The Devils


• Ken Russell • Storbritannien • 1971 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Devils Of Loudon, The


SPELTID:

• 109 min.


MEDVERKANDE:

• Vanessa Redgrave
• Oliver Reed
• Dudley Sutton
• Max Adrian
• Gemma Jones
• Murray Melvin
• Michael Gothard
• Georgina Hale
• Brian Murphy
• Christopher Logue
• Graham Armitage
• John Woodvine
• Andrew Faulds
• Kenneth Colley
• Judith Paris


MANUS:

• Aldous Huxley
• Ken Russell
• John Whiting


FOTO:

• David Watkin


MUSIK:

• Peter Maxwell Davies


PUBLICERAD:

• 25 Maj 2009 - 23:28:08


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Ge en bunt inkrökta jävla dårar tillräckligt med makt och det går käpprätt åt helvete förr eller senare. Den moderna civilisationens historia har flera "bra" exempel på detta, och Europa på medeltiden med den katolska kyrkan i spetsen var inget undantag. Men det inträffar allt "häxjakter" och annat än idag. Inte på samma sätt, givetvis, för något har vi väl förhoppningsvis lärt oss. (Syndabockar kommer dock alltid att existera.) Men man ska aldrig vara säker.

Ken Russell är ännu ett av brittisk films svarta får och han har väl aldrig direkt varit bundis med BBFC heller. Och en film som "The Devils" förändrar inte färgen på fåret - Om man säger så. Allt från filmens produktion och inspelning till mottagande och distribution verkar annars ha överskuggats av en förbannelse som saknar motstycke i filmhistorien. Och för att inte tala om det faktum att "The Devils" än idag, 38 år senare, inte har fått en riktig DVD-release. Felet ligger helt och hållet hos det ryggradslösa Warner Home Video som helt enkelt inte vågar släppa filmen. (Tio mot ett att det sitter något senilt och uråldrigt rövhål i toppen som minns hysterin då och som in i det sista ska sätta käppar i hjulet. Vad ska man annars tro?!)

"The Devils" fortsätter alltså att uppröra av olika orsaker. Men var klämmer då skon? Att filmen har en stark verklighetsförankring och att den inte är speciellt rogivande för själen att se på? Kanske det. Vissa scener i filmen är riktigt starka och gjorde säkerligen ett så negativt intryck på industrin att de har försökt ignorera filmens existens och svartmåla Russell sedan dess. Men ingenting förändrar det faktum att "The Devils" avskalat belyser hur organiserad religion har korrumperat allt i sin väg och att de politiska krafterna runt om i världen influeras av en dubbelmoralistisk inställning till makt, brott och straff. Scenariot må vara gammalt, men historien upprepar sig. Partaja som om det vore 1634 fortfarande.

Filmen bygger alltså på verkliga händelser som inträffade i ett pesthärjat Frankrike på 1600-talet i och runt staden Loudun. Händelserna som ledde till att ännu en "kättare" hamnade i brasan finns dokumenterade i Aldous Huxleys bok "The Devils Of Loudun" och den är ett prima exempel på varför religion som en grund för ett styre aldrig någonsin har varit en bra idé.

Kardinal Richelieus tålamod för "självständiga enheter" i form av städer runt om i landet har tagit slut, och han har nu med ett frammanipulerat godtycke från Louis XIII gett sig fan på att förinta dem på ett eller annat sätt. Han ser nämligen de självständiga städerna som en grogrund för protestantiska upprorsmakare och följaktligen ett växande hot mot staten som hela tiden strävar efter att förenas med den katolska kyrkan. (Och det har vi ju sett hur väl det brukar sluta.) Problemet är bara att kungen en gång lovade att inte röra Loudun, vilket har lett till att staden har kunnat verka utan direkt behov av inflytande från Louis XIII.

Under tiden kantas landsvägarna av maskätna lik som pesten har skördat, och orsaken till detta "spåras" snart till Loudun som styrs av den protestantiska prästen Grandier - En snubbe som är relativt omtyckt av invånarna och som nunnorna i Louduns kloster är helt kåta på / galna i. (Speciellt Syster Jeanne vars kärlek till honom börjar bli åt det ohälsosamma hållet.) Men Richelieu inser snart nog att Grandier har ett sådant anseende i de här krokarna att det inte bara är att riva ned stadsmurarna och sätta honom på plats. Så därför måste Grandier röjas ur vägen på ett annat sätt - Och vad passar bättre i dessa tider än att anklaga honom för häxeri och bevisa att nunnorna är sexuellt besatta av självaste djävulen?

Det här låter ju som vardagsmat i det gamla Europa, och saker och ting går inte helt oväntat från värre till värst när Grandier blir en måltavla för den katolska kyrkans metoder för utdrivning av onda krafter. Syster Jeanne må vara besatt, men bara av Grandier, vilket inte direkt är till hans fördel när Richelieus exorcister och häxjägare dyker upp och börjar ställa frågor och vifta med lavemang-pumparna. Bland fullkomliga idioter som är övertygade om att "synd" är lika smittsamt som pest, och att man får fram sanningar genom att tortera människor ser det verkligen inte ljust ut.

Russells film är verkligen ingen lättsmält historia trots inslag av Nunsploitation (Innan genren riktigt existerade och hela tre år innan banbrytaren "The Sinful Nuns Of Saint Valentine".) och absurd, ofrivillig humor som man inte vet om man ska gapskratta åt eller inte. (Skratten är alltid långt borta.) Bildspråket i "The Devils" känns stundtals fruktansvärt olustigt och påträngande, men ned tanke på temat passar det ju som handen i handsken. Det finns heller ingen brist på hysteriska ångestattacker, tortyrscener och skrämmande bilder som man bombarderas med när helvetet bryter löst. Så det är lätt att ibland tappa greppet om storyn och följa de politiska ränkerna som ligger till grund för kollisionen mellan kyrkans tjänare och Grandier. Det är också lätt att dra paralleller till Bibeln och förvånas hur saker och ting allt som oftast blir en självuppfyllande profetia om man bara kan lura tillräckligt många till att tro på något.

Derek Jarman stod för produktionsdesignen (Staden Loudun ser expressionistiskt modern och tidlös ut samtidigt som man "köper" bilden av den.) och David Watkin fotade. I kombination med Russells karaktäristiska regi blev det en mästerligt visualiserad historia som inte har förlorat speciellt mycket styrka genom åren. Om nu det bara hade fått vara i fred och inte strimlats av industrins riktiga kättare, så hade det varit ännu bättre. Russell lyckades sedan inte få till någon lika kontroversiell hit för något större bolag, men fortsatte ändå att filma udda historier som "Altered States" och "China Blue" samt riktig Horror som "Gothic" och "The Lair Of The White Worm".

Det har cirkulerat lite "nästan oklippta" utgåvor av "The Devils" under alla dessa år, och Mark Kermode hittade relativt nyligen (2002) en rulle med några scener som man trodde var borta för alltid - Bl.a. scenen där några nunnor under den legendariska orgien våldtar en staty föreställandes Jesus och en annan scen där Syster Jeanne använder ett av Grandiers förkolnade ben till... Lite självförvållat mys... Ingen helt oklippt "Director's Cut" existerar alltså, men bootlegs från Angel Digital och Euro Cult är det närmaste man kommer. "Jesus-staty"-scenen är med, men inte "ben"-scenen. Däremot ser man en snutt från den i den ytterst intressanta dokumentären "Hell On Earth" som visades i Channel 4 (Tillsammans med filmen.) och som finns med på DVD-utgåvorna.

"The Devils" är ännu en äkta skräckfilm i den bemärkelsen att den är hemsk att se på. Men lik förbannat borde alla göra det eftersom den ger en hel del att fundera över plus att den faktiskt lyckas förklara hur fanatism kan växa okontrollerat och slå slint när missförståelse tar vid. Och det har minsann inte bara drabbat Loudun.

 



  

IDÉ : 96%


Uppenbart genialisk med tanke på all skitstorm som själva filmen sedan blåste upp.

  

STORY : 95%


Aldous Huxley skrev boken, John Whiting skrev pjäsen och Ken Russell skrev filmmanuset. Snåriga undertoner i en bakgrundshistoria som sedan mynnar ut i allt från tung dramatik, skräck och erotik. Förlagan är ju en historiebok, så man kan ju inte ifrågasätta realismen i berättelsen i alla fall.

 
  

REGI : 98%


Förmodligen Russells mest karaktäristiska och mest dynamiska insats som regissör.

  

FOTO : 89%


Ett suggestivt och hypnotiserande konstverk där alla möjliga kontraster krockar med varandra.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Många säger att "The Devils" innehåller Oliver Reeds och Vanessa Redgraves starkaste skådespelarinsatser, och man blir inte förvånad över sådana uttalanden. (Men har man någonsin sett så många sjövilda personer i en och samma film?)

  

MUSIK : 80%


Lika hysterisk som många av bilderna. Den här filmmusiken piercar hjärnan via öronen.

 
  

TEMPO : 93%


Stundtals mycket dialog, men det drar inte tempot i sank. Tvärtom sitter man och håller andan oftare och oftare.

  

ATMOSFÄR : 96%


"Djävlarna i Loudun" kryper innanför skinnet på en varje gång man ser filmen. Tortyrscenerna är direkt obehagliga att se på.

 
  

UTFÖRANDE : 96%


Extremt välgjord och omskakande på alla sätt. Det finns ingen svag länk någonstans.

  

REPRISVÄRDE : 90%


Väldigt högt. Så här tunga klassiker ser man gärna om upprepade gånger.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det existerar åtminstone en "oklippt" version nuförtiden.

 
 

Och hur många olika versioner finns det? Bara åtta? Nio?

 
 

Warner kan på fullaste allvar gå och suga. Jävla backstabbers.

 
 
En intressant inblick i den mänskliga själens mest spridda cancer.

RECOMMENDED CINEMA