Off Balance


• Ruggero Deodato • Italien • 1988 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Un Delitto Poco Comune


SPELTID:

• 88 min.


MEDVERKANDE:

• Michael York
• Edwige Fenech
• Donald Pleasence
• Mapi Galán
• Fabio Sartor
• Renato Cortesi
• Antonella Ponziani
• Carola Stagnaro
• Daniele Brado
• Caterina Boratto
• Lewis E. Ciannelli
• Renata Dal Pozzo
• Giovanni Lombardo Radice
• Gianni Franco
• Marino Masé
• Achille Brugnini
• Giovanni Tamberi
• Loris Loddi
• Hal Yamanouchi
• Diego Verdegiglio
• Raffaella Baracchi
• Emy Valentino


MANUS:

• Gianfranco Clerici
• Vincenzo Mannino
• Gigliola Battaglini


FOTO:

• Giorgio Di Battista


MUSIK:

• Pino Donaggio


PUBLICERAD:

• 26 April 2009 - 12:17:32


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

I Venedig kan man alltid hitta galna slashers och / eller lysande pianister som Robert Dominici vars karriär verkar gå som smort. Och innan en av hans konserter blir en Dr. Carla Presenti brutalt mördad på sitt kontor. Fallet landar hos inspektör Datti som bara får ett minst sagt vagt signalement på förövaren. Men ödet vill inte annorlunda än att Roberts och Dattis vägar korsas när nästa offer blir Roberts ex. Och när mördaren får veta att Datti håller i fallet börjar han ringa upp honom bara för att jävlas och hota med ännu mer jävelskap.

Roberts nya tjej Hélène (Edwige Fenech i sin "sista" långfilmsroll på närmare 20 år innan hon dök upp i "Hostel - Part 2".) väntar hans första barn, men livet har fler mindre trevliga överraskningar för hans del - Han får veta att han i 35 år har haft en medfödd latent sjukdom som nu bryter ut men som egentligen ska bryta ut i barndomen. (Tur i kärlek - Otur i en jävlars massa annat, antar jag.) Sjukdomen gör att hans celler börjar åldras extremt snabbt. Och samtidigt gör hans psyke en volt, vilket i det här fallet betyder att han förvandlas från en lite självupptagen och dryg entertainer till psykopatisk mördare på någon dag. Han börjar tappa håret, tänderna börjar ruttna och annat som man gärna vill slippa. Samtidigt har polisen fastslagit att mördaren är en och samma person, men vittnen och diverse bevis säger att det senaste offret höggs ihjäl (Snygg Splatter-scen med ett fönster involverat!) av en snubbe i 50-årsåldern.

Ja, det finns inte direkt något "mysterium" som sådant i "Off Balance" och man får faktiskt se vem mördaren är när han slashar sina offer. Så upplägget håller bara i ca. 30 minuter av filmens 90. Men hela intrigen är samtidigt en intressant vinkling på en klassisk story - Speciellt katt-och-råtta leken mellan Datti och den gradvis mer och mer sinnessjuka och orkeslösa Robert. Och lite detaljer som har med motiv att göra avslöjas allteftersom. (T.ex. varför Dr. Presenti blev mördad i början och varför mördaren ger sig på vissa personer.) Men det är ändå lätt att se vad Deodato och manusförfattarna försökte göra - Giallo var vid det här laget en lika hipp genre som katolsk nunneporr är nu och filmen kom precis i slutet av Skräckfilmens höst. (När inte ens Argento kunde väcka nytt liv i saker och ting efter "Opera", så är det ju något som är fel.) Men det är ändå synd att alla snyggt planterade villospår "slarvas" bort så snabbt tack vare att man får veta för mycket på för kort tid.

Annars finns det inte så värst mycket att säga om "Off Balance" a.k.a. "Phantom Of Death" (Jag vet inte hur de än en gång fick originaltiteln "Un Delitto Poco Comune" till något av titlarna. Då är t.o.m. den tyska "Der Tod Wartet In Venedig" bättre.) - Varken något pissdåligt eller något äckligt bra. Men det finns en hel del aspekter som ändå är relativt hyggliga. Det är ju framför allt en välgjord och underhållande thriller med några spännande scener, ett par "typiska" och riktigt blodstänkande mord och, givetvis, snygga tjejer. (Och en Gudinna.) Men det finns dessvärre ingen riktig fokus på storyns utveckling, utan filmen följer i stort sett bara Roberts missöden. Man är heller aldrig säker på under hur lång tid dessa missöden utspelas. En dag börjar Robert tappa håret, och en knapp tid senare ser han minst 20 år äldre ut. Men det här blixtsnabba kronologiska hoppandet kan ha med manuset att göra. Kanske försökte de trimma upp tempot men att de på köpet förlorade lite kontinuitet på det sättet.

Kommer man bara förbi detta och "listar ut" hur författarna har tänkt, så kan man allt tycka att "Off Balance" är klart godkänd. Deodato har gjort en hel del udda filmer genom tiderna, och även den här bär på något sätt hans signum - Som ett bevis på att han inte nappade på vilket projekt som helst. Med en annan approach hade säkert filmen kunnat bli en större hit än vad den var. (Men man märker "tröttheten" i det mesta från den här tiden.)

Man kan så klart skylla en utebliven succé på mycket, men att säga att "Off Balance" är en blek kopia på all Gialli som redan har gjorts är som att säga att en film utan eftertexter är en Snuff-movie.

 



  

IDÉ : 90%


Grundidén med en protagonist som blir filmens antagonist är ett snorbra upplägg för en Giallo...

  

STORY : 76%


...Men det verkar som om storyn inte passade in i den. Intrigen är fantasifull och originell, men strukturen i handlingen gör att en väsentlig del av mysteriet faller i bitar alltför tidigt. Och därför blir slutet inte så fängslande som man hade hoppats på.

 
  

REGI : 86%


Ruggero Deodato ger aldrig ett svajigt intryck även om manuset råkar vara det.

  

FOTO : 83%


Venedig är platsen och staden är praktiskt taget konstruerad av bildsköna platser.

 
  

SKÅDESPELERI : 71%


Förutom Michael York verkar det som om var och varannan Eurocult-kändis hittade till den här filmen. Men det finns inga definitivt minnesvärda insatser någonstans i sikte.

  

MUSIK : 60%


Huvudkaraktären är ju pianist, så alla sleazy 80-tals pop-låtar lyser med sin frånvaro. (Men lite får ändå plats.) Pino Donaggio gör ett bra jobb som vanligt och klämmer in både harmoniska bitar och hysteriskt klinkande.

 
  

TEMPO : 75%


Det är bra fart i berättelsen, men tidsrymden är besynnerlig - Ett par månader kan gå på ett ögonblick, vilket man missar om man råkar missa bitar av dialogen.

  

ATMOSFÄR : 80%


Inget fel på den. Men slutet är lite långdraget och pratigt, vilket smittar av sig på stämningen. (För sent som tur är.)

 
  

UTFÖRANDE : 82%


Lite Sleaze räddar alltid en film när ingenting annat verkar få den på rätt köl igen. Men Deodato visar att han behärskar vilken genre som helst och inte bara oöverträffade kannibal-smaskare.

  

REPRISVÄRDE : 65%


Nej, det här är ju ingenting som man religiöst kommer att glo på varje vecka...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Ett par finfina Splatter-effekter.

 
 

Å ena sidan går luften ur filmen i slutet, men å andra sidan är den första halvtimmen kolossalt bra.

 
 

Det är tyvärr inte bara filmens engelska titel som är ur balans.

 
 
Hur man hanterar ålderskriser.