde. (Eller sket i, rättare sagt.) Men idékällan torkar ut förr eller senare. Och den uttorkningen blev allt mer markant framåt 1988. Synd bara att Fabrizio Laurenti valde just denna tidpunkt att starta sin Eurohorror-karriär med filmen "La Casa 4 (Witchcraft)"... Eller heter den egentligen "Ghosthouse 2"...? Hur som helst blev det inte så många filmer för Laurentis del antagligen just för att tajmingen var bortom katastrofal. Men jag antar att när man får chansen att filma ett av Daniele Stroppas manus, så tackar man fan inte nej. Det kan väl ungefär jämföras med om exempelvis Steven Spielberg hade frågat i och med att Stroppa var med och skrev klassiker som Umberto Lenzis "La Casa Del Sortilegio" och Lucio Fulcis "La Casa Nel Tempo". Och jag tror inte Harry Spalding hade så mycket med den här filmen att göra lika mycket som han 1964 bara skrev manuset till en annan film av Don Sharp som hette "Witchcraft".

Laurentis filmkarriär blev alltså inte så värst långlivad, och jag tror det finns personer som t.o.m. bokstavligt talat har urinerat på hans andra film "Contamination Point 7". (Även känd som "Troll 3"...!) Sedan blev det lite T.V.-rullar, och efter 1995... Nada... Och inte blev det fler manus heller. Men man bävar alltid när man närmar sig en film som har någon undertitel med ordet "Ghosthouse" följt av en siffra. För man minns ju med genomgående och förgiftande positiv fruktan just Fulcis / Lenzis "House Of Doom"-serie där det ju finns en film som heter "Ghosthouse". Kallsvetten lackar när man sedan ser denna films originaltitel: "La Casa 4". Och då klarar det ju lite utan att man "behöver" rita upp ett nytt släktträd för serien eller skriva ännu ett utan tvekan intressant inlägg om "seriens" alla korslänkade filmer. För Umberto Lenzis "La Casa 3" var just "Ghosthouse". Som även var "känd" som "Evil Dead 3". Och då måste ju även "La Casa 4" heta "Evil Dead 4". Men det är ju inte titeln som exempelvis Shriek Show har valt att använda, utan: "Witchery". Eller "Witchcraft" om man så vill. I Filippinerna fick även filmen undertiteln "Return Of The Exorcist" - Antagligen enbart för Linda Blair har en av huvudrollerna. (Hoppas det inte blir alltför långsökt snart, bara.) Men förtexterna kallar även filmen "Evil Encounters". Så här många titlar måste ju bara betyda att filmen är lika bra som 5-6 rullar tillsammans.

Men helvete - Vilken rulle som helst där Hildegard Knef spelar "The Lady In Black" eller där Ely Coughlin spelar Satan kan väl inte vara helt fel ute och lova en massa som den inte kan leva upp till? Och vad mer för legender hittar vi i huvudrollerna? Catherine Hickland från Bruno Matteis "Robowar"...! Bara en sån sak. Linda Blair, som sagt. Det blir bara bättre och bättre...! Och... David Hasselhoff...?! I en Pasta Horror-stänkare?! Det här kan bara inte misslyckas längre! Don't hassel The Hoff, motherfucker! (Och Hickland bara råkade vara The Hoffs pingla på den här tiden.)

"Ghosthouse 2" börjar med att några beväpnade bonnjävlar jagar en skadad och gravid kvinna. Hon lyckas springa till ett hus i närheten, men när jakten fortsätter hoppar hon i desperation ut genom ett fönster och kolar av fallet. Men allt det här är bara en mardröm som den gravida Jane Brooks råkar drömma. (Men man vet ju hur det är med drömsekvenser i filmer. Det är aldrig fina drömmar som t.ex. i... *tänker i 50 minuter* Den andra "Ghosthouse 2" som heter "Demons 3"...) Janes föräldrar är just nu på väg att köpa och renovera ett stort hus som ligger på en ö utanför Massachusetts kust. Tillsammans med Jane, hennes lillebror Tommy, en något skum mäklare och en nymfomanisk (Eller vad hon nu lider av.) arkitekt åker de alltså dit för att ta en ordentlig titt på det.

The Hoff spelar fotografen Gary som tillsammans med sin tjejkompis / rätt-så-långt-ifrån-flickvän Leslie har åkt till en ö för att dokumentera en lokal legend / ett lokalt ljusfenomen som går under namnet "Häxljuset" och som uppenbarar sig med jämna mellanrum utanför ett stort och övergivet hus. Leslie är den som är redigt insatt i "det ockulta" och som samlar material till en bok om händelser och platser med kopplingar till häxbränningarna / förföljelserna i New England i slutet av 1600-talet. (Som alltså introt visade.)

Och självklart är nyss nämnda hus det samma som paret Brooks är på väg att köpa. Tommy springer då och då på "The Lady In Black" som verkar bo i huset och som inte verkar speciellt fientligt inställd. Till en början. Men det tar inte lång tid förrän det börjar hända ännu fler övernaturliga saker som kan härledas till häxeri och annat skoj. Båten som sällskapet åkte dit med råkar också driva iväg när dess kapten blir hängd i ett fiskenät. Och eftersom det blåser upp till storm, så kan ingen åka iväg med The Hoffs gummibåt utan att garanterat drunkna. (Och det här var ett helt år innan Baywatch!)

"Ghosthouse 2" etc. är en av de sista filmer som Joe D'Amato producerade innan han beslutade sig för att satsa på porr på heltid. (Och 50 rullar på ett decennium kan man klassa som en heltidssysselsättning när man även är filmfotograf.) I och för sig producerade han "bara" mellan 20 och 30 filmer under sin karriär, men det här var som sagt i slutskedet av en viss era. Och filmen har en lång rad "märkliga" länkar till andra filmer. (Utöver alla titlar!) Det mesta ända ned till rollbesättningen hänger samman på något sätt. (T.ex. så var Annie Ross (Som spelar Janes morsa.) "Kittys" sångröst i "Salon Kitty" för vilken Werner Pochath var "Second Unit Director". Och Pochath var även "Casting Director" för "Ghosthouse 2". Leslie Cummings spelade året innan en av rollerna i "Killing Birds" som också skrevs av Daniele Stroppa. Samma film regisserades av Claudio Lattanzi som också var "Second Unit Director" för "La Casa 3" som alltså är föregångaren till den här filmen... Visst fan är det smått otroligt...? Att jag har så mycket fritid, alltså...)

Men jag måste säga att det är ganska så mycket som hinner pågå i den här soppan. Nog för att händelserna inte är logiska alla gånger, men det är verkligen av minimal betydelse. Oförklarliga fenomen är alltid lättare att komma undan med, och det som snarare oroar en halvvägs genom filmen är att den ska ta slut utan att man får se alla intressanta händelser utvecklas och flätas samman med intrigerna. Men någonstans på vägen löser det sig för "Ghosthouse 2" trots alla galenskaper som har rörts ned i storyn - Vi får inte bara lite spökerier och ljusfenomen, utan även en blandad kompott av intensiva hallucinationer, Voodoo, ritualer, tortyr, Splatter och en halv-schysst twist på slutet som i och för sig har använts ett par gånger i liknande sammanhang, men som verkar vettig efter alla turer.

"Ghosthouse 2" representerar med andra ord en bespottad subgenre så som man faktiskt vill att den ska presenteras. Och just filmer som denna har alltid att delat upp tittarna i två delar. Vilka delar de är behöver jag nog inte nämna för femtionde gången.

Kvalitet rakt igenom.

 



  

IDÉ : 79%


Att göra en häx-rulle är alltid en bra idé.

  

STORY : 84%


Wow... Det känns som filmen börjar med minst tre olika handlingar som spretar åt olika håll, men på något magiskt sätt får författaren Daniele Stroppa ihop... Det mesta...

 
  

REGI : 88%


Ibland kan man undra över att filmens struktur har en del glipor, men Fabrizio Laurenti gör ändå ett bra jobb med att hålla en relativt rak linje trots alla sidospår.

  

FOTO : 74%


En del schyssta och stämningshöjande interiörer och exteriörer - Nedgångna och förfallna hus funkar alltid. Och så har ju New England en fördelaktig atmosfär med "rätt" arkitektur på husen och en mer påtaglig historisk aura. (Vilket bara är bra i det här fallet.)

 
  

SKÅDESPELERI : 82%


De kunde inte ha klämt in mer kult-skådisar i de olika rollerna. (Fast Linda Blair är ju klart bäst rent skådespelarmässigt.) Och The Hoff är ett slags fenomen i en klass för sig.

  

MUSIK : 63%


Carlo Maria Cordio förgyller vårt film-gluttande än en gång. Den här snubben kan trolla med syntharna lika väl som han kan lira ihop sliskiga ballader som får Barry Manilows "Looks Like We Made It" att låta som dödsmetall.

 
  

TEMPO : 88%


Laurenti och company anstränger sig faktiskt en hel del för att bygga upp stämningen i början av filmen.

  

ATMOSFÄR : 74%


Man kan lätt blunda för ett par ganska så lama optiska effekter i och med att allt annat skapar en så charmig och välbekant atmos.

 
  

UTFÖRANDE : 79%


Vågar man säga det? "En av Laurentis bästa filmer."...?

  

REPRISVÄRDE : 69%


Det är väl änna självklart att "Ghosthouse 2" har det. Det är inte precis som om det finns ett överflöd av liknande rullar från dessa få svåra år. Så man tager vad man haver.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Man har verkligen tagit till vara på alla detaljer som ska finnas i en skräckfilm.

 
 

Några av karaktärerna är oväntat nog minnesvärda.

 
 

"Ghosthouse 2" är så klart en av de där filmerna som aldrig fick en chans.

 
 
Visst spökar det ännu mer.